Att följa Derby County, del 3
Sju matcher utan ett enda mål...
Rent-a-wreck är ett härligt bolag! Billiga men ändå bra bilar att hyra. Säsongen 2001/02 började för min del med en färd från Malmö till Stansted med RyanAir, därefter in till Cambridge för att hämta en Rover 100 på nämnda hyrbilsetablissemang. Jag vill minnas att tre dagars hyra gick på sisådär 400 kronor plus bensin. Med billiga RyanAirbiljetter förstår ni att säsongspremiären mot Blackburn lördagen den 18 augusti och bortamatchen mot Ipswich tre dagar senare blev en tämligen billig historia vad det gäller transportkostnad.
När man gör en fotbollsresa av detta slag så slås man onekligen av vad saker kostar i förhållande till varandra. De av er som har erfarenhet av engelsk ligafotboll har förstås redan räknat ut att de två fotbollsbiljetterna kostade lika mycket som resan Sverige-England t o r samt färden med Rovern... Mycket märkligt, speciellt om man betänker hur dessa utgifter såg ut för 15-20 år sedan.
Derby hade säsongen 2000/01 klarat sig kvar i Premier League med en hårsmån. Under sommaren hade klubben förvisso gjort sig av med en av de nyttigare spelarna i laget (Rory Delap) men man hade ändå visat musklerna genom att skaffa silverräven Fabrizio Ravanelli. Äntligen lite stjärnprägel på laget efter några magra år! Derby Evening Telegraph skrev spaltkilometer om italienaren. Klubbens site gjorde det mesta möjliga av läget för att hjälpa merchandisingen på traven.
Läs gärna om mina funderingar inför denna säsong här.
Inför matchen mot Blackburn presenterades Ravanelli sist av speakern och det var ett mäktigt jubel som hördes på Pride Park då, fullt i klass med ett målvrål. Matchen var jämn men i den 45:e minuten motsvarade Ravanelli alla högt ställda förväntningar genom att snyggt sätta en frispark. Runt de många TV-skärmar som Pride Park är utrustade med i sina publika innandömen trängdes vi gärna i halvtid för att se Ravs vänsterdoja hårt få bollen över muren och dyka ner under ribban utan chans för Brad Friedel. Vi var lyckliga då och drömde om toppstrid. Föga anade vi vad som väntade...
Redan tre dagar efter 2-1-segern mot Blackburn var det dags för ny match. Trots att jag trivdes med min hyrbil så valde jag att ta tåget från Cambridge, där jag bodde hos en kompis, till Ipswich. Alltid skönt att därigenom i lugn och ro kunna ta del av den engelska landsbygden och komma in i centrala Ipswich vilket gör att man direkt stöter på Portman Road, tänkte jag. Iklädd min Derbytröja steg jag av i denna sömniga stad, hejade på en familj iförda Derbytröjor och gick för att hitta något enkelt att äta.
Förväntade mig onekligen att hitta några Ramsanhängare att slå följe med, men att åka till Ipswich en och halv timme innan match en tisdagskväll var tydligen inte något som den vanlige Derbysupportern fann någon mening med. Jag fick äta och dricka något på egen hand.
Matchen blev en mardrömsföreställning. Vi i Derbyklacken satt på långsidan, nära hörnstolpen. Jag hade tyvärr några intelligensbefriade Derbykillar i närheten av mig, som var mer intresserade av att försöka hetsa Derbysupportrar till att hata allt och alla. En av dessa så kallade supportrar tittade under matchens gång mer uppåt mot läktaren för att se hur klacken skötte sig än på matchen. Nu missade han visserligen inte mycket, spelet från Derbys sida lyste med sin frånvaro.
Ipswich nyförvärv och stjärnspelare, Finidi George, gjorde precis vad han ville. Vår egen Brian O´Neil kom ett dussin sekunder försent in i en tackling och blev utvisad redan efter en halvtimmes spel. Antal passningar som hittade rätt adress var i stort sett lika med noll och det var en gåta att underläget bara var 0-1 i halvtid. Redan tre minuter in i andra halvleken var matchen i praktiken avgjord då Richard Naylor utökade Ipswich ledning. Att Ravanelli kunde reducera till 1-3 med dryga 5 minuter kvar kändes inte så värst hoppfullt eftersom sådana enorma brister uppdagats under matchen.
En dryg månad efter dessa två inledningsmatcher flyttade jag till England. Jag hamnade i en liten by utanför Cambridge, utan bil och med enbart små möjligheter att förflytta mig. Av bland annat dessa orsaker dröjde det ända till januari innan jag återigen bevistade en livematch med Derby som aktör. Efter den inledande segern mot Blackburn hade laget bara förmått att ta tre poäng vid ytterligare fyra tillfällen och man låg fast förankrad under nedflyttningstrecket.
I oktober hade Jim Smith sparkats och hans assisterande, Colin Todd, anförtrotts ansvaret för laget. Efter förlust den 12 januari mot Aston Villa fick dock även Todd sparken. När jag den 29 januari tog tåget till London för att uppsöka The Valley för att se Charlton ta emot Derby var det därför andra matchen som Billy McEwan agerade "caretaker manager".
Jag trodde att det var bäst att ta sig till stadion genom att blanda tåg, tunnelbana och buss som färdmedel, men det var kanske inte det mest effektiva. Precis när domaren blåste igång satte jag mig på min plats. Sent kan tyckas, men ändå nästan en halvtimme bättre än när jag såg min första match i London...
Här kan ni läsa om mina tankar inför denna match så som de publicerades på denna site.
Derby var i denna match liksom i de flesta matcher denna säsong tämligen ofarliga. Man lyckades dock hålla värdarna mållösa fram till den 79:e minuten då Chris Bart-Williams, dagen efter det att han köpts loss från Nottingham Forest, lyckades få in segermålet via en dålig frispark. Positivt var det faktum att Simo Valakari gjorde en bra insats på Derbys mittfält samt att återigen få se Chris Powell, en gammal favorit på vänsterbacksplatsen i Derby, tyvärr dock spelandes för Charlton i denna match... Jim Smith erkände något år efter det att han sålt honom till Charlton att det var den enda affären han ångrade. Läs mer om matchen här.
Med denna match inleddes min golgata vad det gäller att se Derby live. Resultaten efter denna 0-1-match lyder som följer: 0-1, 0-1, 0-2, 0-0, 0-1, 0-1. Från det att jag sett Ravanelli näta i 84:e minuten mot Ipswich, har jag därefter inte sett Derby göra ett enda mål, trots att jag sett dem sju gånger. Sju mållösa matcher, det finns väl egentligen inte? Är det en mardröm? Nej, så kan verkligheten vara för en Derbysupporter de senaste åren...
Mer om dessa matcher i nästa del genom att klicka här:
http://www.svenskafans.com/england/derby/artikel.asp?id=134863
