Att följa Derby County, del 1
Första matcherna var succéartade, men sen...
Det hela började bra. Vinst i de fyra första matcherna. Min påplatskarriär med Derby såg först Ashley Ward göra två mål mot Kettering, därefter Paolo Wanchope göra fem mål mot Southend, Tottenham och Arsenal innan Dean Sturridge avslutade med ett mål, också mot Arsenal.
Efter dessa fyra matcher började dock fotbollsgudarna sätta sig på tvären; en svidande 0-4-förlust på Stamford Bridge tog på krafterna, en något turlig 2-1 mot Blackburn i serieöppningen i augusti 2001 gick att leva på i endast tre dagar innan den riktiga golgatan inleddes. Eller vad sägs om följande svit med Derbys siffror först: 1-3, 0-1, 0-1, 0-1, 0-2, 0-0, 0-1, 0-1. Jo, detta är min hemska Derbystatistik sedan den 21/8 2001. Jag har alltså sett Derby förlora sju av de senaste åtta matcherna, på dessa matcher har de åstadkommit ett (1) mål, de har nu spelat 10,5 timmar i sträck utan att ha gjort ett enda mål. Hur är det möjligt att ändå följa klubben, frågar sig säkert många. I denna artikel tänkte jag göra några nedslag i de 16 matcher som jag haft det tvivelaktiga nöjet i att följa mitt favoritlag i England, Derby County.
Trots att mitt intresse för Derby County började redan säsongen 1973/74 besökte jag inte England förrän juli 1997. Givetvis var det fotbollen som ledde mig dit. Efter att tidigare den sommaren lärt känna en engelsk kvinna som jobbade som ledamot i Europaparlamentet och för henne berättat om mitt intresse för engelsk fotboll i allmänhet och Derby County i synnerhet sammanförde hon mig med en kollega som i parlamentet representerade Derbyshire valkrets.
Denne person var givetvis stor Ramsfantast och blev min guide min första dag någonsin i Derby. Dagen jag valde att ta mig till Derby var öppningsdagen för Pride Park. Denna magnifika anläggning stod klar för invigning den 18:e juli och trots att det var en vardag så var stadion fullsatt, vilket då innebar knappt 30 000 åskådare. Någon match skulle dock inte spelas; nej, det som dragit folket var mest drottning Elizabeth´s närvaro. Hon åkte omkring i en öppen Range Rover och vinkade, i mitt tycke, avmätt till undersåtarna på läktarna.
Andra som tilldrog sig folkets applåder var de kvarvarande hjältarna från 1946-års FA-cupvinnande lag, dessa grånade gentlemän fick gå ärevarv tillsammans med mängder av ungdomsspelare från klubben och några mycket framgångsrika Spice Girls lookalikes. Ett envist rykte som cirkulerat under den sommaren var att Derby skulle värva Roberto Baggio.
Min stolsgranne inne på stadion, en familjeman i fyrtioårsåldern som givetvis hade tagit med sig sin son till arrangemanget, trodde fullt och fast på att presentationen av Roberto Baggio skulle komma som invingningens höjdpunkt. Så blev dock inte fallet, men invigningen kändes ändå som en lyckad tillställning. Som parentes kan nämnas att han blev något förvånad av att finna en Malmökille sittandes bredvid sig...
Min matchpremiär fick vänta till dagen efter då jag åkte ner till Kettering. Kettering Town dväljs för det mesta i Conference League och matchen var officiellt satt som en A-lagsmatch, den första för säsongen. Efter sällskap till stadion med en Derbyfantast från Sunderland, som jag träffade på järnvägsstationen i Kettering där han liksom jag valde att inta lunchen, och träff med dennes kompisar på puben inne på stadionområdet startade matchen.
Jag kunde snabbt konstatera att Derbys startelva knappast kunde betecknas som förstalaget, av mera kända namn kan i stort sett bara nämnas Igor Stimac, Ashley Ward, Russell Hoult och Paul Simpson. Spelet var tyvärr därefter; Kettering tog ledningen i mitten av första halvlek och höll den fram till fem minuter från matchslutet då Ashley Ward kunde kvittera på nick. Samme Ward lyckades sedan också, något orättvist sett till matchbilden, i sista ordinarie matchminuten få in Derbys vinstmål.
Ett tämligen oinspirerat och B-lagsbetonat första livemöte med Derby var inte riktigt vad jag hade hoppats på, men det kändes bra att ha fått stifta närmare bekantskap med en match på engelsk mark och trevliga Derbysupportrar.
I början av september samma år flyttade jag till England för att studera i Brighton en termin. Denna höstvistelse skulle förstås ge rikliga tillfälle att se The Rams om bara min studerandeekonomi tillät det.
