Jag minns mitt åttiotal… (Prolog del 1, 1980-1986)
Under temarubriken ”Jag minns mitt åttiotal” får du veta lite mer om matcher, profiler och företeelser ur ett händelserikt decennium i Derby Countys drygt 120-åriga historia. Häng med i en serie artiklar som belyser ögonblick, personer och företeelser i Derby Countys minst sagt omtumlande åttiotal. Ett decennium som såg Rams rasa från fotbollens finrum, ner till division III, undvika konkurs med en nagelbredd och sedan ta sig tillbaka till den engelska ligafotbollens stora scen på bara några år. I den inledande och tudelade prologen behandlas hela årtiondet översiktligt utifrån Rams-perspektiv.
Som ung hängiven supporter kom Rams åttiotal ungefär att kännas som en söndag efter den stora Festen när man bakfull tvingas konstatera att den kostat mer än man trott, ingen vill hjälpa en att städa, sambon har stuckit och man har inga pengar kvar. Under åttiotalet fick sjuttiotalets framgångar ett närmast mytiskt skimmer och Rams-supportrarna började nu att odla sin kanske främsta tillgång: det kontrafaktiska tänkandet. Vad hade hänt om Clough inte fått sparken eller om kuppen att få honom tillbaka i slutet av sjuttiotalet hade lyckats? Vad hade hänt om klubben inte förlorat FA-cupsemifinalen mot Manchester United 1976? Vad hade hänt om inte Charlie George brutit benet den där olycksaliga vår-matchen och om Tommy Docherty kört fel den där dagen och aldrig skrivit på som manager? Klubbens berg- och dalbaneliknande turer på såväl som utanför planen härdade oss supportrar under åttiotalet till de bitvis desillusionerade, konspirationsteoribenägna och framgångstörstande supportrar vi är, fyllda av hatkärlek till vårt Derby County.
Som Rams-supporter boende i Sverige förvandlades dessutom tillvaron till rena medeltida nivåer i fråga om information, särskilt när man jämför med dagens möjligheter. Du var hänvisad till obskyra Vi Tippa notiser, en halvgömd notis i Shoot! samt halv- eller oftast heltaskiga kortvågsutsändningar från BBC World där Derby eventuellt nämndes i en passus mellan två matchrapporter – om man hade tur. TV-matcherna blev obefintliga och helt plötsligt hänvisades man till en önskan om att vädret skulle bli så pass dåligt att TV sände någon match från de lägre divisionerna, vilket faktiskt hände. Men de veckorna hade förstås Rams hemmamatch. Baseball Ground var sedan sextiotalet känt för att utgöra brittiska öarnas mest otjänliga arena vid dålig väderlek. Enligt vissa uppgifter räckte till och med dagg i gräset för att man tvingades ställa in. Många av Tipsextras tidiga tittarskaror kan vittna om leriga matcher från Baseball Ground där det ibland varit omöjligt att avgöra vilka som spelat om man kom in mitt i matchen...
När människorna i Derby vände nytt blad i almanackorna nyåret 1980 och skådade framåt var det inte med något större framtidshopp. Margaret Thatcher hade inte suttit mer än ett drygt halvår vid makten och Storbritanniens ekonomiska system knakade rejält i fogarna. Året 1979/80 var kärvt med chockhöjning av oljepriserna, inflation och de svartaste arbetslöshetssiffrorna sedan 1930-talet. Titeln ”Stadens stolthet” var nu endast förbehållen Rolls Royce fabriken. Det fotbollslag som bara fyra år tidigare tagit sitt andra mästerskap på tre år parkerade på näst sista plats i tabellen, tre poäng under nedflyttningsstrecket. Några dagar in på det nya året förlorade Rams i FA-cupen mot bottenkollegan Bristol City på Ashton Gate med hela 2-6 något som indikerade början till slutet för Rams i den högsta serien. Derby hade inlett den ökenvandring som skulle vara i sju år.
