Att följa Derby County; del 3
Matcher mot Arsenal och Chelsea samt debut på Pride Park.
I del 1 och 2 beskrev jag idel bortamatcher och vinster, men bara en större match, på White Hart Lane i ligacupen.
Under min hösttermin i Brighton fanns inlagd en vecka, sista veckan i oktober, då vi studenter förväntades arbeta med ett specialarbete på egen hand. Mitt specialarbete handlade på ett ungefär om brittisk biltillverkning och bilism.
Detta gav mig förstås anledning att med gott samvete bege mig till Donington Park eftersom Englands kanske finaste racerbilsmuseum är inhyst i anslutning till denna ärevördiga racerbana. Som ni kanske redan gissat ligger Donington nästgårds till Derby, vilket ju gav mig ett bra tillfälle att för andra gången bege mig till Pride Park. Första gången fick jag ju nöja mig med ett fullsatt stadion utan att få chansen att se en match (mer om det i del 1), men nu skulle jag se Derby mot Arsenal!
Matchen gick av stapeln den 1:e november och var seriesäsongens 12:e match. Derby hade börjat säsongen med 3 vinster och 2 oavgjorda på hemmaplan medan ett dittills för säsongen obesegrat Arsenal hade 3 vinster och 3 oavgjorda på bortaplan.
Innan matchstart blev jag omhändertagen av en Derbysupporter, som jag fått kontakt med innan jag åkte till Derby, och vi gick förstås till en pub. Bytet från Baseball Ground till Pride Park denna säsong hade skapat viss förvirring i frågan om vilken pub man skulle ta sig till på matchdagen. Den pub vi besökte hade uppenbarligen lyckats dra till sig många Ramssupportrar.
Det var trångt trots att den låg långt från arenan. Efter en dryg kvartslång promenad i lite halvtaskigt engelsk höstväder närmade vi oss så Pride Park. Inköp av programblad, ett varv runt stadion bara för att känna av atmosfären, och sen in genom den mycket smala öppningen med vändkorset. Innanför vändkorsen öppnar sig en annan värld i form av kiosker och mängder med folk, de flesta med ett ölglas i handen.
Det var kortsideplats som gällde även denna gång, den tredje tävlingsmatch som jag såg på plats i England. Publikantalet uppgick till 30 004 vilket vid denna tid var i stort sett liktydigt med fullt.
Arsenal kunde, som vanligt, ställa ett mycket namnkunnigt lag på benen där Seaman, Adams, Vieira, Wright, Anelka och Petit kan nämnas. Derbys lag såg inte lika starkt ut. Starka kort som Sturridge, Wanchope, Poom och Baiano blandades med icke-Premier League spelare som Solis, Kozluk och Carbon.
Första halvlek var i stort sett jämn, med ett möjligt Arsenalövertag, och genomfördes som vanligt i ett ursinnigt tempo. Andra halvlek var dock inte mer än en dryg minut gammal när Paolo Wanchope lyckades få in 1-0. Vild glädje! Kunde det ändå vara möjligt att slå stora Arsenal? I slutändan visade det sig att det var möjligt. Slutsiffrorna skrevs till 3-0 efter ytterligare ett mål av Wanchope och ett av Sturridge.
I slutet av matchen när segern var klar inträffade något som jag aldrig varit med om vare sig förr eller senare; hemmalagets supportrar, speciellt den hårda kärnan av supportrar, började skandera Seamans namn! Och man gjorde det på ett positivt sätt, omväxlande hans namn, "England keeper" och "he´s our keeper". Man ville visa sin uppskattning över Englands landslagsmålvakt och efter ett tag höjde Seaman sina armar och applåderade tillbaka. I mitt tycke ett inslag som bara förstärkte den härliga känsla jag hade inom mig efter att ha sett mitt lag tvåla till Arsenal med klara 3-0. I efterhand ter sig ju segern också mycket stark då Arsenal senare tog hem ligasegern.
Nästa match var en månad senare mot Chelsea på Stamford Bridge. Låt mig skriva det med en gång; jag har i en elitmatch sällan sett ett lag bli så utspelat som Derby blev! 4-0-vinsten till Chelsea var i underkant. Zola gjorde tre mål och tycktes omöjlig att få grepp om. Wise, som jag tidigare inte haft alltför höga tankar om, framstod plötsligt som en härförare och spelfördelare av stora mått. Han var ruggigt bra, liksom Mark Hughes som med en oerhörd pondus tog emot bollar i anfallet. Man såg vilken respekt Derbys försvarare hade för honom, i mitt tycke nästan för mycket, man vågade knappt gå i närheten av honom.
Jag satt återigen bland Derbys supportrar, som på Stamford Bridge vederfors äran att få sitta på långsidan. Vi hade denna dag egentligen ingenting att applådera för när väl matchen kommit igång, så med knappa tjugo minuter började ironin krypa fram bara för att vi skulle ha något att göra... Lyckades en Derbyspelare slå en, säger en, passning rätt blev han föremål för oerhörda applåder från klacken. Dock, inte ens denna låga grad av krav för uppskattning gav anledning till särskilt många applåder...
Nästa del tar oss igenom en säsong som innebar en smärtsam degradering...
