Stuart säger: "Jag fruktar det värsta!"
I matchen mot Ipswich på Pride Park i lördags, återvände glädjen att beskåda, stötta och heja på the Rams, om än bara för ett ögonblick.
Du förstår, för mig har spänningen sakta men säkert försvunnit de senaste fyra säsongerna så till den milda grad att jag idag har väldigt svårt att engagera mig inför en match eller att känna någon som helst hoppfullhet inför framtida matcher.
På de fyra säsongerna (kanske till och med fem) har the Rams gradvis förfallit till den punkt där man varje säsong tvingas kämpa för sin överlevnad i den division man nu än befinner sig i. Och det slutar alltid på värsta tänkbara sätt.
De vanliga frågorna "Hur kommer det gå för oss i matchen idag?" och "Hur går det för Derby County i år?" besvaras ofrånkomligt med känslan av att idag förlorar vi igen och vi har tur om vi håller oss kvar.
Nu, med det mystiska och något panikslagna ägarbytet, blir svaret på den senare frågan snarare att vi ska vara glada så länge ABC Corporation inte stänger ner Pride Park och om vi fortfarande finns kvar.
Borta är laget som Machester United hade otroliga problem med under vårt sex år långa lån till Premier League. Borta är även de spelare som regelbundet förekom på TV under landskampsuppehållen. Borta är också alla de pengar vi hade och alla enorma inkomster som kommer med spel i högsta ligan. För att ersätta detta, har vi ett lag fyllt med barn, fortfarande blöta bakom öronen men med hög potential och en bunt inlånade spelare som inte kan hitta en plats i någon annan klubbs A-lag.
Och slutligen, istället för Lionel Pickering (som jag verkligen tycker synd om) har vi ett så kallat konsortium som styr klubben, ett konsortium i ledning av två män som uppenbarligen inte är ett dugg intresserade av fotboll, som inte har en krona att tillföra klubben, utan som helt enkelt lånade ihop pengar för att betala av klubbens skulder, vilket i slutändan innebär att hälften av klubbens skulder nu istället är till ett ansiktslöst företag registrerat i Panama. Jag fruktar att ABC Corporation, utan att tveka en sekund, skulle ta vår fantastiska stadion Pride Park i besittning om någon avbetalning uteblev.
Men glöm allt det där, i två makalösa minuter under första halvlekens stopptid mot Ipswich Town åtevände glädjen.. och som den gjorde det! På de två minuterna, gjorde the Rams två mål och Pride Park började eka av oväsen igen, trots att arenan var till mindre än två tredjedelar fylld. Först skruvade inlånade Peter Kennedy in en finkänslig frispark i krysset och därefter kunde ytterligare ett lån, Danny Dicho, pricka in ytterligare ett mål sedan han kommit fri med Ipswichs målvakt efter en passning av Lee Holmes.
Under pausen kom jag av mig helt. Jag återupplevde första halvlekens sista 25 minuter, där the Rams spelade den bästa fotbollen jag sett dem prestera under hela den här säsongen, en period när Derby dominerade och totalt spelade ut Ipswich Town, en period när George Burleys mannar fullständigt förtjänade sin 2-0-ledning.
Men jag glömde att det var Derby County Football Club som jag tittade på. Jag glömde att Derby County inte vinner matcher. Och som ett paket på posten, efter pausen lade Ipswich Town in en högre växel, Derby County förlamades, och inom 19 minuter var det utjämnat. Filmade deras spelare för att få den där straffen? Foulades Pablo Mills vid det andra målet? Båda frågorna är meningslösa, the Rams kunde inte fullfölja matchen på det sätt de började i den första halvleken, Derby kunde inte behålla bollen inom laget längre än tre passningar, och Ipswich mål var ofrånkomliga.
Dessbättre förändrades saker och ting efter kvitteringsmålet och Derby County kom tillbaka in i matchen, och vilket som av lagen kunde ha vunnit, sedan de båda missat jättelägen i slutminuterna.
Det var härligt att se Michael Johnson, Ian Taylor och Tom Huddlestone tillbaka i laget efter avstängningar, men däri ligger Derby Countys främsta problem. Det finns knappt 11 spelare i truppen som kan motsvara förväntningarna på den här nivån, och om någon av dessa spelare är skadade eller avstängda, kommer the Rams att få det mycket svårt. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle ha varit utan alla inlånade spelare, men det är i sig ytterligare ett risktagande, precis som åtrkallningen av Mathias Svensson visade.
The Rams ramlade ner i degraderingszonen ännu en gång och att Derby kommer överleva i division ett är lång ifrån säkert. Våra kommande två möten med våra degraderingshotade kamrater Burnley och Wimbledon kommer att bli mycket viktiga.
I mitten av november ljuger inte tabellen. Medan Derby Countys situation på planen oroar, är situationen utanför planen ett ännu större orosmoment.
Jag har haft säsongsbiljett sedan säsongen 1975/76, men nu fruktar jag att Derby County inte ens existerar nästa säsong.
Jag fruktar för min klubb!
Tidigare krönikor av Stuart Hughes:
Det finns bara en väg - upp!
Lycka till, George!
Red ut allt en gång för alla!
Ge mig något att tro på!
Är det inte typiskt Derby County?
Otroligt men sant!
Krönikan "Stuart säger" publiceras med tillåtelse av Stuart Hughes, som även har äganderättigheterna till texten. Krönikan har tidigare publicerats i en engelsk version på webbplatsen RamZone. Krönikan är någorlunda fritt översatt från Stuarts modersmål av Derbyredaktionen.
