Vad kunde det ha blivit? Ett alternativt händelseförlopp! Del 1
Om inte det där målet släppts in i 87:e minuten...
Archie Gemmill står som den tydligaste symbolen för Tommy Dochertys vansinnestyre av Derby andra halvan av 70-talet. Gemmill såldes till Nottingham 1977 och visade där att han hade mycket ogjort på plan, något han också visade i VM 1978. Många med mig har många gånger funderat på vad som hade hänt med klubben om inte Docherty hade anställts som manager 1977 och demolerat klubben så fullständigt med sin "sälja-bra-spelare-billigt-och-köpa-mediokra-spelar-dyrt"-politik som han gjorde. Närmare ett dussintal bra spelare, många med landslagsmeriter, skeppades iväg från klubben. Förmodligen hade inte klubben fått lämna översta divisionen 1980 om en vettigare manager hade fått ta hand om rodret.
Denna typ av fundering kring alternativa händelseförlopp, så kallad kontrafaktisk historia, är fotbollssupportrar mästare på. Tillhör man dessutom supporterskaran till en klubb som åkt jojo mellan divisionerna de senaste 25 åren och varit konkursförklarad två gånger under samma period så hemfaller man som Derbysupporter än lättare till att önska sig ett alternativt förlopp till vad som i verkligheten ägt rum.
Jag tänkte i denna artikel spekulera kring en match som Derby förlorade och vad som skulle kunna ha blivit om matchen istället hade vunnits. Spelarna som i och med denna förlust försvann från klubben uppnådde aldrig landslagsplatser eller blev stjärnor i övrigt men höll i många år bra Premier Leagueklass i andra klubbar och hade betytt mycket för att ge Derby en lite annorlunda och, tror jag, bättre period från slutet av 90-talet till dags dato.
Matchen jag tänker på är Play-off-finalen 1994 mot Leicester. Divison 1 det året såg Crystal Palace och Nottingham promoveras genom första- respektive andraplatser. Till kvalet om en plats till Premier League kom en kvartett bestående av Millwall (74 poäng), Leicester (73), Tranmere (72) och Derby (71).
Derby slog Millwall i semifinalerna med 2-0 och 3-1 och ställdes på Wembley den 30:e maj mot Leicester i en direkt avgörande match. Derby hade redan i första minuten en boll som på mållinjen rensades undan av en Leicesterförsvarare. Derby tog efter en knapp halvtimme ledningen med 1-0 genom Tommy Johnson men Leicester kvitterade i den 41:a minuten. I andra halvleken var Derby det bättre laget, dock utan att få till så värst många farliga chanser. Leicesters chanser var dock än mer lätträknade men ändå; i den 87:e minuten fick våra näst största rivaler in ett mål. Under matchens sista tre minuter tryckte förstås Derby på med allt man hade men Leicester kunde rida ut stormen och ta steget upp i Premier League.
Vad innebar då detta för Derby? Ja, förutom ytterligare ett år i division 1, en serie klubben hade dväljts i sedan säsongen 91/92, innebar det att klubben snabbt påbörjade en avveckling av det ganska så dyra lag man hade byggt upp sedan 1992. Hösten 1991 trädde Lionel Pickering in som huvudägare med den tydliga avsikten att skapa ett Premier Leaguelag med hjälp av sin personliga förmögenhet. Denna förmögenhet var ansenlig, Pickering var en av de fem rikaste klubbägarna i England vid denna tid. Att hans förmögenhet var stor visas av det faktum att Derby under 1992 köpte in hela 10 spelare för totalt 9, 5 miljoner pund! Som jämförelse kan nämnas att Manchester United och Liverpool under samma år tillsammans köpte in spelare för cirka 7 miljoner pund. Inte konstigt att Ramsfanzinet Hey Big Spender såg dagens ljus i samma veva...
Andra delen av dessa kontrafaktiska tankegångar kan läsas i del 2.
