Reserapport: Moore Roger
Att åka till Derby och avnjuta the Rams framfart live är en speciell upplevelse. Det brukar ofta också hända saker som gör det hela än mer minnesvärt. Så även denna gång.
"My name is Roger Davies. Is Ola Carleke here?".
Att dessa ord skulle fällas en gång i framtiden var nog något som jag skulle kategoriserat som skruvad fantasi om någon berättat det för mig när jag som 10-åring satt och klistrade in idolbilder i mitt Derbyalbum på mitt pojkrum. Likväl kom detta att sägas fast det hann gå 42 år innan det skedde. Hade samma siare berättat för 10-årige Ola att svaret på frågan skulle bli "no" hade denne Ola nog slitit sitt hår, (vilket han hade möjlighet att göra på den tiden).
Men, så blev svaret på frågan - "no". Hur kan man ju undra? Svaret kommer delvis från min förra reserapport där jag berättade att jag och yngste sonen blev snuvade på matchen hemma mot Blackburn och fick nöja oss med en rundvandring på iPro Stadium. Guidningen var det ena plåstret på såret. Gratis matchbiljett till nästa besök kryddat med en "pitch side experience" var det andra.
Så nu, 10 månader senare, var det dags igen för nytt försök. Uppladdning i London en dag även denna gång och hårdrockskonsert för att göra sonen lika nöjd som pappa. En fördag i Derby med det obligatoriska besöket i Ramstore stod självklart på programmet. Att man är en nörd gällande Derby har väl insetts för länge sedan och förstärktes när jag kände att pulsen dunkade ivrigt när jag i en fyndlåda hittade fjolårets reservtröja till rejält extrapris. Kanske inte så konstigt tänker läsaren, att ett Derby County-fan blir exalterad över detta, men det som fick pulsen att slå extra var att detta var en använd (dock tvättad ...) tröja av U21-spelare under förra säsongen! På ärmarna står det "Barclays U21". Ett uppdrag jag nu har är att ta reda på vem nr 4 i U21-laget var förra säsongen. Det kan säkert ha varierat, men det är troligen en som oftast har haft den och kanske är det en blivande världsstjärnas tröja jag just nu har på mig. Kanske har jag sett den in action när vi på förra resan ju upplevde en minnesvärd kväll ute i bushen när Derbys U21-lag spelade 1-1 mot Brighton. Vem som hade tröja nr 4 la jag tyvärr inte på minnet. Svagt. Borde varit förutseende och anat att jag skulle behöva denna info i framtiden.
Fjolårets reservdräkt för U21-laget.
Mailkontakten med Derby och en Jed Buxton hade jag tagit långt före resan för att boka in den utlovade "side pitch experience". Vad den exakt bestod i var lite vagt, men jag hade förhoppningar att det skulle bli goda tillfällen att utöka och förbättra mitt fotobestånd av Derbyspelare. Jag har en väldigt bra zoom, men det krävs många försök för att få dugliga bilder på avstånd från långt uppe på läktaren. På det sista mailet jag skickade dröjde svaret väldigt länge dock. Det var precis före vi skulle åka som svaret kom att vi var välkomna till det lilla evenemanget.
"Where do you sit?" skrev Jed som avslutning på mailet och jag meddelade den exakta avdelningen, raden och sätena.
Dagen före match kom ett nytt mail med beskedet att vi satt alldeles för långt upp för att kunna genomföra det hela. Jag förstår fortfarande inte varför detta var ett hinder. Som plåster på såren föreslog han att han istället skulle komma upp till våra platser med den udda kombinationen en halsduk och Roger Davies! Att träffa min namne i verkligheten borde ju få mig i extas av extrema mått tänker den kunnige svenskafansbesökaren. Nja, är nog svaret. Jag har faktiskt träffat honom tidigare otroligt nog (se artikel http://www.svenskafans.com/england/derby/268576.aspx från 2008).
Roger Davies Roger Davies
Att ta bra bilder stod överst på min intresselista, men visst hade det varit trevligt med en pratstund igen i och för sig. Dock mailade jag tillbaka och föreslog att jag skulle ha "side pitch experience" tillgodo till en annan gång istället. Det kom aldrig nåt svar på detta och när det var dags för match var jag uppslukad av fotograferandet.
