Derby Countyhistorik - 1974/75; Det bästa laget genom tiderna tog guld!
Del 2; Upplösningen av seriedramatiken samt genomgång av laget
I första delen av denna redogörelse av Derbys ligaseger säsongen 1974/75 kunde ni läsa om uppmarschen inför säsongskampanjen samt utvecklingen av serien fram tills slutomgången. Nedan följer konklusionen av dramat samt en genomgång av de spelare som laget bestod av.
Derbys näst sista match slutade 0 - 0 borta mot bottenlaget Leicester. Detta var ett resultat man var besviken över eftersom de föregående sju matcherna gett hela 13 poäng. De tre toppkurrenterna förlorade dock sina matcher vilket gjorde att det plötsligt bara var Ipswich, som hade en hängmatch kvar att spela förutom sista omgången, som kunde hota.
Den 23:e april åkte Ipswich till Maine Road för att möta Manchester City i hängmatchen. City, ett stadigt topplag vid denna tid sedan många år, bjöd på hårt motstånd och Ipswich fick nöja sig med oavgjort, 1 - 1. Derby County hade återigen blivit mästare! Liksom vid första guldet tre år tidigare fick Derby beskedet att man blivit mästare utan att själva ha spelat den dagen. Till skillnad mot tre år tidigare när guldbeskedet mottogs per telefon eftersom hela truppen befann sig nere i Spanien kan man ana att ganska många hade tagit sig till Manchester för att uppleva dramatiken!
Sedan spelade det ingen roll att det i avslutningsmatchen bara blev 0 - 0 hemma mot redan nedflyttade Carlisle. Derby vann ligan med två poäng tillgodo på Liverpool och Ipswich.
Derby fick 53 poäng genom att vinna 21 matcher, spela elva oavgjorda och förlora tio. Segerpoängen var en tangering av den näst lägsta siffran sedan ligan 1919 utökades till att omfatta 22 lag. Analyserar man siffrorna från den jämna serien lite närmare finner man att den avgörande skillnaden låg i att laget på bortaplan var just två poäng bättre än något annat lag. Man tog där 21 poäng på de 21 matcherna.
En seger för Derby ansågs av den dåtida expertisen vara en triumf för den tekniska och offensiva fotbollen. Detta sågs positivt eftersom det på 70-talet fanns många lag som dels körde med en primitiv "kick and rush"-fotboll, dels hade det trista "resultat-till-varje-pris"-tänkandet som sin ledstjärna.
Dave Mackay uttalade mer än en gång att han hellre såg sitt lag vinna med 4-3 än 1-0. Nuförtiden kanske det inte låter så märkvärdigt men det var uppseendeväckande då. Mackay förenade detta positiva synsätt med en personlig kämpaglöd som han lyckades överföra till laget. Ordet kapitulation fanns inte i hanns vokabulär och typiskt för honom var hans sätt att utan att rubbas rida ut krisen vid sitt övertagande av managerposten 18 månader innan guldet bärgades.
Derbys spelartrupp 1974/75 bestod framförallt av spelare som köpts och fostrats av Brian Clough. Mycket av äran till även det andra ligaguldet måste alltså tillskrivas denne legend men Mackay gjorde också några bra spelarköp. I november 1973 köpte han backen Rod Thomas från Swindon, i februari 1974 kom mittfältaren Bruce Rioch från Aston Villa och i augusti 1975 köptes Francis Lee från Manchester City.
Oavsett hur stark och bred trupp en klubb har är en förutsättning för att kunna kriga om förstaplatsen att man har laget någorlunda intakt under säsongen. Derbys spelare vid denna tid var onekligen slitstarka. När 1971/72-års guld togs använde man 16 spelare, 1973/74 användes 18 spelare och 1974/75 användes återigen bara 16 spelare. Detta alltså över 42 omgångar! Både 18 och 16 använda spelare var förstås lägst i ligan.
Spelartruppen var oerhört rutinerad både ligamässigt och landslagsmässigt. Hela tretton av de sexton spelarna hade debuterat i ligan i mitten av 60-talet och tio av spelarna hade eller hade haft landskampsuppdrag för England (7 st), Skottland (2 st) eller Wales (1). Man spelade konsekvent, liksom vid förra ligasegern, med en 4-3-3-uppställning.
- I mål stod egna produkten Colin Boulton som var en utmärkt målvakt men som ändå under säsongen fick leva med ryktet att klubben ville köpa en ny och bättre målvakt.
- Bland ytterbackarna var David Nish självskriven som vänsterback. Han var en för dåtida förhållanden mycket offensiv back. Under guldsäsongen konkurrerade den välvuxne Rod Thomas efterhand ut Ron Webster på högerbacken. Webster, som var lagets trotjänare nummer 1 och mycket populär bland fansen, gjorde också en mycket bra och jämn säsong.
- Mittförsvaret kunde blivit blivit ett problem för laget. Landslagsmannen och lagkaptenen Roy McFarland skadade i maj 1974 sig så illa i en landskamp att han inte kunde deltaga i ligaspelet förrän elva månader senare. Han fick därmed bara fyra matcher med sig från säsongen.
Han ersattes dock med bravur av reservlagets stopper Peter Daniel, som spelade så bra att han av supporterklubben utsågs till Derbys bäste spelare under säsongen. När McFarland var fit for fight igen fick Daniel lojalt träda tillbaka till reservlaget igen.
I mittförsvaret spelade också Colin Todd. En mycket lugn och brytsäker spelare som oftast spelade lite bakom sin mittbackskollega. Hans förmåga att snabbt kunna erövra bollen i en tackling och direkt kunna starta ett eget anfall är det närmaste England någonsin kommit en Franz Beckenbauer eller Franco Baresi. Todd, som vid denna tid höll en given landslagsplats valdes också 1975 av Spelarföreningen till årets bäste spelare i England.
- Mittfältet bestod av tre olika spelartyper. Till vänster spelade den lille slitvargen och ettermyran Archie Gemmill, i mitten den defensivt lagde och hårdtacklande Henry Newton och till höger kanonskytten Bruce Rioch. Trion var en i stort sett perfekt kombination. Gemmills ändlösa springande och Riochs anfallsfärdigheter balanserades av Newtons bollvinnande natur och förmåga att få svåra saker att se enkla ut.
Rioch hade ett fruktansvärt hårt skott med låga, pressade långskott och frisparkar som sin specialitet. Han spelade till höger på mittfältet vilket gjorde att det många gånger såg konstigt ut när den tämligen vänsterfotat "enbente" kämpen dribblade ner längs sin kant. Uppenbarligen fungerade arrangemanget eftersom han med för en mittfältare fantastiska 15 ligamål blev lagets bäste målskytt och många gånger matchvinnare.
Som reserv till dessa tre fanns den då 20-årige Steve Powell. Trots att han precis passerat tonåren hade han flera års erfarenhet eftersom han debuterade redan som 16-åring. De två säsongerna tidigare hade Powell till exempel hunnit med 52 ligamatcher så det fanns god täckning på bänken för de tre ordinarie. Powell spelade också en handfull matcher i försvaret denna säsong.
I tredje delen fortsätter redogörelsen av laget 1974/75.
