David De Gea - Pojken som blev en man
En prislapp på 180 miljoner kronor. Endast två säsonger som ordinarie i en klubb som inte vunnit ligan på över 15 år. Edwin van der sars ersättare och endast 20 år gammal. Det kunde ju bara gå fel, eller?
Man skulle kunna börja denna krönika på många olika sätt. Men egentligen så började allt den 7 Augusti 2011. Community shield mellan Man United och Man city. Det var nu allvaret skulle börja, det var nu som det var upp till bevis för De Gea om han verkligen höll som förstemålvakt för Manchester United. Tyvärr så började det ju inte särskilt bra när Edin Dzeko enkelt kunde skjuta in 2-0 till city från ca 30m. Bollen studsade visserligen precis innan den gick i mål, men det här var ett skott som en 16 årig målvakt hade räddat. Jag minns hur smsen bara började hagla in från mina vänner. "Grattis till De Gea", "Haha vilken målvakt ni har", "Bra jobbat De Gea". Ungefär sådär såg det ut.
Jag valde att ignorera allt och försvarade istället De Gea för att han skulle bli nästa nummer ett för Spanien när Casillas en dag beslutar sig för att sluta. Dessutom kan man inte dra allt för stora paralleler om hur en spelare är efter enbart en match, men detta valde media såklart att blossa upp. Media tänkte aldrig på att Ferguson och hans scouter hade lagt ner ca sex månader på att scouta De Gea i diverse matcher. Sånt spelar ju ingen roll, när du ska sälja tidningar.
Men det slutade inte där. Bara någon vecka senare skulle De Gea få förstasidan på samtliga sporttidningar igen. Denna gång var det Shane Long som enkelt kunde placera in ett svagt skott i mål bakom en okoncentrerad De Gea. Jag minns hur Vidic bara sjönk ner och skakade på huvudet efter att bollen enkelt gåt in i mål, han tänkte nog precis som många av oss andra: Det här kommer aldrig gå.
Media började redan nämna Massimo Taibi och dra jämförelser med hur dåliga båda varit inledningsvis under sina United-karriärer. Helt absurt om du frågar mig, men givetvis blev man aningen orolig efter misstaget mot WBA.
Sedan så kom vändningen...
Ja, inte helt riktigt men nästan i alla fall. Den 28 Augusti spelades en oförglömlig match mellan Man United och Arsenal på Old Trafford. Det stod 1-0 till United när Arsenal får en straff i den 26:e matchminuten. Van Persie kliver lugnt fram precis som vanligt och sedan hände det som ingen trodde på. Van Persie lägger straffen lågt åt De Geas högra stolpe, och De Gea slänger sig åt höger, och räddar straffen. Det ögonblicket glömmer jag aldrig. Jag minns hur hela Old Trafford fullständigt exploderade i glädje och lycka och samtliga United-spelare på plan springer fram till De Gea och kramar om honom. Helt fantastiskt att se, och jag undrar ibland hur det hade gått för honom om han inte räddat den straffen den dagen.
"De Geas revansch" stod det i tidningarna, men hyllningarna var inte lika stora som kritiken han fick innan. Tiden går och det spelas en hel del matcher, De Gea visar varken prov på försämring eller förbättring efter Arsenal-matchen när han får spela. Sedan kommer nästa smäll.
Sista gruppspelsmatchen i Champions League. Basel borta, United behöver 1p för avancemang och De Gea står i mål. I den nionde matchminuten så får Shaqiri bollen på vänsterplanhalva och tittar in mot straffområdet. Trycker till med ett stenhårt pressat inlägg som går mot De Gea, och tyvärr i det skedet så begick den unge spanjoren kanske sitt mest avgörande misstag i karriären. Istället för att slänga sig och greppa bollen eller bara helt enkelt låta den rulla vidare (eftersom det inte stod någon Basel-spelare vid bollbanan) så försöker han skjuta iväg bollen genom att slänga sig, och träffar bollen halvt med sin högerfot som sedan ändrar riktning till Streller som enkelt trycker in 1-0 till Basel genom en klockren halvvolley.
Redan där började tankarna flöda, ska misstagen börja komma nu igen? Dessutom satt det en dansk målvakt på bänken, Lindegaard. Lindegaard hade fått chansen mot Benfica och någon gång i cupen samt ligan och hade imponerat stort med sitt lugn och fina räddningar. Men Ferguson hade bestämt sig för De Gea borta mot Basel, och med facit i hand så kanske det var ett misstag.
