Berättelsen om den döda ankan

I serien "Jag minns mitt åttiotal..." tittar vi närmare på Derbys FA-cupspel säsongen 1983/84 som skedde i skuggan av ett stort ekonomiskt mörker. Men ett ljus i mörkret kom i form av ett eventuellt klubbövertagande av mediemogulen Robert Maxwell. Då kom Andy Rogers och en anka var död.

"När Plymouths Andy Rogers sprang ut för att ta hörnan visste han föga att han nu tog sina sista steg i livet innan han blev historisk. Han visste ingenting om vare sig äran, berömmelsen eller de pengar som väntade om hörnet för hans klubb när han hastigt rättade till den leriga bollen vid hörnflaggan på Baseball Ground, vände upp blicken och letade efter sina lagkamrater framför Derbys målbur. Derby-spelarna däremot, visste allt om historia. De var fullmatade till leda med hur de riskerade att utgöra en tragisk årgång av klubbens en gång så stolta spelarkadrar. Supportrar, media, ledare, arenan, ja till och med omklädningsrummets väggar andades om att detta var deras enda chans att återupprätta hedern i den nu skamfilade klubben. Omspelet i denna FA-cup kvartsfinal skulle kunna leda till att Derby nådde en efterlängtad semifinal i FA-cupen, något som skulle minna alla om de tider som flytt och som dittills legat så nära i tiden men ändå så oändligt långt borta. En händelse som dessutom skulle kunna få alla att för en stund glömma den misär som klubben nu befann sig i, fast förankrade i andradivisionens bottenträsk. Att laget dessutom fått en vinstlott i form av Plymouth Argyle, sjuttondeplacerade i tredjedivisionen, innebar att Derby nu hade precis allt i egna händer. Inte ens denna svaga årgång skulle ju kunna misslyckas.

Andy Rogers tog sikte på sin lagkamrat Tommy Tynan som skulle löpa på första stolpen och skarva bollen vidare på den andra där Glyn Hodges skulle dyka upp, allt förutbestämt innan match. Rogers skor fick dock inte riktigt fäste och stödjebenet halkade till där i leran, något som fick Rogers kropp att luta för mycket bakåt. Träffen blev inte alls som han tänkt sig. Bollen blev för lös, för hög och alldeles felriktad för Tommy Tynans röda kalufs. Tynan fick istället uppgivet se bollen flyga över huvudet och vidare mot mål. Derbys målvakt Steve Cherry tog snabbt några steg framåt. Den här bollen var en enkel match. Han tog blicken från bollbanan bråkdelen av en sekund för att kolla in vart Bobby Davison befann sig så att han kunde skicka en snabb kontringsboll åt hans håll sedan han fångat den, för snart skulle han ju ha bollen i tryggt förvar i sina handskar..."

Det finns tillräckligt material till en alldeles egen artikelserie vad gäller Derby Countys förehavanden säsongen 1983/84. Det var inte mycket som gick rätt det året. Paradoxalt nog så gick det däremot riktigt bra i något som aldrig annars brukar sluta särskilt framgångsrikt för Derby, nämligen FA-cupen. Därför var det kanske inte heller föga förvånande för supportrarna, när det väl tog stopp även där, att det slutade just på det sätt det gjorde. Det var liksom bara en logisk avslutning på den bottenlösa härva av elände som drabbat klubben de senaste åtta åren. Men låt oss ta det från början. Vi slår upp den intressanta, men mycket tunna boken, ”Derbys framgångar i FA-cupen genom tiderna”, och bläddrar oss fram till året 1984.

Svag inledning
Efter en katastrofal inledning av serien där laget fick sätta sig på bussen hem från London efter premiären på Stamford Bridge med en svidande 5-0 förlust mot Chelsea, satte det nivån på vad som komma skulle. När laget sprang ut till FA-cupens tredje omgång på Abbey Stadium i Cambridge den 7 januari 1984 låg de på nittonde plats i dåvarande division II. Motståndarna Cambridge hade årets största åskådarantal på Abbey Stadium, vilket ville säga lite drygt 6 000 personer – hälften av dem Rams-supportrar. Hemmalagets position ingav ett visst hopp för Rams att överleva den tredje rundan. Cambridge låg nämligen sist i samma serie, hela tio poäng efter Derby. Det skulle vara en viss klasskillnad mellan lagen – och det visade sig det också vara. Efter en kvart hade forwarden Kevin Wilson visat vägen med ett vackert skott i målvakten Malcolm Websters bortre burgavel. Efter ytterligare påspädning genom mål av John McAlle och Calvin Plummer hade Derby ganska komfortabelt tagit sig till den fjärde rundan.

Tursamt
Där skulle det visa sig att Derby nu verkade ha en annan viktig ingrediens i ett lyckosamt FA-cup recept, nämligen lotten. I den fjärde omgången lottades Derby mot amatörlaget Telford United. Telford hade blivit hela Englands nya kelgrisar efter att i den tredje omgången slagit ut division IV laget Rochdale med hela 4-1 på bortaplan och många vädrade en FA-cup saga för amatörerna från Alliance Premier League. Och de utgjorde också en hård nöt att knäcka för Derby på Baseball Ground. Ett hattrick från Bobby Davison måste till för att tvinga Telford slutligt på rygg. De 21 500 på läktarna applåderade artigt gästerna och Rams kunde vandra vidare till den femte omgången medan kräftgången fortsatte i ligaspelet

Skrällseger
I den femte rundan blev så plötsligt situationen den omvända. Nu var det Derby som blev David och Norwich, då placerade åttonde i högsta divisionen, fick inta rollen som Goliat. Norwich skulle dock bli ganska lätt avväpnade denna februariafton. Derby gjorde sin absolut bästa match för säsongen och hade inte Chris Woods i Norwich mål, trots att han var förkyld, gjort en sådan kanoninsats hade Derby kunnat förnedra de gulgröna. För Rams blev kombinationen av rutin och ungdomlig inspiration lyckosam. Veteranerna John Robertson och Archie Gemmill spelade som i fornstora da’r och den blott sjuttonårige Andy Garner spelade en huvudroll och fick en stående ovation när han lämnade planen i den 82:a minuten. Gemmill visade iskall kyla och placerade in en straff innan Bobby Davison avgjorde med en kylig bredsida och skickade Derby rakt in i kvartsfinalen.

