Att följa Derby County; del 1
Nedslag i en Ramssupporters Englandsbesök.
Det hela började bra. Vinst i de fyra första matcherna. Min påplatskarriär med Derby såg först Ashley Ward göra två mål mot Kettering, därefter Paolo Wanchope göra fem mål mot Southend, Tottenham och Arsenal innan Dean Sturridge avslutade med ett mål, också mot Arsenal. Efter dessa fyra matcher började dock fotbollsgudarna sätta sig på tvären; en svidande 0-4-förlust på Stamford Bridge tog på krafterna, en något turlig 2-1 mot Blackburn i serieöppningen i augusti 2001 gick att leva på i endast tre dagar innan den riktiga golgatan inleddes. Eller vad sägs om följande svit med Derbys siffror först: 1-3, 0-1, 0-1, 0-1, 0-2, 0-0, 0-1, 0-1.
Jo, detta är min hemska Derbystatistik sedan den 21/8 2001. Jag har alltså sett Derby förlora sju av de senaste åtta matcherna, på dessa matcher har de åstadkommit ett (1) mål, de har nu spelat 10,5 timmar i sträck utan att ha gjort ett enda mål. Hur är det möjligt att ha ändå följa klubben, frågar sig säkert många. I denna artikelserie tänkte jag göra några nedslag i de 16 matcher som jag haft det "tvivelaktiga" nöjet i att följa mitt favoritlag i England, Derby County.
Trots att mitt intresse för Derby County startade redan säsongen 1973/74 besökte jag inte England förrän juli 1997. Givetvis var det fotbollen som ledde mig dit. Efter att tidigare den sommaren lärt känna en engelsk kvinna som jobbade som ledamot i Europaparlamentet och för henne berättat om mitt intresse för engelsk fotboll i allmänhet och Derby County i synnerhet sammanförde hon mig med en kollega som i parlamentet representerade Derbyshire valkrets.
Denne person var givetvis stor Ramsfantast och blev min guide min första dag någonsin i Derby. Dagen jag valde att ta mig till Derby var öppningsdagen för Pride Park. Denna magnifika anläggning stod klar för invigning den 18:e juli och trots att det var en vardag så var stadion fullsatt, vilket då innebar knappt 30 000 åskådare.
Någon match skulle dock inte spelas; nej, det som dragit åskådarmassorna var mycket drottning Elizabeth´s närvaro. Hon åkte omkring i en öppen Range Rover och vinkade, i mitt tycke, avmätt till undersåtarna på läktarna. Andra som tilldrog sig folkets applåder var de kvarvarande hjältarna från 1946-års FA-cupvinnande lag, dessa grånade gentlemän fick gå ärevarv tillsammans med mängder av ungdomsspelare från klubben och några mycket framgångsrika Spice Girls lookalikes.
Ett envist rykte som cirkulerat under den sommaren var att Derby skulle värva Roberto Baggio. Min stolsgranne inne på stadion, en familjeman i fyrtioårsåldern som givetvis hade tagit med sig sin son till arrangemanget, trodde fullt och fast på att presentationen av Roberto Baggio skulle komma som invingningens höjdpunkt. Så blev dock inte fallet, men invigningen kändes ändå som en lyckad tillställning. Efter den officiella invigningen kändes det bra att hänga runt utanför och njuta av anblicken av tusentals Derbysupportrar, få några autografer av spelare och besöka Ramstore för att bland annat inhandla ett exemplar av videon från den senaste säsongen.
Min matchpremiär fick vänta till dagen efter då jag åkte ner till Kettering. Kettering Town dväljs för det mesta i Conference League och matchen var officiellt satt som en A-lagsmatch, den första för säsongen. Efter sällskap till stadion med en Derbyfantast från Sunderland, som jag träffade på järnvägsstationen i Kettering där han liksom jag valde att inta lunchen, och träff med dennes kompisar på puben inne på stadionområdet startade matchen.
Jag kunde snabbt konstatera att Derbys startelva knappast kunde betecknas som förstalaget, av mera kända namn kan i stort sett bara nämnas Igor Stimac, Ashley Ward, Russell Hoult och Paul Simpson. Spelet var tyvärr därefter; Kettering tog ledningen i mitten av första halvlek och höll den fram till fem minuter från matchslutet då Ashley Ward kunde kvittera på nick. Samme Ward lyckades sedan också, något orättvist sett till matchbilden, i sista ordinarie matchminuten få in Derbys vinstmål.
Ett tämligen oinspirerat och B-lagsbetonat första livemöte med Derby var inte riktigt vad jag hade hoppats på, men det kändes bra att ha fått stifta närmare bekantskap med en match på engelsk mark och trevliga Derbysupportrar.
Snart skulle jag dock få chansen att se tävlingsmatcher också! Mer om detta i nästa del som du kan läsa här; [läs artikel]
