Trabzonspor - Besiktas
Inför Arsenal - Derby County
0 poäng, 0-11 i målskillnad och nu väntar Arsenal...
Tre bortamatcher. Tre förluster. Noll gjorda mål. Elva insläppta. Där har ni Derbys facit på bortaplan hittills denna säsong. Med detta i bagaget ska laget alltså åka till London för att på Emirates Stadium möta serieledande Arsenal. Kan detta mötet gå på annat än ett sätt? Har Derbys mannar fått det erforderliga självförtroende efter måndagens premiärvinst för att kunna skaka The Gunners?
Viss chans finns med tanke på hur spelet såg ut i måndags då Derbyspelarna långa stunder såg ut som om de trodde på sig själva. Då var det Pride Park som gällde, nu är det bortamatch. I de två senaste sådana har spelarna mest stått på behörigt avstånd och beundrat motståndarna vilket förstås lett till svidande förluster. Förhoppningsvis kan man mot Arsenal bruka allvar och inte fundera så mycket på var man befinner sig utan agera som mot Newcastle tidigare i veckan.
Historik och statistik
Arsenal bildades 1886 som Royal Arsenal. 1891 bytte man namn till Woolwich Arsenal. Från och med 1914 heter klubben endast Arsenal. Klubben var den första som gjorde ett byte av hemort då man bytte sydöstra London mot norra vilket förstås var lika kontroversiellt då som när Wimbledon gjorde en flytt för något år sedan.
Derby har mött Arsenal på bortaplan 54 gånger genom årens lopp. Första ligamötet klubbarna emellan skedde säsongen 1904/1905 och både hemma- och bortamötet slutade 0-0. Dock hade Derby vid två tidigare tillfällen åkt ner till London för att i FA-cupen möta Arsenal. Båda gångerna åkte man tillbaka till East Midlands som vinnare. 1891 med segersiffrorna 2-1 och 1899 med 6-0. På den tiden var storleksförhållandena mellan klubbarna de omvända mot vad som gäller idag då Derby var ett etablerat lag i översta divisionen och ofta nådde långt i FA-cupen.
Derby har på bortaplan endast mäktat med att besegra lördagens värdar fjorton gånger. Elva matcher har slutat oavgjort och 29 har slutat med hemmavinst.
Mars 2002 var senaste gången man spelade mot varandra i London, mötet slutade med hemmaseger, 1-0. Undertecknad närvarade vid denna matchen och anar att matchbilden då kommer att upprepa sig nu, det vill säga ett Derby som efterhand sjunker allt djupare ner mot eget mål för att om möjligt rädda en poäng.
Den senaste Derbyvinsten var säsongen 1988/89 då manskapet kunde återvända hem med en 2-1-vinst efter två mål av Dean Saunders.
Läget hos våra motståndare
Trots att Thierry Henry inför säsongen lämnade Arsenal ser man väldigt starka ut. I Cesc Fabregas har man en världstjärna som vi med stor sannolikhet kommer att få se i absoluta världstoppen många år framöver. Adebayor, Walcott, Touré och Van Persie är andra namn som väcker respekt.
Beroende på skador måste Arsene Wenger ta sig en rejäl funderare på hur han ska formera laget. Så många som sex spelare kan saknas när fransmannen ska plita ner laguppställningen. Jens Lehmann, Emmanuel Eboue, William Gallas och Thomas Rosicky är definitivt borta och möjligen är Alexander Hleb och Philippe Senderos det också.
Trots viktiga spelare borta så leder alltså laget ligan, detta trots endast fem spelade matcher. I Champions League gick det också bra när man i onsdags spelade mot Sevilla, segersiffrorna skrevs till 3-0.
Av Arsenal senaste sex hemmamatcher har fem vunnits. En har slutat oavgjort. Målskillnaden på dessa halvdussinet matcher är 13-3. I den form som Arsenal tycks vara i för tillfället så blir laget onekligen en hård nöt för Derby att knäcka...
Läget i Derby inför matchen
Man tar inte till överord om man skriver att vinsten mot Newcastle i måndags var välbehövlig. Efter premiärmatchens positiva spel med åtföljande poäng följde fyra eländiga, ja till delar förnedrande, insatser med idel förluster.
På Pride Park vann Birmingham med 2-1 och på bortaplan vann Manchester City med 1-0, Tottenham med 4-0 och Liverpool med 6-0. I mitt tycke var de två sistnämnda förlusterna smickrande siffror för Derby, endast oskärpa från våra motståndare förhindrade ytterligare pinsamheter. Under landskampsuppehållet har Derbysupportrar överlag vältrat sig i hur dåligt laget var och befarat att Sunderlands bottennotering vad det gäller inhämtade poäng, 15 stycken, från 2006 kanske skulle underskridas.
Med viss fara för ännu en överhalning gick vi Derbysupportrar för att se måndagsmatchen och vad händer? Jo, ett Derby som spelar med optimism, som spelar med koncentration från första minut och som skapar målchanser. Alla, även Newcastlefolket, var efter matchen överens om att Derbys seger var rättmätig och skulle något ytterligare mål gjorts på Pride Park så var Derby närmare 2-0 än Newcastle 1-1.
Nu är det förvisso bortamatch som väntar och där har spelarna allt efter det att första halvtimmen spelats mot Manchester City mest agerat åskådare och därmed körts över fullständigt. Skillnaden nu är att Billy Davies tycks ha hittat rätt uppställning och fått in de spelare i laget som kan göra skillnaden mot hur det såg ut i augusti.