Tur igen
Fru Fortuna log åter milt mot Rams och Derby drog det enda lag som var sämre rankade än Derby själva i kvartsfinalen, Plymouth, som låg i bottenskiktet i den tredje divisionen. Vägen tycktes spikrak mot en semifinal. Den första matchen på Home Park blev jämn och stundens allvar märktes mest på Rams som gjorde en svag insats. Målvakten Steve Cherry och backen Paul Futcher bidrog starkt till att Derbys nolla förblev intakt och att matchen slutade mållös. Mittfältaren och lånet från Leeds, förre Nottingham-spelaren och manager Peter Taylors tidigare adept, Kenny Burns, hade en magisk afton och Taylor hävdade att om han ”haft tio Kenny Burns hade Derby vunnit matchen lätt”. Men omspel blev det och det skulle ju inte vara några problem att avfärda division III laget på Baseball Ground. Hemmavid satt en besviken tonårig undertecknad vid radion och skulle dessutom tre dagar bli smärtsamt medveten om betydelsen av BBC:s kommentator Brian Butlers uttryck ”next Tuesday”.

Ekonomisk räddningsplanka
Parallellt med cupsagan dansade Derbys ekonomi på avgrunden och framgångarna kom mer än välkommet till en klubb som hade sin arena under förvaltning och inte hade pengar att förstärka laget. Derbys ordförande Stuart Webb hade arbetat hårt på att försöka knyta den kände mediemogulen Robert Maxwell till klubben och klubbens framgångsrika cupspel hade väckt den tjeckiskfödde magnatens intresse. Lagom till omspelet på Baseball Ground hade Webb räddat klubben från konkurs i domstol. Maxwell blev på omspelsdagen presenterad en ekonomisk och sportslig plan hemma i London av den ditreste Webb som offrade sin matchbiljett på att försöka övertala Maxwell att ta över Derby.

Den döda ankan
Det var just i detta ögonblick som Andy Rogers hörna skruvade sig in mot Derbys mål. Bollen hade större fart än vad Steve Cherry i Derby-målet räknat med och när bollen nådde hans handskar så vred den sig som en ål ur hans grepp och föll till marken. I sörjan framför mål gled den sakta men säkert över mållinjen och in i mål. Rogers trodde knappt sina ögon och glädjerusiga Argyle-spelare kunde konstatera att laget var på väg till en penningstinn tv-sänd semifinal och klubbens främsta sportsliga framgång någonsin skulle vara ett faktum, på ett simpelt självmål. I samma ögonblick ringde det i direktörsboxen och styrelseledamoten John Kirkland svarade. Det var Robert Maxwell. Han frågade kort vad ställningen var. Kirkland svarade. Maxwell lade på luren, vände sig till Stuart Webb och fällde den, numer klassiska kommentaren: ”It’s a dead duck”. Webb fick åka hem till Derby igen med oförrättat ärende. Klubbens svartaste stund hade infunnit sig. Nu gick det inte att komma längre ned på botten, tänkte Webb när han klev av på perrongen hemma på stationen i Derby och möttes av tidningarnas braskande rubriker om förlusten.

Epilog
Själv fick undertecknad en smärre chock när jag öppnade morgontidningen dagen efter och konstaterade att matchen redan var spelad. När kommentatorn på radion hade nämnt att omspelet skulle ske ”next Tuesday” trodde jag i min enfald att det betydde nästkommande tisdag, det vill säga cirka tio dagar senare, inte redan tre dagar senare. Turerna kring det mörka ekonomiska läget var jag, och många supportrar med mig, dock lyckligt omedveten om. Alla detaljer blev inte kända till fullo förrän flera år efteråt.

Ankan hade heller inte varit så död som befarat och Maxwell stod nu som klubbägare i Derby County när Derby bara lite drygt tre år senare spelade sig upp till högsta serien igen. I säsongens sista match hemma på Baseball Ground mötte man Plymouth Argyle. Derby vann enkelt med 4-2. I Plymouths mål stod – Steve Cherry.

Derbys lag mot Plymouth den 14 mars 1984
Steve Cherry – John Barton, Steve Buckley, Paul Futcher, Calvin Plummer – Steve Powell, Archie Gemmill, Kenny Burns, John Robertson – Bobby Davison, Kevin Wilson.
Mittbacksreserven Dave Watson ersatte forwarden Bobby Davison efter 70 minuter när Derby febrilt jagade en kvittering. Ingen förstod varför, inte ens managern Peter Taylor själv. Han avgick bara tre veckor efter matchen, bitter, frustrerad och uppgiven.

Länkar till övriga artiklar i serien hittar du här:

Jag minns mitt åttiotal… (Prolog del 1, 1980-1986)
Jag minns mitt åttiotal... (Prolog, del 2 1986-1989)
Ytterbacken som tog tåget från klubben
Den sympatiske forwarden som inte nådde ända fram
George Best kopian som floppade