Aston Villa - Liverpool
2 - 2

Fotbollspropaganda med förväntat resultat

2-2 var tipset och 2-2 blev resultatet. Någon gång ibland är fotbollen faktiskt logisk. Det här var en sådan kväll, en afton under strålkastarljusen på Villa Park där det spelades en fantastisk föreställning mellan Aston Villa och Liverpool - och fotbollspubliken var den stora segraren.

Aston Villa med tolv matcher utan förlust på hemmaplan, Liverpool obesegrade borta och därtill två lag som brukar producera många mål mot varandra. Så löd resonemanget i inför-texten fram till ett 2-2-tips. Precis så blev det.
Vägen dit var sannerligen svängig och eggande som en can-can på Moulin Rouge. Villa kryddade sin ensemble med såväl Marcus Rashford som Marco Asensio i startelvan och båda hade verkligen sprätt i benen. Asensio övertygade i sin position bakom Ollie Watkins medan Rashford hade något högre felprocent i sina aktioner.
Världens bästa klubblag - ja, så får vi väl etikettera gästerna från Merseyside för närvarande - tog ett stadigt tag om taktpinnen från start och det såg ut att kunna bli en jobbig kväll för Villa. Allt eftersom började dock de vinröda hitta in i matchen och det var därför en istappsliknande kalldusch när 0-1 föll i 29:e minuten. Nyförvärvet Andrés Garcia hade så långt övertygat på sin högerbacksposition, men tyvärr glöms sådant lätt bort i skenet av en försyndelse. Garcias monumentala hjärnsläpp serverade Diogo Jota och sedan var det en enkel sak för Mo Salah att mosa in sitt 24:e ligamål. “Tungt” känns som ett futtigt epitet i sammanhanget.
Det här var dock kvällen när våra hjältar från Aston inte tänkte ge bort poängen lättvindigt. Kvitteringen krävde idogt arbete inne i straffområdet. En frispark från vänsterkanten som jobbades tillbaka in i farligt område av John McGinn och därefter Tyrone Mings. Youri Tielemans fick sedan äran att bonka in 1-1-bollen med en lurig träff ner i marken förbi Alisson. Äntligen nätkänning för belgaren som har skjutit många skott under säsongen, men haft märkbart svårt att få bollarna på mål.
Inte nog med detta. På stopptid utlöstes nästa magnifika måljubel när halva laget var inblandade i en uppvisning framför North Stand. Ollie Watkins var förgrundsfigur med både mål och andraassist om vi hade pratat ishockey. Lucas Digne - en av Premier Leagues mest produktiva ytterbackar sett till statistiken - levererade ett inlägg med elegans av Renault 4CV-klass, för Watkins att sätta huvudet till. 2-1 med in i paus - hur gick det till?
Att det skulle bli en jobbig andra halvlek mot ett jagande Liverpool var knappt ett oddsvärdigt spel. Diogo Jota träffade ribban och Darwin Nunez hade två jättechanser, men enda målet föll istället för Trent Alexander-Arnold. Salah levererade inspelet från höger och Liverpool-backen tog sedan hjälp av Mings ben för att ställa Emi Martinez utan chans. Javisst kunde det ha blivit ett segermål också, men i slutänden fick ligaledarna skatta sig lyckliga att de inte åkte hem tomhänta.
Unai Emery skickade in ny energi och framför allt Donyell Malen, Matty Cash och Jacob Ramsey bidrog till att Villa var närmast de tre poängen under slutminuterna. Morgan Rogers brände ett jätteläge och alldeles i slutsekunderna brottade sig Malen fram till ett avslut som strök stolpen. 53-47 i bollinnehav för Villa och 4-3 i skott på mål. Totalt sett måste man nog ändå säga att resultatet var rättvist - och logiskt.
I Villa måste guldstjärna delas ut till nye mittbacken Axel Disasi. Fransmannen var en jätte såväl fysiskt som spelmässigt. Icke att förglömma heller hur firma McGinn/Tielemans löste många svåra situationer på mitten. Watkins gör alltid sitt jobb medan Morgan Rogers växte in i matchen, var tung och svårstoppad i slutskedet. Och så han där bak - de stora matchernas man - Dibu Martinez. Han hade inte ofantligt mycket att göra, men när det behövdes briljerade han.
Efter några aningen slätstrukna insatser gav det här ny värme till våra vinröda hjärtan. Och kanske är det som Erik Niva konstaterade i Prime-studion: Villa har aldrig haft en bättre trupp.
Bring on Chelsea på lördag kväll! Vi gillar ju kvällsmatcher, eller hur?
Och just som jag skriver dessa rader rullar på MTV 80’s Paula Abduls “Straight up”. Varför inte?