Den första matchen med Derby involverad i södra England som gick av stapeln den hösten var en uppgörelse mot Southend i ligacupen. Southend ligger cirka 5-6 mil öster om London. Jag åkte dit. Tyvärr är jag av naturen en obotlig tidsoptimist vilket gjorde att jag åkte alltför sent från Brighton för att hinna till matchstarten.
När jag dryga kvarten efter matchstart närmade mig Roots Hall möttes jag av vad jag känner är ett klassisk engelskt exempel på arenor och engelsk fotboll; insprängt bland tråkiga, något slitna, radhuslängor och några industribyggnader, svart korrugerad plåt som tak över alla fyra läktarsektionerna, strålkastarljusen som liksom filtreras ner till planen av kvällsfukten, de oartikulerade ropen och vrålandet från åskådarna. I denna miljö spelades alltså den första tävlingsmatchen jag skulle få se med Derby som en av parterna.
Mina raska steg för att hitta till arenans biljettkontor dämpades för ett ögonblick när jag gick in i en återvändsgränd och där stötte på en något överförfriskad person i trettioårsåldern. Han haltade lätt när han överraskande snabbt närmade sig mig och jag kunde inte undgå att han fick tag i mig. Han sluddrade att han var Derbysupporter och letade efter biljettkontoret. Vi var alltså två stycken förvirrade Derbysupportrar i samma ärende. Jag sade att jag inte visste var det var men att jag själv höll på att leta. Han hakade på mig när jag tog mig ut ur återvändsgränden och började oombedd att berätta om sina äventyr som supporter.
Ganska snart förstod jag att jag hade en galning vid min sida; han berättade med viss stolthet att han var en få Derbysupportrar som hade blivit portförbjuden från samtliga arenor i England. Detta berodde på vissa skärmytslingar med andra supportrar och polis men han tyckte att han hade blivit orättvist behandlat. Han ville ju bara se fotboll, och detta var anledningen till att han tagit sig till Southend. Kanske fanns det en chans för honom att komma in på en mindre arena trots allt. Jag var inte helt nöjd med att behöva ha en påverkad, raglande, portförbjuden huligan i mina hälar när jag äntligen hittade huvudentrén med dess biljettluckor, men en biljett lyckade jag iallafall få tag på, vilket också huliganen gjorde.
Biljetten gällde på bortasektionen vilken givetvis låg långt bort från var jag befann mig och under vandringen frågade huliganen mig om vi kunde gå in tillsammans, eftersom han trodde att chanserna för honom skulle öka om han hade följe med någon annan. Vad säger man? Man blir väl inte portförbjuden på engelska arenor för ingenting, tänkte jag, och såg samtidigt risken framför mig att han skulle göra det svårare också för mig själv att komma in. Jag muttrade bara något till svar och vi nådde bortasupportrarnas entré. Det visade sig att där bara stod några, närmast civilklädda, män som knappt tog notis om vare sig mig eller min "huliganvän" så in kom vi med halva första halvlek redan avverkad.
Kortsideplats gör att man får en helt annorlunda bild av matchen än vad en långsideplats innebär. En liten arena, likt den jag nu befann mig på, gör också att man inte har hjälp av att sitta lite högre upp. Det är i stort sett omöjligt att avgöra om den där genomskäraren är bra eller inte, hur nära bortre målet som spelet är förlagt, kort sagt, det är svårt om man inte är van. Jag kunde dock se att Derby dominerade stora delar av matchen och att Paolo Wanchope gjorde, skulle det visa sig, matchens enda mål precis innan halvtidsvilan.
Matchen som sådan är inte mycket att skriva om, men en spännande upplevelse var det att bevista sin första tävlingsmatch. Nu återstod att också besöka Pride Park för att se en match!
Innan detta Derbybesök passade jag också på att en månad efter Southendmatchen besöka White Hart Lane där Ligacupens nästa omgång hade gett mig chansen att få se Tottenham ta emot mitt Derby. Paolo Wanchope kvitterade Ginolas ledningsmål efter en knapp halvtimmes spel och gjorde också segermålet med knappt tjugo minuter kvar av matchen.
Likt Southendbesöket lyckades jag även här komma långt efter det att matchen började; jag lärde mig vid denna kvällstripp att London är stort. Mycket stort. Speciellt om man som jag skulle ta sig från Brighton till norra London. Men, det var kul att ånyo få uppleva en Derbyvinst. Skulle detta kunna hålla i sig till min först match i Derby? Jag hade nu bestämt mig för att åka till Derby i månadskiftet oktober/november för att se The Rams ta emot Arsenal!
Mer om denna match och andra i nästa del, klicka här för att komma dit:
http://www.svenskafans.com/england/derby/artikel.asp?id=134861
