...därför jag hatar Manchester United.
Den största klubben i Salford käner sig lite skakis och har helt ogenerat bytt ideologisk ståndpunkt för att kunna behålla sin egen särställning och garanteras framgång.
80-tal. På de engelska arenorna härjar huligan-firmorna värre än någonsin och klubbarna har svårt att locka de stora massorna till sina förfallna och misskötta arenor. Bland alla upplopp, läktarbränder och diskussioner om id-kort och elstängsel kan man dock skönja en ljusning, tv-pengar. Satellit och kabel-tv har satt press på de traditionella statliga tv-bolagen och nya fräscha pengar strömmar in i fotbollen. Några klubbar ser dock med misstro på utvecklingen. Vad är egentligen det här med att pengarna ska delas lika? Tanken att större ska ha mest rotar sig snabbt hos vissa och "the Big Five" hotar att bryta sig ur den 100-åriga ligan och bilda eget om de inte får som de vill.
Manchester United, Liverpool, Everton, Tottenham och Arsenal kommer med ett legitimt argument: Det är oss folk vill se så vi borde få mer av pengarna. Hur legitimt argumentet än är så strider det mot uppfattningen att Ligan är ett gemensamt projekt där alla ska ha liknande möjligheter att lyckas. Tanken är att de gynnar alla i längden om sporten är oförutsägbar och fler får ta del av kakan. När 80-talet övergår till 90-tal står det klart att det skett ett paradigmskifte inom den engelska fotbollen. Ligan är inte längre ett gemensamt projekt och hoten om att bilda en egen "Super League" förverkligas i Premier League där de stora ska få fördelar och de framgångsrika ännu större del av kakan. Nu är det fri marknad som gäller och de redan stora kan börja skörda enorma framgångar på planen på ett sätt som ingen kunnat göra tidigare.
Tanken om att det är storleken och inte framgången som ska generera intäkter sprider sig även till UEFA:s flaggskepp Mästarcupen som istället blir Champions League där storklubbar som misslyckats vinna sin egen liga får en extrachans att tjäna hinkvis med pengar. Klyftorna växer i samma takt som soffsupportern blir den sanna supportern med sin makt över tv-abonnemang och vilket ölmärke han ska dricka till matchen. På många sätt upplever fotbollen en renässans och i nya fina arenor möter världens bästa spealre varandra i fler matcher än någonsin tidigare och allt sprids till jordens alla hörn genom den nya tv-tekniken.
Men bakom Manchester Uniteds makalösa framgångar, Juventus alla Champions League finaler och Ajax underbara lag så finns misären. Klubbarna som missat tåget. Som inte lyckades hänga med och som nu ser klyftan växa allt större framför dem. Alla de klubbar som genom åren haft vissa storhetsperioder men som inte alltid varit på topp ser framtiden helt plötsligt ganska mörk ut för. Det handlar inte längre om att få till det på planen utan det handlar om att ta igen en ekonomisk fördel som för varje år som går blir mer och mer beständig.
Enter, "the Sugar Daddy". På sätt och vis kanske det är Jack Walkers förtjänst att det gick som det gick. Hans Blackburn som ju köptes in för stora summor och snuvade Alex Fergusson på titeln satte liksom bollen i rullning. Det bevisade för United att man måste skaffa sig ekonomiska fördelar för att kunna dominera. Fotbollens ekonomiska tillväxt under 90-talet var så stor att det snart inte var möjligt för någon lyckad lokal industrialist att tillföra något. Fotbollsindustrin var större än deras. Men ju mer fotbollen växte och ju mer global den blev med Premier League och Champions League som något hela världen hade del av och inte bara de som bodde några kvarter från arenan desto mer desperata blev klubbarna att få ta del av "det förlovade landet". Begreppet Sugar Daddy får helt plötsligt en ny dimension. Kombinationen av klubbar som skuldsatt sig upp över öronen för att hänga med i cirkusen och oligarker och oljeshejker med alldeles för många miljarder i fickan leder oundvikligen till att många tvingas (och kan) sälja ut sig för att hänga på tåget och kanske återuppleva fornstora dagar.
Och det är nu det blir lite ironiskt och fyllt med hyckleri. Manchester United, denna "Radio Free Vi är störst och borde få tjäna pengar som vi vill", hänger helt plötligt inte med. Den nya tidens Sugar Daddys är för rika även för dem. För att säkra sina framtida framgångar måste de byta sida. De har lierat sig med Wigan (!) i en ekonomisk fråga. Klubbar ska inte längre få vara fria företag som kan tjäna pengar där de vill och de får framför allt inte investera inför framtiden med lånade pengar. För att hindra det här har Manchester United nu kommit med ett förslag som säger att klubbar måste gå med vinst för att slippa ekonomiska sanktioner även i Premier League. Att de är ligans mest skuldsatta klubb är inte relevant. De gjorde ju trots allt en liten vinst förra året.
Det är klart att jag förstår Manchester United. Dagens fotbollsupportrar är flyktiga som vilka kunder som helst och om de inte lyckas konkurrera med Chelsea och City kan de snabbt se sina intäkter rasa. Men att återigen se Manchester United försöka ändra spelet när de inte kan spela spelet gör mig fysiskt illamående, och det är därför jag hatar Manchester United.
