Lovén Calling-" En värld utan Frank"
När Claudio ” The Tinkerman” Ranieri kom tillbaka till England som han sa att skulle så var det ett förändrat land. Inte förändrat i själva utseendet. Regnet, blåsten och de engelska hedarna var ju detsamma. Varulvarna i den engelska pressen fanns ju kvar även om de var betydligt mer välkomnande än förra gången.
Han var säkert inte medveten om förändringarna den första tiden. Han är ursäktad. Han hade ett Leicester att bygga. Ett lag att leda med sitt typiskt Ranieriska man-to-man management som vunnit honom mer respekt än titlar genom åren. Men när den första blueprinten var klar satte han sig nog för att kolla in Chelsea.
Han såg då vad som förändrats. De var mästare igen. Något han aldrig fick bli innan ledningen satte sig ett plan till Coruña och började förhandla med JM precis efter förlusten mot Monaco.
Han ser sitt gamla lag. Han ser Terry vars potential han en gång insåg och som han utan tveka satte som lärling hos den allvarlige och lika stenhårda The Rock ( Marcel Desailly) Och om jag blundar lite kan jag se Claudio le nöjt över att det var han som upptäckte den där valpen i en tid som gått från Bates grus till Romans guld.
Han letar vidare bland Chelseas spelare och även om han redan vet att Frank inte längre spelar för Chelsea. Han spelar inte ens i England nuförtiden så måste det kännas i hjärtat att han inte längre är kvar.
Frank var bespottad, beskylld för att åka bananskal in i West Hams lag tack vare hans morbrors tentakler som då räckte in i styrelserummet. På läktaren sjöngs det om fat frank redan då och ingen trodde att den där otränade och valpiga spelaren skulle räcka till att vara något annat än en rotationsspelare- På sin höjd.
En gång fick Claudio frågan vad det var som gjorde att han i alla fall köpte honom trots att både scouter och rådgivare avrått honom.
” I needed a passionate player, a machine which runs in both direction. A leader who dosent lead. Frank had all that. And a fantastic human being on top of that” Svarade Ranieri med en typisk Italiensk brytning och hans egna speciella version av engelsk meningsuppbyggnad när han fick frågan av Martin Lipton om varför han köpte Lampard.
Vänskapen mellan dem bestod även efter Ranieris tid i Chelsea. Den bestod även provet den där ödesdigra matchen den 20 April 2004 mot Monaco då Frank öppet protesterade mot sin tränare då han blev utbytt trots att han varit en av lagets bästa spelare.
Frank har senare kallat Claudio för sin mentor. Att han fortfarande använde sig av den mentala träningen som han lärt sig under hans tid i klubben.
När Claudio tagit sig igenom allt detta så känner han nog på samma sätt som jag.
Saknad, som ångan av en förlängesen förlorad men inte glömd kärlek. Livet går vidare, man träffar nya kärlekar, nya namn på ryggar som en gång burits av älskade hjältar. Kanske Claudio likt jag själv försöker frammana anden av Frank i nummer 8 när Oscar spelar i den. Kanske inte han heller är redo att riktigt släppa taget än.
En sak är i alla fall säkert-En värld utan Frank är en betydligt sämre plats( För ett tag)
***
4 Matcher in i serien så sågas Chelsea längs fotknölarna för den sämsta starten på mannaminne. ( Var det -56, 92, eller 09..1909 alltså)
Det engelska drevet lossar förpackningarna och tar fram sina kirurgiska instrument för att kunna utföra sin analys av situationen med precision och färdighet. Och medans pat 2015 ligger i kuvösen pumpas teorier in likt tranfusionsvätska för att ge sken av de gör något viktigt fast patienten redan är dödsdömd.
Jag har ju inte tillgång till dessa experters alla verktyg. Vill jag analysera något och använda något vasst. Då tar jag morakniven…inte den nyinköpta utan den som ligger i boden bakom darttavlan vid sommarhuset och som läggs tillbaka när man packar ihop för sommaren och gör min analys med den.
Visst ser det dåligt ut. Visst är det så att det ser riktigt dåligt ut. Mästarna med 4 poäng och en 13e plats ( !) Efter 4 omgångar. Visst måste det vara något fel då?
Ok. Säger jag. Låt det vara fel då. Att mästare går in i ligastarten, Självgoda,mätta och nöjda är väl inget som inte hänt förut. Omstruktureringen av laget verkar heller inte vara inne i en lyckad fas. Föryngringen går inte i önskad takt hette det från The Mirror´s sportkrönikörer när de var klara med sin tvärsnittsanalys.
En del folk med den tvärvetenskapliga kunskapen att läsa i kroppshållning ser en obalanserad Mourinho som desperat försöker få kontroll över något han redan har tappat- Omklädningsrummet, förmågan att inspirera Hazard, Terrys respekt eller Costas längtan till flottiga Madridtapas.
Evagate blåstes upp till en zeppelinares storlek. Genusforskare kallades in för att kommentera och göra analysera det som blev kvar att analysera av vår skala säsongsinledning. Även de –Genusforskarna- Kom fram till att det är något som är begravet i Chelsea FC.
Vissa börjar t o m hojta om JMs avgång. De gungar båten. Sätter högtryck på vattenglaset så att skvätter över kanten.
Förenade Vinnarskallar går bärsärk på diverse forum. Kräver, hojtar och skriver med stora bokstäver. Någon måste vara ansvarig för att de haaaaataaaar att förlora. Det är för dom Chelsea spelar, det är så logiken fungerar i de kretsarna. Det är så världen ska fungera. Och när den inte fungerar, då förlorar man på Stamford Bridge mot Crystal Palace.
Hur gör jag då, för att överleva när klubben jag älskar gör mig besviken.? I brist på antihojt och antidepressiva så finns har vi ju Fleck-sången. Alla i Förenade Vinnarskallar borde lära sig den och på köpet få lite perspektiv. För när man sjungit den några gånger, kanske googlat Robert Fleck så inser man att det får plats med lite besvikelser i den delen av hjärtat där Chelsea bor.
Så. Nej. Jag är inte orolig. Det skakar i båten. Det ska det göra i vår klubb. Det är en del av vårt DNA och DNA- det kan man inte springa ifrån.
Snart är det hemska landslagsuppehållet över och man kan börja längta till en normal rytm på veckan igen.
Carefree.