Borås Arena, 2020-07-13 19:00

Norrby IF - Akropolis IF
1 - 1

Reserapport Wembley Del 2

Så lät jag mig omslutas av familjen Fotboll, strök stolt över baggen på bröstet och spelet kunde börja. Platsen var Wembley och Play Off-finalen mellan två klassiska Tipsextra-lag - Derby County och Queens Park Rangers. Det var nu det skulle ske. Föga anade jag det slag i mellangärdet som skulle drabba mig och hela mitt lag denna afton. Det var i bortre delen av Wembley det tog slut. Och jag var där. Andra delen av min reserapport följer här.

Arrangörerna hade tagit dit en skolad sångerska för att sjunga den brittiska nationalsången. Tyvärr uppfattade jag aldrig hennes namn, men jag är säker på att hon är väldigt duktig och väl värd sina uppdrag. Den här lördagen kunde dock nationalsången lika gärna ha sjungits av en bilförsäljare från Wycombe eller en köksa från Cornwall för det var inte mycket av sången som nådde mina eller någon annans öron. Den mäktigt öronbedövande stämsången av nästan 90 000 röster som inte bara sjöng, utan nästan skanderade nationalsången, var en imponerande tillställning och gav ytterligare nerv och känsla till inramningen. Två rader nedanför oss satt en gammal kvalhjälte för Rams från när det begav sig 2007, Marc Edworthy. Den förre ytterbacken med meriter från Rams, Norwich, Leicester, Wolves, Coventry och Crystal Palace, har ju erfarenhet från tre tidigare kvalfinalvinster (en för Rams, två för Palace) och ett Championshipmästerskap för Norwich. Denna afton hade han bänkat sig med barn och sällskap för att återigen uppleva kvaldramatiken på plats.

Jag har efteråt försökt rannsaka mig själv. Men det fanns ingenting som skvallrade inledningsvis om att eftermiddagen skulle sluta som den gjorde. Tvärtom. Redan från början tog Rams ett rejält grepp om taktpinnen. Det ungdomliga inspirerade Rams spelade som förväntat – hungrigt, energiskt, bollstarkt och löpvilligt. Men den första halvleken påminde ändå mest om en boxningsmatch där de bägge boxarna liksom känner in varandra. Inga utmanande slag eller blottade hakor. Rams försökte förgäves dyrka upp ett oerhört disciplinerat QPR som effektivt stängde igen mittplanen och tvingade ut de svartvita på kanterna. Dunn och Barton hos de för dagen rödsvarta gav inte en tum till Rams-gardet. Men det fanns heller ingenting i spelet som skapade oro i mitt inre. QPR visade även upp stor respekt för oss och skickade av och till ut bollen från planen i antingen missriktade passningar eller rena rensningar. Så länge QPR orkade skulle spelbilden antagligen se ut så men min förhoppning var att Rams snabbhet och anfallsspel skulle nöta ner motståndet ju längre matchen led. Den första halvleken fortsatte tämligen chansfattig och var bitvis en ganska seg tillställning. Inga riktiga nervvrängande målchanser åt något håll. Rangers fortsatte att isolera Chris Martin och styra ut Rams attacker mot kanterna där de inlägg som kom in sällan hittade någon inne i boxen. Den egentligen enda målchansen i första halvlek var utmärkte Jamie Wards skruvade frispark mot bortre stolpen som Green i QPR-målet med viss möda styrde utanför på uppstuds.

Halvtid. Ny öl i pausen där försäljaren inte kunde språket och där logistikproblemen medförde köer, irritation och förseningar och, för egen del, ett hastigt inmundigande för färd tillbaka till sittplatsen. På vägen ut ett hastigt möte med Edworthy, som desperat försökte hitta en korv till sin son, och därefter ta del av den andra halvleken som redan börjat. Och nu var det en helt ny tillställning. Båda lagen verkade införstådda med att nu kunde och skulle det avgöras. Derby försökte öka bolltempot och rörelsen. QPR:s försvarsspel blev allt mer koncentrerat och svårforcerat. Bägge lagen visste mycket väl vilket scenario som önskades. Derby ville ha, och fick, mycket boll, försökte tålmodigt dyrka upp det blåvitrandiga försvaret med korslöpningar, överlappningar, instick och inlägg. QPR å sin sida väntade lika tålmodigt på bollvinst, snabb omställning och avslut när Derby var på väg framåt. Det var också på en sådan som QPR mycket väl kunde ha tagit ledningen. Traore, nyss inkommen för skadade Kranjic, hittade en helt fristående Charlie Austin i vår box, men den måhända något överraskade Austin styrde bollen utanför stolpen.