Tyvärr hade vi platser på den planhalva där Norwich värmde upp så jag betade mig, efter visst besvär bort till andra sektionen av Toyota West Stand. Sonen satt, på halvt truligt tonårsvis kvar och fick sitta där i nästan en timme och vänta på mig. Jag var tillbaka först några minuter före avspark.
"Roger Davies frågade efter dig" meddelade han med lätt förvånad min när jag kom tillbaka och jag insåg att jag kanske borde hållit mig i faggorna på åtminstone den senare delen av fotosessionen. Trots mitt sista mail hade Jed Buxton lotsat upp stackars gamle Mr Davies till våra platser och mötts av en förvånad tonårskille. De hade tydligen tagit min frånvaro med fattning och börjat skratta när sonen meddelade att jag inte var där.
"De lämnade ett brev" fortsatte Tor. Matchen var nu igång och jag hade fullt fokus på den, men hann fundera en del över vad det där brevet kunde innehålla. Halsduken hade Jed tydligen glömt för den kunde ju näppeligen ligga i brevet. Kanske en resa till Derby direkt från Kastrup i Mel Morris privatflyg, fantiserade jag. Nja, men två hotellnätter i samband med nästa Derby-visit eller iallafall matchbiljetter till nästa besök?
Jag väntade till pausen innan jag öppnade brevet. Ska erkänna att förväntningarna nu var nere på mer rimlig nivå när jag fantiserat färdigt och mycket riktigt - i kuvertet var det ett kort med fyra förskrämda autografer (helt omöjliga att tyda) och en förhoppning om en trevlig dag i Derby...
Trevligt visade det sig att det skulle bli. Matchen inleddes dock väldigt trevande. Derby som de senaste matcherna öppnat i full fart och med väldigt starka första halvlekar stod inte att känna igen. Eller rättare sagt var det väl precis det man gjorde - kände igen det tröga, fantasifulla och temposvaga spelet från inledningen av denna säsong. Tom Ince plockade fram träbenet två gånger och Max Lowe en när långbollar skulle tas ner för attack på kanterna, men istället tappades ut utanför linjen. Richard Keogh och delvis Will Hughes var väl de som fick godkänt i första halvlek. Norwich var som väl var inte bra heller och i slutet av halvleken fick Derby lite mer boll.
Efter paus blev det annorlunda. Bradley Johnson tog mer tag i taktpinnen från sin defensiva roll och blev mer bestämd i sitt spel. Will Hughes och Tom Ince fick mer fart och fantasi och dyrkade då och då upp Norwichs försvar. Darren Bent fick ett inlägg mot sig en gång och tog ner och fintade bort sin försvarare, men skottet räddades. Tom Ince fick en halv autostrada på väg mot mål, men avslutade för tidigt. Butterfield hade ett liknande läge med skillnaden att Ince fanns ytterligare några meter framför. Att han borde fått passningen istället för Butterfields skeva skott blev den senare varse av en ilsken Ince. När sedan vi supportrar satte måljublet i halsen när Butterfields vinklade skott rann precis utanför stolpen kom jag att tänka på statistiken. Norwich hade inte hållit nollan på fjorton matcher och borde rimligtvis komma närmare en hållen nolla för varje match de avverkar.
Knappt hade denna tanke lagt sig förrän Will Hughes fick bollen mitt på Norwichs planhalva och avancerade. Han hade ett par medspelare som sprang med och det såg ut som ett väldigt lovande läge. Dock verkade vår blondin få för många tankar i huvudet för han tråcklade istället in bollen mitt i försvarssmeten och tappade den någon meter framför sig, men där dök kraftpaketet Bradley Johnson upp och fick på ett perfekt pressat skott som gick in i målvaktens vänstra burgavel.
Jacob Butterfield och Bradley Johnson
Det kändes som en sådan förlösning och jag kunde inte fatta att mitt lag, som var helt uträknat för ett par månader sedan just då bara var en poäng efter Norwich och nära en playoffplats.
Derby tappade lite av sin offensiv efter detta, men hade ändå lika mycket boll som Norwich och kändes riktigt stabila. När tilläggstiden annonserades till hela fem minuter var trots detta mina nerver på väg att kollapsa. Men, förutom ett par misslyckade frisparkar i hyfsade lägen skapade Norwich ingenting och segern var ett faktum!
När vi knallade hemåt i det kalla höstmörkret var jag väldigt nöjd, men kunde inte låta bli att fundera över att jag missade träffen med Roger. Undrar vad han tänkte om att inte få träffa mig igen...
