Viktor(y) for Villa Sweden - En reseberättelse i dur
Ja, Månza var ju inte med i år och eftersom han stod på tur för att skriva får väl undertecknad göra comeback i reseberättelsegebitet. Nästa år är nog den ystre skåningen tillbaka i fållorna med en träffsäker reseanalys. Det är bara att hoppas att Google translate innefattar rotvälskan som vi lärt oss älska… ;)
Trots en allt annat än lyckad säsongsstart för vårt älskade Villa var man anmäld till en av årets höjdpunkter, nämligen medlemsresan. Det skulle bli den tredje på raken och resfebern gjorde sig gällande redan när informationen från Villa Sweden offentliggjordes. Klart man skulle träffa de underbara dårfinkarna från supporterklubben i "Brum" igen! Robstar och jag gjorde tidigt klart att vi skulle dela boning under resan och att avresa redan på torsdagskvällen var att föredra. Inte för att en öl och en whisky klockan 6.00 på Landvetter är något annat än väldigt smaskigt men man orkar mycket längre i fredagsvimlet med en hotellnatt och ett lass vita bönor på kontot.
Raska steg från jobbet till Skövde resecentrum och ombordstigning på MTR till Göteborg följt av ännu raskare steg till bistron och inköp av två iskalla kompisar gjorde resan till en fröjd. Ett mail med ett ”frågeformulär” från Mat Kendrick när vi lämnat Skövde fick vänta med undantag av en förfrågan om bilder från våra resor till Birmingham. Bosse kassör fick med sin bild av sköna Villa-fans från trappan framför världens vackraste kortsida i reportaget och hovfotograf Benny Stainrod från Trollhättan fick återigen med bilden från två år sedan. Han är mest nöjd med att hans resväska syns på fotot… ;)
Kompisarna från kylen slank raskt nedför strupen och en flygbuss i rusningstrafik är inget för den ”damblåsade”. 45 minuter av ren viljestyrka räddade resans enda par jeans… Väl på Landvetter mötte den redan incheckade Robstar upp och vi styrde målmedvetet mot O`Learys för en färdknäpp. Biljetten skvallrade om varm mat på flyget så det blev flytande föda för hela pengen. Väl på flyget insåg vi att ”hot meal” för Lufthansa innebär två skivor grovt bröd med philadelphiaost emellan. Man kunde lyxa till det med salami också men att den var på gränsen till frusen gjorde den inte till någon kulinarisk smaksensation direkt. Dock ingick valfri dryck från barvagnen för den törstige. Med undantag då från den av Robstar så efterlängtade whiskyn som helt saknades från sortimentet. Nästa gång kommer även Uddevallas törstigaste att ta en ”tidaholmare” på Landvetter…
Den uteblivna maten på planet fick istället intas i Frankfurt och en ny dubbel grovmacka med färskost, och ännu mer gratis alkohol, senare nåddes Birminghams flygplats. Den numera ölfryntliga duon möttes på flygplatsen av Aston Villas U18-målvakt Viktor Johansson som skulle skjutsa till hotellet. ”Om ni vågar åka med en 17-åring med en månad gammalt körkort” löd orden från pappa Tobias. Vi är svenska vikingar och vågar allt… Faktum är att det var den bästa bilresan vi upplevde under hela vistelsen. Skulle segerpremierna utebli så är det bara att slå sig på taxiyrket :) Redan från mötet på flygplatsen såg vi vilken trevlig och ödmjuk kille det här var, sicken tur att han hamnade just i Aston Villa. Kan det ha att göra med att pappa är Villa-supporter?