Två för dagen bra backlinjer gjorde livet surt för lagens respektive anfallsplaner. Faktum är att målvakterna sällan fick avslut på sig inom ramen och utsattes inte för några större prövningar i det hänseendet. Keogh och Bucko stod resolut ivägen, ja Bucko gjorde antagligen sin bästa match för året med flertalet perfekta brytningar och bra värderade ingripanden. Att de två skulle spela en direkt avgörande roll för matchutgången var helt fjärran. Känslan i maggropen började sakta men säkert tala för att vi nog kanske skulle kunna klara av det här.

QPR sjönk allt mer ned i planen eftersom den andra halvleken fortgick. Ward och Russell försökte nu bryta mönstret genom att försöka skära in tidigare i banan och spelvändningarna tycktes trötta de rödsvarta allt mer. Någonting måste däremot hända för att bryta dödläget. Vi hade mycket boll men kändes samtidigt uddlösa då Chris Martin inte fick mycket bollar att jobba på. Och plötsligt hände det. QPR missade i uppspelsfasen och slog ett pass mitt i banan till Hughes som snabbt hittade Russell i rättvänd position som blixtsnabbt tunnlade sin motståndare och satte full karriär mot målet i fritt läge. Gary O’Neill uppfattade vad som höll på att hända men hann inte med och gjorde det enda nödvändiga i situationen. Fällningen var klinisk. Den svartvita sidan av Wembley fullkomligt briserade. Alla skrek unisont ”Out! Out! Out! Out” och efter att ha hörsammat den assisterande domaren höll domare Lee Mason med. Rött kort för O’Neill som gömde ansiktet i händerna. Föga visste vi alla att O’Neill gjort det mest strategiskt viktiga beslutet för dagen. Ett friläge för Russell i med halvtimmen kvar hade mest troligt inneburit mål för Rams och en gigantisk uppförsbacke för QPR. Av en slump filmade jag friläget och början av fällningen men i det tumultartade kaos som utbröt på läktaren så blev det inte mycket av resten av sekvensen. En stillbild kan ses här nedanför.

Med halvtimmen kvar såg det nu ännu ljusare ut. Med tio man skulle ju inte QPR kunna orka? Eller? Bredvid mig satt en äldre Rams-supporter och hans son. Pappan satt med armarna i kors större delen av matchen och var genomgående skeptisk. ”They are way too ineffective. I don’t like this at all”, konstaterade han redan i första halvlek. Sonen var desto mer positiv och storligen och högljutt engagerad, stundtals stående med armarna som väderkvarnar och kommenterande det mesta i händelseväg på planen. När utvisningen verkställts skakade pappan på huvudet och kommenterade ”They are not experienced enough. I have a bad feeling about this”. Sonen reagerade på motsatt sätt, han manade kraftfullt på de våra och skrek, om möjligt, ännu högre med i ramsorna. Jag kom på mig själv med att nu äntligen ha tappat respekten för situationen och Wembley och kunde därför på helt egen hand kasta ur mig enstaka ”Come on Derby!” och ställa mig upp och gestikulera och domdera. Ungefär som jag alltid gör, hemma, ensam, framför TV:n.

Bollinnehavet blev än större. QPR kunde inte, och ville inte, anfalla och tog sig stundtals inte över egen planhalva. Hörnorna duggade tätt för Rams men de var helt resultatlösa och kändes inte ens farliga. Chris Martin hade oerhört svårt att slippa ur markeringsgreppet men lyckades slita sig lös på Bamfords balansakt till inlägg från kortlinjen och smällde bollen i snäv vinkel i stolpens utsida via Green i målet till ännu en resultatlös hörna. Trycket ökade. Rams-supportrarnas verbala stöd mångfaldigades. Jag stod mitt i en kokande kittel.

Det stod nu tämligen klart att QPR siktade på förlängning och förmodligen vidare mot straffar. En dubbelchans för Dawkins och Ward avslutades inte bättre än att Wards skott tog på Martin och gick till inspark. I detta läge började jag nu att förundras över att McClaren valde att byta ut den i storform varande Russell mot en definitivt i motsats varande Dawkins. Jag stod även och funderade över, med tanke på den situation QPR befann sig i, att det borde ha renderat i ett ändrat spelsystem från 4-2-3-1 till den mer klassiska 4-4-2. Att dessutom ha bytt in den livlige, men i avslutningshänseende tyvärr för ofta ineffektive Conor Sammon, hade rört om i QPR:s försvarsgryta och en pigg Sammon hade kunnat stångats vidare med de allt mer tröttnande mittbackarna. Det hade förmodligen inte bara avlastat Martin utan också gett denne mer frirum i boxen. Men de tankarna hade tydligen inte Macca och det är inte ens troligt att någon i ledarstaben umgicks med dem heller. De fanns bara i huvudet på en svensk supporter på läktarplats och något svar på om det var rätt eller ej kommer jag aldrig att få.