Nu kanske det låter som att jag försöker skylla uttåget från CL på De Gea, men det gör jag inte. Det var helt och hållet lagets attityd samt Fergusons maniska roterande som fick oss att falla ur alldeles för tidigt i år.
Media myste ju såklart när De Gea stod för ett nytt misstag och nu började även andra lags supportrar skratta åt eländet. Det kändes som att ingen kom ihåg att han bara var 20 år och inte kunde prata ett ord engelska. Själv så reagerade jag på varför media inte gjorde lika stor grej när Reina stod för två-tre misstag under samma period. Reina som ändå spelat i Premier League sen 2005 och som är 9 år äldre, hur kom det sig att hans misstag var accepterat men inte De Geas?
Men eländet skulle inte sluta här heller. På nyårsafton så spelade United en hemmamatch mot Blackburn, som i det skedet om jag inte minns helt fel låg sist i tabellen. Tre enkla poäng handlade det om, ja det var vad vi trodde i alla fall.
Blackburn bjöd upp på dans och De Gea bjöd på tveksamma ageranden än en gång. Vid ställningen 2-2 så får Blackburn en hörna. De Gea bestämmer sig för att gå ut och boxa bort bollen, men tyvärr så räckte inte hans vilja och fysik till. De Gea faller och Hanley kan nicka in 2-3 till Rovers som sedan vann matchen. Kameran visade genast United-bänken där man såg en Lindegaard som gömde ansiktet bakom sina händer och såg helt förtvivlad ut, i det läget så kände jag precis som honom.
Ferguson fick nog och bänkade De Gea i fyra matcher efter den pinsamma förlusten mot Blackburn. Hans nästa match skulle bli borta mot Liverpool. Ingen lätt "comeback" visserligen men för att överkomma hinder så måste du bestiga de svåraste utmaningarna. Matchen mot Liverpool var ingen större succé men om man bortser från målen som han släppte in så såg man att något var på gång, han utstrålade en annan mentalitet. Detta skulle sedan uppenbara sig borta mot Chelsea i en match som jag anser, väckte De Geas potential som spelare.
Hade det inte varit för De Gea så hade United förlorat den matchen med kanske 6-3. Han tog allt den dagen. Han utstrålade självförtroende och pondus, han var en matador som lekte med blå tjurar. Det spelade ingen roll om det var nickar, distansskott eller avslut från 1 meter, De Gea var där för att stoppa allt. Han visade hela världen hur jävla bra han var. Räddningen som han gör på Matas frispark, ja undra om inte den räddningen gav liv för Uniteds titelchanser. Vad hade hänt om den frisparken gått in och United förlorat med 4-3 istället? Den tanken vill jag inte ens leka med.
Efter matchen mot Chelsea så har De Gea stått i samtliga 12 matcher som spelats efteråt. Han har börjat agera precis som en målvakt ska. Han skäller på sina försvarare när de står fel, han går ut med pondus när han måste, och han står kvar på sin linje när han ska stå kvar. Han har bidragit med flera matchavgörande räddningar efter den Chelsea-matchen och man märker vilken skillnad det är på honom som spelare när han nu har sitt stora självförtroende tillbaks.
Manchester United må vara ute ur Champions League, Europa League, FA-Cupen samt Carling Cup, men de leder tamejfan Premier League med 8p marginal i skrivande stund och de spelar med en 21 årig spansk målvakt i mål. Ingen annan toppklubb runtom Europa har en så ung och "oprövad" förstemålvakt i sitt lag. Bara det i sig är en stor bedrift. De Gea kommer bara bli bättre med tiden och så fort han klarat av språkbarriärerna så kommer vi få se en världsmålvakt som kommer att nämnas bland de bästa tillsammans med Neuer, Casillas och Buffon. Han har vunnit U17 och U21 EM med Spanien som lagkapten. Han har vunnit Europa League och Super cupen med Atletico Madrid och han kommer med mycket stor sannolikhet att stå som vinnare av Barclays Premier League när den här säsongen är slut. David De Gea är en vinnare och han är 21 år gammal.
Till media och övriga lags supportrar har jag bara en sak att säga: Skrattar bäst som skrattar sist...
