Leeds - Derby County 0-1
Vinst i Leeds efter 32 års låååång väntan!
Äntligen fick Derby åka hem från Leeds med tre poäng i bagaget! Det tog 32 år innan 1974-års vinst kunde upprepas. 32 år! När så äntligen skedde under lördagen skedde det med stil. Derby var det klart bättre laget och var närmare större segermarginal än hemmalaget en kvittering.
Derby tog ledningen redan i den nionde minuten genom Giles Barnes. På ett bra inlägg av Jon Stead kom Barnes, i kamp mot större försvarare, högst upp och kunde nicka i mål.
Känslan jag fick efter detta snabba ledningsmål var "detta är rättvist". Derbys mittfält behärskade från början matchen med benäget bistånd av Leedsspelarnas oförmåga och vänsterbacken Paul Boertien. Denne agerade sjätte man på mittfältet så ofta han fick chansen. Oavsett om Jon Stead eller Giles Barnes fanns på vänster sida av mittfältet så vikarierade Boertien på denna plats så fort någon av dessa två gav sig framåt i banan.
Det är svårt att peka ut någon speciell av Derbys innertrio Seth Johnson, Matt Oakley och David Jones och säga att det beror på just den spelaren att si och så sker på mittfältet. Vad som kan konstateras är att upplägget med dessa på plan verkar fungera.
Matt Oakley måtte vara modellen för klyschan "bäst i spel utan boll" för det är inte ofta man ser honom bidra med mycket men hans statistik så här långt i serien talar för sig själv; tio vinster, två oavgjorda och tre förluster är resultaten när han varit med denna säsong.
Hans medarbetare Seth Johnson och David Jones syns mer under matcherna. Johnson får då och då in en tackling, visserligen inte som i fornstora dagar men ändå, och sätter många gånger igång spelet när han går ner och hämtar bollen av försvararna. Jones deltar också en hel del i uppbyggnadsskedena, ibland med lyckat resultat, ibland inte. Han varvar svåra saker med enkla och det går inte på förhand att säga om han ska lyckas eller inte. Fast kanske ändå i ett avseende, hans dribblingar i man-mot-man-situationer gör gällande att hans fantasi har gränser för det händer inte särskilt mycket...
Yttermittfältarna Giles Barnes och Jon Stead bidrog verksamt till att Leedsförsvaret många gånger såg ut att längta till halvtidsvilan. Speciellt Stead visade arbetsvilja och idéer kombinerad med teknik. Flera fina genombrott både längs kanterna och mer centralt kunde mycket väl belönats med fler Derbymål. Matt Oakley hade till exempel första halvleks bästa skottmöjlighet efter fint förarbete längs vänsterkanten men när han skulle förpassa bollen som han fick från kortlinjen fick han se sitt skott gå en bra bit utanör målet.
Sammantaget kan sägas om mittfältet att de skapade ytor åt sig själva genom att vara i ständig rörelse. Man fick intrycket av att det hela tiden fanns en eller två Leedsspelare färre på mittfältet även om Barnes och Stead fanns i närheten av Steve Howard.
Försvaret ställdes sällan inför några stora svårigheter. Visst anföll Leeds i den andra halvleken men det skedde ofta väldigt planlöst och mest med soloförsök. Förutom i slutet av matchen när Leeds i en sista kraftansträngning tryckte på kan jag bara minnas två riktigt farliga spelsituationer.
Första gången släppte Marc Edworthy sin högerkant i ett överilat försök att hjälpa mittförsvaret ganska högt upp på egen planhalva vilket gjorde att en Leedsspelare obehindrat kunde avancera mot Bywater, dock bara för att se sitt skott gå utanför.
Andra gången hände det som jag tidigare beskrivit efter att för en månad sedan på Pride Park sett det. Edworthy rusade då efter framåtjagande anfallare samtidigt som de tre andra försvararna försöker håller en rak linje och därmed omintetgöra framspelningar. Lade ni märke till situationen efter 66 minuter?
En bollförande Leedsspelare i en kontring försöker hitta någon av sina tre medspelare som är på språng framåt. Dessa tre hamnar mellan Moore/Leacock/Boertien och målvakt Bywater vilket gör att de vid eventuell passning är offside. Vid detta läge ser man Edworthy förtvivlat springa bakåt för att försöka skära av möjlig passning, problemet med detta är dock att han hamnar tio meter bakom sina backkollegor och därmed gör det hur enkelt som helst för den spelförande Leedskillen att hitta rätt med sin passning.