Degraderingen till trots fick ledarduon Addison-Newman fortsatt förtroende, något som i dessa tider när klubbar byter manager oftare än Paris Hilton byter pojkvänner, kan verka något märkligt. Duon lyckades inte alls trots att man dammade av gamla storheter som Kevin Hector och Charlie George i sina desperata försök att åter nå rampljuset. Första säsongen i division II såg laget sluta på en hedrande sjätteplats men eftersom det enbart fanns tre platser med direktuppflyttning att slåss om så fick laget vackert stanna kvar i den näst högsta serien. Året efter strandade laget på en sextondeplats och under våren 1982 var förtroendekapitalet för Addison förbrukat och assistenten Newman fick ta över rodret
Klubbens ekonomi blev i takt med frånvaron av sportsliga framgångar stadigt sämre. Derby fick söka lyckan i de lägre divisionerna i sin jakt på spelare. Som så många gånger tidigare och senare i Derbys historia var spelet bakom styrelserummets kulisser betydligt mer spännande än det som skedde på planen. Mike Watterston tog över som styrelseordförande och den första matchen efter maktskiftet skedde mot Leicester i november. Detta var Newmans ultimata test som manager med nyinstallerad chef och spelarna förrådde honom kapitalt. Trots fem raka matcher i bagaget utan förlust kollapsade spelarna helt och lät sig förnedras inför hemmapubliken på Baseball Ground och förlorade med 0-4 mot Leicester, något som rent av ansågs vara smickrande förlustsiffror. Newman fick ta skeden i vacker hand och ersattes till förmån för Peter Taylor som därmed gjorde comeback, inte bara i Derby, utan som ledare överhuvudtaget.
Taylor hade nämligen gått i pension från posten som assisterande till Clough i Forest bara några månader tidigare. Comebacken irriterade Clough som ansåg sig sviken av Taylor och irritationen övergick dessutom i öppen konflikt när Taylor i maj även värvade yttern John Robertson från Forest. De tidigare oskiljaktiga parhästarna sedan 17 år tillbaka talade enligt uppgift aldrig ett enda ord mer med varandra efter detta. Taylor var inledningsvis framgångsrik och räddade Rams från degradering första säsongen men endast temporärt. Klubbens finansiella svårigheter visade sig nu hart när olösliga. De nödvändiga förstärkningarna lät sig inte göras, profilerna var för få, de fåtaliga förvärven floppade, publiken svek och banken tog arenan Baseball Ground som säkerhet när Rams skulder översteg tre kvarts miljon pund. I april 1984 hoppade Taylor av i protest mot styrelsens ovilja att öppna börsen och laget ramlade ner till division III. Klubbens förestående hundraårsjubileum riskerade ironiskt nog att följas av upplösning men kunde sedermera slokörat firas ändå men i den lägsta serie laget någonsin spelat i frånsett åren 1955-57 då laget låg i trean senast.
Managern Arthur Cox hade säsongen innan fört Newcastle till spel i högsta serien i suverän stil och när Cox bara fyra dagar efter serieavslutningen valde att kliva av segertåget mot högsta serien för att ansluta till ett sargat Derby med konkursspöket hängande över sig var det många som undrade hur det stod till med förståndet hos Cox. Förutom en schism med the Magpies vid omförhandlingen av sitt kontrakt kunde orsaken stavas till ”förmånligt personligt kontrakt” och ”Stuart Webb”. Styrelseordförande Webb, som tagit över efter Watterston som i panik lämnat det sjunkande skeppet, insåg att Derbys enda chans till överlevnad låg i händerna på ödet att undvika konkurs, hitta en villig riskinvesterare och någon (läs: Cox) som kunde använda pengarna på rätt sätt. Skulderna hade accelererat och nådde nu över en och en halv miljon pund. Webb räddade först klubben i domstol från att bli det första engelska ligalaget att gå i konkurs och övertalade sedan lokala affärsmän att investera så pass mycket pengar att klubben kunde utgöra ett lockbete för en spendervillig och tillräckligt galen investerare.
Webb hittade dessutom en sådan. Den ökände mediekungen Robert Maxwell såg sin chans att kunna utvidga sitt imperium med en fotbollsklubb som hade anor och potential men samtidigt kunde köpas för en spottstyver i sammanhanget. Arthur Cox fick sina guldpengar och kunde ge sig av på värvarstråt. Att spela sig tillbaka till den näst högsta serien var dock ett uppdrag som blev Cox näst intill övermäktigt. Pressen var obeskrivligt hård på spelare och ledning och det resulterade i att laget det första året inte slutade bättre än på sjunde plats, klubbens absoluta bottenplacering genom tiderna till dags dato. Året efter stod klubbens framtid på spel och en uppflyttning var ett absolut krav för att inte Maxwells intresse skulle falna. Men det satt hårt åt. I den näst sista matchen säkrades uppflyttningen när succényförvärvet från amatörlaget Gresley Rovers, Phil Gee, visade vägen med sitt ledningsmål mot Rotherham. Återtåget var inlett!
Prologens andra del hittar du >>HÄR<<.