Derby Countyhistorik - 1974/75; Det bästa laget genom tiderna tog guld!
Del 1; Dramatiken som ledde fram till guldsäsongen!
Så här på julafton kan det vara passande att ge oss gamla Derbysupportrar en julklapp i form av en genomgång av säsongen 1974/75. Denna säsong innebar klubbens andra ligaguld någonsin och, enligt mitt sätt att bedöma lag från olika årgångar, det starkaste laget hittills i Derbys 120-åriga historia!
Derby County vann ligan för första gången 1971/72, vilket var något överraskande, om än rättvist enligt de dåtida experterna. 60-talet och första halvan av 70-talet var en tid när många olika klubbar lyckades vinna ligan, många gånger ganska snabbt efter att de promoverats till division 1. Everton, Ipswich, Liverpool och Leeds lyckades till exempel alla med detta och Derby fortsatte alltså denna "tradition". Efter guldet fick Derby nöja sig med en 7:e plats, vilket självfallet var en besvikelse för klubben.
Manager Brian Clough hade i september 1972 satt nytt engelskt transferrekord genom inköpet av vänsterbacken David Nish, men i övrigt förlitade han sig på guldlaget. Vid ingången till 1973/74-års säsong införskaffades endast Henry Newton, det vill säga, inte mycket hände på spelarfronten; Clough visste att han hade ett lag som stod sig bra i konkurrensen och mycket väl skulle kunna ta hem nya titlar. Lagets styrka visades bland annat av en semifinalplats i Europacupen våren 1973.
Framtiden såg alltså ljus ut men plötsligt under hösten 1973 skakades klubben av en inre kris som mycket väl, på kort sikt, hade kunnat leda till värre konvulsioner än vad som nu blev fallet.
Efter motsättningar med klubbordföranden Sam Longson avgick nämligen Brian Clough. Det utlöste våldsamma publikprotester och nästa hemmamatch formade sig till en enda stor publikdemonstration till förmån för Clough.
Som en detalj i detta olustiga kapitel kan nämnas att Clough minuten innan matchstart trädde in på en VIP-avdelning på läktaren och möttes av stormande applåder. Clough tittade på matchen i fem minuter, därefter åkte han ner till London för att vara med som fotbollsexpert i TV! Clough älskade sina uppdrag i TV och hade ett lukrativt kontrakt med ett kommersiellt TV-bolag vilket var en nagel i ögat på Sam Longson.
Spelarna tog helhjärtat Clough´s parti: Man höll möten, demonstrerade vid klubbkansliet och krävde att få Clough tillbaka men klubbledningen stod på sig och utsåg istället Nottinghams (!) manager och den före detta Derbykaptenen Dave Mackay till manager. Mackay hade så sent som dryga två år tidigare varit spelare i klubben och hade alltså varit klubbkamrat med i stort sett alla spelarna.
Spelarna revolterade på nytt och vägrade träna men klubbledningen gav inte efter och Mackay sade iskallt: "Det går nog över." Efter fem raka matcher utan seger lämnade spelarna in en skrivelse där de förklarade att de varken tänkte spela eller träna under Mackay. Då ingrep spelarnas fackförening och fastslog att spelarna i så fall gjorde sig skyldiga till kontraktsbrott. Så småningom började lyckan på planen att vända och efterhand lade sig dyningarna.
Arbetsron hade emellertid gått förlorad under bråket och Derby var hopplöst långt efter serietäten. Det blev i alla fall en snygg tredjeplats till slut men hela nio poäng efter segrande Liverpool.
Så kom säsongen 1974-75. Det var en av de jämnaste och hårdaste ligasäsongerna någonsin. Hela sju av de 22 lagen var uppe på förstaplatsen och ledningen växlade inte mindre än 22 gånger (!) under spelåret.
Derby öppnade svagt. Man vann bara en av de sju första matcherna och låg då på fjortonde plats. Efter ytterligare tio matcher hade man arbetat sig upp till en femteplats. Samtidigt med denna uppgångsperiod hann laget också med att slå ut både Servette (4-1 och 2-1) och Atletico Madrid (2-2 och 2-2, 7-6 efter straffar).
Tre förluster på sex matcher följde och Derby dök till tionde samt åkte ut ur UEFA-cupen mot Velez Mostar efter att ha vunnit hemma med 3-1 men förlorat borta med 1-4. Därefter fyra raka segrar och upp igen till femteplatsen. Laget var inte borta från tätstriden men heller inte i någon favoritposition.
Inför hemmamatchen i den 33:e omgången (av 42) mot Stoke den 15:e mars skrev man i matchprogrammet: "Förlorar vi idag så krävs det ett mirakel för att vi ska vinna ligan." Derby åkte på stryk med 1 - 2 och låg nu fem poäng efter ledande Everton. Håll i minnet att seger vid denna tid belönades med två poäng vilket gjorde att poängavståndet sågs som stort.
När den hektiska påskveckan kom låg Derby sjua men laget var det enda som tog sex poäng på de tre helgmatcherna. Man avancerade hastigt mot toppen och i den fjärde matchen från slutet hände det; Wolves slogs hemma med 1-0 sedan Francis Lee bröstat bollen i mål och för första gången under spelåret toppade Derby ligan! Liverpool, Everton och Stoke låg nu alla tre poäng efter.
En märklig likhet med denna "sena" serieledning är att förloppet är närmast identiskt med utvecklingen då laget tre år tidigare vann guldet.
I 40:e omgången slog Derby West Ham hemma med 1-0, målet gjort av Bruce Rioch som klämde in en retur efter en hörna. Liverpool och Everton höll avståndet men Stoke föll bort. Istället hade Ipswich seglat upp tre poäng efter men med en match mindre spelad.
Det var Derbys sjätte seger på de senaste sju matcherna och Rioch hade gjort mål i fyra av dessa. I den näst sista matchen fick laget bara 0-0 borta mot Leicester men eftersom Liverpool samtidigt föll med 0 - 1 borta mot Middlesborough, Everton åkte dit hemma mot Sheffield U med 2-3 (efter ledning med 2-0!) och Ipswich fick stryk med 1-2 i Leeds förbättrades ändå läget.
Nu var det bara Ipswich som kunde hota. Laget från East Anglia var fyra poäng efter men hade två matcher kvar att spela och bättre målkvot. Teoretiskt kunde alltså Ipswich gå om Derby.
Läs mer om den dramatiska serieavslutningen och spelarna som bärgade ligaguldet i del 2 och 3 i genomgången av 1974/75-års säsong.