Försvaret/mittfältet
Mittbacksparet i form av Dean Leacock och Claude Davis var nytt för Newcastlematchen och fungerade bättre än tidigare par. Eddie Lewis och Gary Teale fick chansen från start på varsin kant och båda gjorde bra ifrån sig. Kenny Miller debuterade med den äran, förutom ett extraordinärt mål gjorde hans myckna springande att han dels var nära att komma till fler avslut, dels öppnade för lagkamraterna att attackera.
På innermittfältet fortsatte Matt Oakley att göra bra ifrån sig. Skillnaden mot tidigare i denna lagdel var att Stephen Pearson nu gjorde sin bästa match för säsongen. Jag hävdar fortfarande att den rödhårige skotten är en spelare med Premier Leaguekvaliteter men konstaterar också att han dolde detta under de fem första omgångarna. Men som sagt, mot Newcastle gick det bättre och han fick ut mer av sina många löpningar. Förhoppningsvis visar han efterhand ännu mer av sin förmåga, han är fortfarande lite väl ofta bara nära att lyckas med sina intentioner.
Som ytterbackar finns ett självskrivet val och ett mindre sådant. Tyrone Mears har under sommaren genomgått en metamorfos som gränsar till det otroliga. Förra säsongens osäkerhet och plötsliga försvinnande från sin högerplats har förvandlats till säkerheten själv genom vältajmade aktioner både defensivt och offensivt.
På andra kanten har Andy Griffin så till den milda grad åtnjutit Billy Davies förtroende att han startat fem av de sex ligamatcherna. Fram till måndagens match tackade han genom att agera rundningsmärke och ådrog sig samtliga supporters missnöje. Dock, mot Newcastle stod han för en bra insats. Jag vågar ännu inte påstå att Griffin kan spela Premier Leaguefotboll men låt oss hoppas att Davies vet vad han gör och att Griffin kan kopiera Mears förvandling.
Mot Arsenal tycker jag att det skulle kännas bättre med McEveley som vänsterback. McEveley kommer väl knappast att bli någon riktigt stor spelare men han är åtminstone lite snabbare än Griffin och det lär behövas mot Arsenals snabbspringare.
Anfallet
I anfallet fortsätter Billy Davies styvnackat att satsa på Steve Howard. Många tvivlar på att Howard vid 31-års ålder har förmågan att lyfta sig till Premier Leaguenivå. Och visst, många gånger ser det ut som om han inte alls har att göra på denna höga nivå, men jag tycker i viss mån att kritiken mot fjorårssäsongens bäste målskytt är överdriven. En spelare med Howards stil är oerhört beroende av hur lagkamraterna agerar.
Howards uppgift är dels att agera targetplayer, dels vara avslutare inne i straffområdet. För att kunna genomföra dessa uppgifter måste han dels ha någon i sin närhet att kunna spela bollarna till när han som targetplayer tagit emot dem, dels genom anfall på kanterna förses med inlägg. Inget av detta har skett särskilt mycket hittills denna säsong. Kvar står då Howard i anfallslinjen och ser trög ut.
Jag håller inte med dem som tycker att Billy Davies ska sätta in två snabba anfallare och att lycka-till-bollar i tid och otid ska tjongas upp mot dessa. Nykomlingar till trots så måste det finnas en vilja att skapa ett eget spel, genom till exempel anfall på kanterna med åtföljande inlägg, så att Howards styrkor kan användas.
Att Kenny Miller introducerats som anfallare bör hjälpa Howard att få lite större marginaler i sina aktioner. Mot Newcastle visade Celticförvärvet att han är bra på att oroa sina motståndare och att döma av hans mål så tycks han ju besitta en hel del självförtroende och det är ju inte fel. Miller får gärna fortsätta sin fina start på denna säsongen, hans tre mål på två matcher för Celtic i augusti fortsatte alltså med mål i Derbydebuten.
Billy Davies har inför matchen låtit förstå att han kommer att ställa ett gentemot förra matchen oförändrat lag på benen. Jag skulle dock kunna tänka mig att Benny Feilhaber får komplettera sin premiärmatch som inhoppare med att nu spela från start. Hans landsman Eddie Lewis, som inte alls gjorde bort sig mot Newcastle, skulle därmed förpassas till bänken. Det skulle i så fall innebära ett lag enligt följande:
Förmodad startuppställning (4-4-2)
Bywater
Mears
Davis
Leacock
Griffin
Teale
Oakley
Pearson
Feilhaber
Miller
Howard
Avbytare:
Jones
Lewis
Earnshaw
Todd
Price
Tipset
Ta poäng mot Arsenal? Med tre raka bortaförluster och 0-11 i målskillnad så är det förstås inte mycket som talar för att så ska ske. Dock, större överraskningar har skett och varför inte nu? Visst, Derby kommer under säsongen att åka på fler storförluster likt Tottenham- och Liverpoolmatcherna men också några skrällpoäng.
Jag har inte något emot en repris av matchen på Highbury från hösten 1997 då Derby som nykomlingar överraskande, men mycket välförtjänt, lyckades få 2-2. I den, TV-sända, matchen ledde Derby med 2-1 fram till övertid då Vieira med ett kanonskott kvitterade. Jag tror på 2-2 även denna gången med Howard och Miller som målskyttar för Derby!
