Comfortably Numb
En extraordinär eftermiddag på St. James' Park lämnar Newcastle United i en mer än prekär situation. Samma idéer som har präglat en overkligt usel säsong ställdes på sin spets mot ett hänsynslöst Liverpool, som fick valsa in sex mål. Besvikelsen, ilskan och ångesten är bortblåst och ersatt av det värsta tillstånd man kan ha som supporter: apati.
Klockan är 18.00 den 28:e april 2013. Alan Pardew är fortfarande manager för Newcastle United.
Som så många gånger förr undrar man vad man gjorde i sitt tidigare liv.
Förra säsongens femteplacering känns nästan som plågeri. Vi vaggades in i tron att klubben faktiskt var på väg att etablera sig som en betydande kraft igen. Istället har benen slagits undan, värdigheten ryckts bort och underhållningen blivit helt obefintlig.
Efter fyra raka förluster i november (West Ham hemma, Swansea hemma, Southampton borta, Stoke borta) började många rynka på näsan. Skador, Europa Leauge och dålig form för all del, det kan gå dåligt för ett bra fotbollslag. Men problemet låg inte där. Problemet låg i att allt Newcastle gjorde bra under 2011/12 hade ersatts av den mest outhärdliga, hejdlösa anti-fotboll som gick att hitta. Djupt sittande mittfält, isolerade anfallare, spelare ur position, långa bollar och en inställning till varje match, oavsett motstånd, som uteslutande handlade om att släppa in så få mål som möjligt.
De idéerna gör oss inte förvirrade längre. Det är Alan Pardews varumärke.
Sex månader senare har vi nu släppt in flest mål i Premier Leauge.
Sex månader senare drabbades vi av den värsta derbyförlusten på decennier.
Sex månader senare drabbades vi av den värsta hemmaförlusten på 87 år.
Sex månader senare är det ytterligare sex månader sedan vi gjorde det där hörnmålet mot Wolves i oktober 2011.
Igår bjöds vi en cocktail av Pardews organisatoriska och taktiska recept. Spelare som var överallt och ingenstans, organisation som man knappt hittar i ett sjumannalag. Beslutet att starta med Moussa Sissoko - box-to-box-mittfältaren som blev 10:a som blev anfallare och som nu används som ytterforward - och Jonas Gutierrez - yttermittfältaren som blev innermittfältare som blev vänsterback och som nu är vänsterforward - gav oss en föraning. Med fem innermittfältare på planen var intentionen inte att attackera Liverpool. Matchen skulle bli den mest genanta jag upplevt under drygt 15 års supporterskap. Aldrig har jag skämts så mycket som igår.
Taxi för Pardew räcker inte. Skicka en ambulans. I sin sedvanligt innehållslösa men välformulerade presskonferens efter matchen pratade Alan om att erfarenheten saknades på planen, att det skulle adresseras mot West Ham nästa helg. Halva Frankrikes landslag bedöms alltså inte vara tillräckligt erfarna. Istället ska vi vända oss till vad? Shola Ameobi?
Men den här analysen har vi gjort så många gånger nu. Vi har gnällt på långbollarna, på laguttagningarna, på formationerna, på mentaliteten, de fega bytena, det usla anfallsspelet, det usla försvarsspelet, de usla intervjuerna, de felaktiga skadeprognoserna, de hemska sviterna, de hemska hörnorna, den oerhörda bortaformen, oförmågan att vända underlägen och de hundra miljoner ursäkterna.
Vi har gnällt i snart sex månader.
Det är nu ilskan övergår i något annat. Det är nu skräcken över nedflyttningshotet övergår i apati.
Jag vet helt enkelt inte om jag bryr mig. Om saker och ting ska vara så bottenlöst korkade hela tiden orkar jag inte bli arg eller ledsen. Då fortsätter jag att investera känslor i den här förbannade klubben så gott det går. Men jag orkar inte hoppas på en vändning. Jag orkar inte förvänta mig att vi inte ska vara hela ligasystemets eviga skrattfest, sovande jätte eller nästan-lag. I längden kommer den här typen av perioder att slita ut kärleken till klubben, det är jag fullt medveten om. När man inte längre orkar drömma blir allt som har med Newcastle United att göra grått och helt innehållslöst.
Därför är jag inte ens rädd för nedflyttning. Det har hänt förut. Det var vidrigt, totalt mörker och en av de svartaste upplevelserna jag någonsin har haft. Men det var och är också en sån sak som händer Newcastle. Att acceptera det som en del av det hela gör kanske saken lättare.
Rent sportsligt har jag ingen aning om hur vi ska kunna hämta tre poäng till i någon av de tre sista matcherna. Hoppet står förmodligen till att Wigan inte vinner sina matcher. Att byta tränare nu behöver inte spela någon roll. Allt arbete som klubben lagt ned på att profilera Newcastle som en ambitiös och attraktiv klubb är ogjort av en tränare som förmodligen inte borde fått jobbet från början.
Förra säsongen sätter griller i huvudet på många av oss. Av allt att döma är det så här Pardew gör. Han börjar bra, snackar bra och övergår i långbollar, förluster och nedflyttningar. Men i egenskap av Derek Llambias kompis och en tränare som kom från att ha sparkats i League One syddes Pardews roll i klubben ihop under ganska speciella omständigheter. Prestationsbaserat med målet att sänka lönebudgeten säger vissa, medan andra påstår att han bara har till uppgift att coacha laget och göra det bästa av Graham Carrs kontinentala fynd. Allt i klubben handlar om att sluta 8:a i genomsnitt, om vi ska tro vissa. Det låter inte som världens svåraste uppgift, men bevisligen är den för krånglig.
I alla andra lag, under alla andra ägare, hade Pardew redan varit ute med huvudet föra. Idén om långsiktighet är givetvis bra. Men långsiktighet ska ju översättas i framgång, annars är den meningslös. Chelsea byter tränare var fjärde minut men vinner ändå titlar. Med en tränare vars fotboll kan kallas hets mot folkgrupp och vars uttalanden i det närmaste går att klassa som förtal - missar man den poängen.
Det viktiga nu är att Mike Ashley och Derek Llambias visar att deras utvecklingskurva fortsätter att peka i rätt riktning. Tränarens roll i klubben är oerhört viktig. Det går inte att ha sin polare på den positionen för att han säger ja till alla beslut ovanifrån och snackar bra. Det fungerade oväntat bra ifjol, men Ashley borde - om inte annat - börja oroa sig för att de spelare han värvat på fem och sexåriga kontrakt, nu sjunker i värde.
Tränarrollen är sista pusselbiten för att Newcastle United ska sätta av i rätt riktning igen.
Då kanske man kan börja drömma på nytt. För stunden är jag bekvämt bedövad. Ett alldeles för bekant tillstånd.