Jag är fullt medveten om att det är svårt att hålla huvudet kallt i en sådan situation men liknande fallerande händer lite väl ofta från Edworthys sida för att jag ska kunna känna förtroende för honom. Förutom vissa tveksamheter kring hans förmåga avseende teknik, passnings- och tacklingskicklighet så verkar det också som om han lämnar tankeförmågan i omklädningsrummet. Inte godkänt i ett lag som krigar i toppen av serien...
Steve Howard gjorde en medelmåttig insats. Han var inte riktigt lika ofta involverad i spelet som vi är vana vid att se honom. När han väl fick tag på bollen som targetplayer så gjorde han i och för sig inte så många fel, men hans närvaro i straffområdet saknade geist och som sagt, han stod nog lite för still för att vara spelbar och få beröm.
Stephen Bywater hade en svår uppgift i och med att han långa stunder i matcher fick stå helt overksam. Dock, hans räddning i den 89:e minuten då han nere vid stolproten fick sin vänsterhand på en boll som annars hade gått in ska jag med värme, beundran och tacksamhet tillskriva honom i många år framåt!
Jag hoppas att ni under matchen lade märke till Dean Leacocks mångsidighet. Han vinner ofta nickdueller, är snabb så det räcker till, är brytsäker och är så passningsskicklig att han, till skillnad från mittbackskollegan Moore, faktiskt vågar att passa. Fast okej, brytsäkerheten gällde förstås inte när han helt riktigt blev varnad i andra halvlek... Det som känns när man ser Leacock i aktion är att han faktiskt utstrålar självförtroende oavsett vilka svårigheter han ger sig in i.
Skillnaden mot Darren Moore i det avseendet kunde inte vara större. Moore vet att han vinner alla nickdueller han ger sig in i men sedan är hans fotbollsregister slut och han vet om det. Det är med möda han springer ikapp med motståndare och hans fotarbete med bollen i närheten lämnar en hel del att önska. Han är förvånansvärt lik sin bänkade kollega Michael Johnson i spelstil och jag känner, som ni förstår, stor tveksamhet om dessa brister verkligen kan förbises i försöken att skapa ett topplag.
Nu ska för all del sägas att Moore inte gjorde direkt dåligt ifrån sig mot Leeds, och inte heller mot West Bromwich för en vecka sedan heller, men jag är glad att inte Leedsanfallarna hade mer bollkontakt än vad som var fallet.
De två spelarna som gladde mest mot Leeds var Jon Stead och Paul Boertien. Inte nog med att Stead förmådde skapa mycket framåt, hans deltagagande i försvarsarbetet var också lyckosamt. Man kan av Leedsinsatsen förstå att Arturo Lupoli får finna sig i att nöta bänken. Detsamma kan sägas om varför Mo Camara inte längre syns. Boertien verkar att ha fått tillbaka självförtroende vilket gör att han reducerat sina vansinnestacklingar och dessutom vågar hänga med framåt. Det sistnämnda är det som har fattats sedan hans reentré för sex matcher sedan men mot Leeds var han ett mycket bra anfallsvapen.
Efter denna seger är tabellen underbar läsning. Plats nummer 2 är Derbys! Så bra tabellplacering har inte skådats sedan promoveringssäsongen 1995/96. Då avancerade Derby till 2:a platsen den 9:e december efter en 4-1-seger mot Barnsley. Segern då innebar att laget tog sin femte seger på de sex senaste matcherna efter att ha startat serien bedrövligt. Bland annat låg man så lågt som på 20:e plats två månader tidigare. Någon som känner igen scenariot?
Efter att ha sett första halvleks fina spel från Derbys sida så finner jag det inte alltför långsökt att tro på en liknande utveckling denna säsong som då. Skulle så vara fallet får vi alltså uppleva Premier Leaguefotboll på Pride Park snart...
Bring on Crystal Palace!
Matchfakta
Leeds - Derby County 0-1 (0-1)
Mål: 0-1 (9) Giles Barnes
Publik: 20 087
Avslut: 7-8
Varav på mål: 2-2
Offside: 0-5
Hörnor: 3-1
Frisparkar: 18-15
Varningar: 3-3
Derbys laguppställning (4-5-1)
Bywater
Edworthy
Leacock
Moore
Boertien
Barnes (M Johnson, 85)
S Johnson (Bisgaard, 69)
Oakley
Jones
Stead (Lupoli, 90)
Howard
Avbytare:
Grant
Peschisolido
Lupoli
M Johnson
Bisgaard