En Murphy`s stout på hotellet med trevliga norrmän avslutade torsdagen, det finns ju en morgondag också. Med huvudvärk. Som vanligt är den dynamiska duon Ipren och bönor av övernaturlig karaktär och Kendricks frågor besvarades av Robstar och mig på hotellrummet efter frukost. Möjligen hade herr Daniels ett finger med i tillfrisknandet också… Hursomhelst så mötte vi Kastrupgänget på väg till stan och efter ett glatt återseende gick vi tillbaka till hotellet för en pint och senare var det shoppen vid arenan som förärades ett besök. Lite nya ölglas, glasunderlägg och en vinterjacka inhandlades. Plus en miniatyr av Ashley Westwood. Den har jag inte vågat visat hemma än… Robstar, Putte Norrland, Lars-Åke, Gustav och Lasse-Mange och jag tog sedan en stilla lunch på Aston Tavern. Mycket stilla. Med god mat och goda öl förstås. En taxi sedan till stänkarland där Viktor och Tobias mötte upp. The Clements och dess sedan decennier inpyrda rökdoft är givetvis ett måste på varje medlemsresa. Även Robstars nyinköpta kramdjur fick känna på atmosfären…
En liten återhämtning på hotellrummet innan kvällens begivenheter. De som inte bokat plats på norrmännens middag på hotellet möttes sedan upp på The Shakespeare nära hotellet. Ja, ett par av gästerna valde pubens namne i centrum istället men återbördades snart till flocken… Det var pubrunda på gång och Two Towers nyöppnade Gunmakers Arms var första stoppet. En Vulcanised IPA och en till avnjöts innan nästa pub skulle få äran att ta emot det glada gänget från Sverige. Newcastle-Micke hävdar att vi var på Queens Arms men denne skribents minneskort har inte noterat detta… Att det blev nattamat på The Old Contemptibles står dock utom rimligt tvivel och även det faktum att vi försökte överglänsa den store Ronnie James Dio i ett gathörn är svårt att förneka. ”It´s Heaven and hell…”
Trots debaclet med bokningen av Backs to back (jaha var det stängt på måndagar?) var det ”yours truly” som fick i uppdrag att ordna transport till Bodymoor Heath för att titta på U18, med vår egen Viktor i mål, i derbyt mot WBA på lördagsförmiddagen. Vi var ett 30-tal svenskar som äntrade… nä, vi blev visst inte insläppta… Men ni får se matchen härifrån, sa den vänlige vakten. Vem har med sig kikare? Bra roddat igen Johansson… Räddningen blev Viktors pappa Tobias som anlände strax efter oss och tog hjälp av akademichefen som ordnade in oss. Skönt för ”reseledaren”, tack Tobias! Managern Ben Petty använde den stora skaran svenskar för att elda upp laget innan match och det blev vinst med 2-1 med en Viktor som beskrevs som ”impressive” i den officiella matchrapporten. Tobias berättade att när Viktor provspelade och han var lite osäker de engelska fotbollstermerna så fick han veta att det gick lika bra att styra på svenska, bara han styrde. Väldigt kul att få besöka Bodymoor Heath och att få se vår svenske målvakt in action. Att Viktor också uppskattade att vi kom gick inte att ta miste på efter matchen när han sprang ut till oss. Man kan väl säga att vi kände oss ganska speciella… ;)
Taxi till Villa Park och ett par öl och någon GT på Holte Suite innan match. Är det internationella gindagen vill man ju inte vara ogin. Det är alltid en väldigt speciell känsla att kliva in på Holte End, ehuru glest besatt, och även om det blev en ny förlust så var upplevelsen att sitta på Lower för första gången mäktig och sången i andra halvlek från Upper gick inte av för hackor. Att det finns vuxna människor som buar ut sina egna spelare är däremot utomordentligt barnsligt enligt min åsikt och därmed säger vi inte mer om matchen.