Istället fortgick spelet som tidigare och den väntande förlängningen kom allt närmare. QPR tilläts sticka upp i ett anfall efter högerkanten och den hittills felfrie Buxton satte mot med ett tvåfotsmotlägg djupt ner mot vår vänstra hörnflagga. Men Buxton missbedömde kraften som var nödvändig i brytningen, halkade till och fick understöd av Thorne. Men de båda kunde inte hindra inlägget från Houlliet som inte blev bättre än att det gick rakt på säkre mittbacken Richard Keogh, som bara hade att rensa bollen. Och det var nu som mitt hjärta hoppade över en fem, sex slag. Rensningen höll högst div. V-klass, träffade Keogh på smalbenet och bollen styrdes rakt ut i boxen istället för att flyga rakt ut på läktarplats. Och nästan på straffpunkten stod han. Mannen som absolut inte får ha bollen ensam i boxen på straffpunkten – Bobby Zamora. Jag skulle få höra hans namn åtskilliga fler gånger under kvällen. Allt syre försvann på den halva av Wembley som jag befann mig på. Den kollektiva inandningen slukade all luft och förvandlade luftrummet omkring mig till ett vakuum där inget ljud slapp ut. Ingen skrek. Ingen sa någonting. Känslan när dryga fyrtiotusen åskådare tappar andan samtidigt och en knappnål eller en bollpumpningsventil med lätthet kan höras falla till marken var overklig. Slaget i mellangärdet exploderade nu i mitt och dryga fyrtiotusen andras inre. I ett töcken såg jag bortre delen av Wembley explodera i blått och vitt. Zamora och lagkamrater som glädjerusiga drog iväg mot hörnflaggan var något jag knappt orkade registrera. Marc Edworthy vände sig om mot mig med händerna i nacken och på hans läppar kunde jag utläsa ”It can’t be…?!” och det beskrev nog vad de flesta av oss kände. Jag såg en Derby-hatt kastas mot planen några rader längre ned och nu började syret så sakteliga återkomma till alla oss på läktaren. De flesta dock fortfarande stumma och apatiska, men många nu helt förkrossade, en del oerhört arga, oklart exakt på vad och vem. Men sorgen och uppgivenheten hade slagit rot i de flesta av oss trots att matchen inte var slut. Jag tittade nu på den äldre mannen och hans son. Pappan fortfarande med armarna i kors skakade på huvudet och sa uppgivet när våra blickar möttes ”I knew it! We’re Derby… we’re Derby…”. Sonen verkade inte ha tagit in speciellt mycket men så plötsligt väcktes han till liv och hejade frenetiskt vidare på laget.

Närmare än en halvchans på övertid kom inte de våra. Det verkade som att all energi gått ur oss alla, inklusive de elva på planen och bänken. När slutsignalen kom fick sorgen och chocken fria händer med oss alla. Buxton, Hughes och Keogh var otröstliga. De andra vankade apatiskt omkring, några kramades, andra valde att applådera fansen redan nu. Jag tittade bredvid mig. Pappan hade redan gått. Hans plats var tom. Jag mindes inte ens att han gått. Sonen satt nu ner med tom blick, stirrandes rakt ut i tomma intet. Plötsligt ställde han sig upp. Det var som att säsongen 2014/15 just hade börjat för hans del. Det gamla, smutsiga, otänkbara kastades överbord. Han skrek, hyllade, applåderade och besjöng sina svartvita krigare som tappert slitit för sin egen och vår skull utan att lyckas. Det var inte svårt att ryckas med. För en stund stod vi där han, jag och alla andra som var kvar och hyllade vårt ungdomliga, välspelande Rams, som gett oss alla en fantastisk säsong.

Jag beslutade mig för att en sista gång känna på känslan av att få bevista Wembley, men när QPR tog emot bucklan tyckte jag att det fick räcka för min del och anslöt till de andra svenska supportrarna vid korvstånden. Det blev inte mycket sagt oss emellan. Några valde att lämna gänget och jag, mitt resesällskap, Stefan och Janne avslutade på en restaurang i Wembley. Att jag och Janne lyckades beställa en pint cider istället för den efterlängtade ölen underströk egentligen bara kvällens misär. En Derby-supporter passerade oss, noterade vår klubbtillhörighet via tröjorna, gjorde tummen upp och sa ”See’ya next year, lads!”. Det kanske vi gör, men det blir inte på Wembley. Nästa år går vi upp direkt.