Efter slutsignalen togs en promenad till Judos favoritpub The Mitre. Har var det riktigt genuint och nedsuttet, hoppas alla kom loss från soffan… Ingen stod på kö för att förlora mot Singaleo i biljard i den miljön. När sedan en hund sket på heltäckningsmattan, och luften ”dog” så att säga, styrde vi kosan mot centrum igen. Självklart blev det ett traditionsenligt besök på The Craven Arms fram på kvällen och i år fanns äntligen Fireside igen. Yummy! Rooster drack lager som vanligt och kycklingen öppnade sin första bok på flera öl. Twilight lärde sig att man beställer en ny öl innan man går på toa, last call betyder att det är lite bråttom till baren… Efter att vi blivit utkörda vid stängningsdags blev det bingen trots locktoner från Christian som trakterade sig på Brewdog. Det var ju resa till Liverpool på gång tidigt på söndagen.
Att åka till Liverpool denna söndag innebar missad middag hos brassen. Att Putte var en av resenärerna innebar att restaurangen gick med vinst för första gången i våra besöks historia… Viktor var en väldigt populär gäst bland Villa-supportrarna under kvällen såklart. Tidig uppgång och promenad till New Street Station för tågtransport till staden med scouse. Putte skämtar om att han bokat biljetter på ett non alcoholic train. Becker bleknar. Vi, (Putte, Becker, Lasse-Mange, Robstar och jag), går ombord. Inte en droppe att få tag i. Hur har han bokat hem? Antabussen?! Lyckan står oss dock bi, det är signalfel och vi är tvungna att kliva av i Crewe och ta vägen över Chester till vår destination. Just i Chester hittar vi efter idogt letande en kiosk, förvisso med landets långsammaste betjäning, med iskalla drycker helt i vår smak. Lyckligast var vår egen ålänning. Jag var också lite glad…
Väl i Liverpool ska vi leta upp våra biljettleverantörer. Vi besöker The Sandon, Cabbage Hall och The Arkles utan lycka. Fy för Sören... Eller, jo, ölen var lycka. Det blev inga biljetter till Liverpool-Stoke men en inställd match är också en match som Ulf Lundell skulle sagt. En inställd öl är dock ingen öl så kosan styrdes mot genom The Beatles kända The Cavern. Öl och musik innan det blev mat på Wetherspoons på stationen. Visa av förmiddagens tragedi inköptes en kasse kompisar innan tågresan hem, en resa som förgylldes av Forrest Greens unge anfallare Tom Robins. Oklart om Becker blev hans agent…
Vid hemkomsten till Brum besöktes först Post Office Vaults, tills det stängde, och sedan Brewdog, tills det stängde, innan Robstar och jag släntrade in på hotellet. Självklart satt det Villa-folk där. Östlings, Optiker-Micke, Geddis, , Prepared, Tuppkycklingen, Rheingold och ”Mannen som dansar med renar men inte gör piruetter i trappor längre”. Baren var stängd men inte för oss, när vi än var törstiga så öppnades kranarna. Det gick åt ett par glasögon men rutinerad som man är så har man med sig back-up. Mycket skratt i goda vänners lag innan John Blund ropade allt mer högljutt.
Måndagen bjöd på shopping på Bullring. I mitt fall var det ett beställningsjobb från dottern, två par Converse på Foot Asylum, en shoppingrunda som tog i runda slängar 10 minuter. Ett möte med trevliga Magnussons från Hönö hanns också med. Sedan var Robstar törstig igen… Nu besöktes Viktors och Tobias favorit-Shakespeare i centrum och för egen del var det två Korev som släckte törsten. Ett mycket intressant besök på Birminghams museum och en utställning om Birminghams historia och sedan innan en grym Carbonara på Bella Italia. Och dricka till… En sista blick på kvarteren som rivs i centrum innan taxin tog oss till flygplatsen.
Efter att ha sagt hej då till Arvidssons och Frank med svärfar så lyfte även vi hemåt. Två nya grovmackor med philadelphiaost senare var resan slut och tro´t eller ej, den här gången ska min rumskompis åka även nästa år… ;) Ett stort tack till er alla som gör den här resan till den fantastiska resa den är. Ingen nämnd och ingen glömd. Men John Kalodner är John Kalodner.
