En fyraåring med och utan vänner
När vi summerar Alan Pardews fjärde år vid rodret befinner sig Newcastle i en period som jämnar ut hans gärning. Fyra år är en lång tid på Tyneside. En plats där en komplex verklighet splittrar en nostalgisk, realistisk och förvirrad supporterbas.
Att han får blåsa ut ljusen till ja-må-han-leva på knackig Geordiedialekt en gång till är han nog ganska glad för. Hösten 2014 har varit en viktig renässans, men samtidigt följt ett mönster som vi lärt oss känna igen. Med undantag för 2011/12 där två imponerande formtoppar, ett smart nyförvärv och en mindre bekymmersam vintersvacka sydde ihop ett spännande intryck – har Alan Pardews idé om ett vinnande fotbollslag endast fungerat sporadiskt. Detta är den tredje positiva trenden som infunnit sig, en period som hjälper till att jämna ut helhetsintrycket av hans gärning på Tyneside.
Det finns något väldigt bekant med Newcastles innevarande formkurva och sätt att tillskanska sig poäng. Likt fjolårets uppryckning i höstmörkret har saker och ting "plötsligt klaffat". Med hjälp av entusiastiska nyförvärv och spelare som verkligen får sägas stå upp för sin tränare, har vi-mot-världen-mentaliteten, som smög sig in när både Pardew och laget upplevde den svåraste av stormar, nu burit oss uppåt i tabellen.
Precis som under 2011/12 och hösten 2013 tycks det inte spela någon roll vem som spelar i backlinjen; defensiven är koordinerad och präglas av enormt mycket hjärta. Tim Krul eller Jak Alnwick, Fabricio Coloccini eller Paul Dummett eller James Perch eller djävulen själv, Mapou Yanga-M'Biwa. De står rätt, varje block sker i rätt sekund, varje situation klaras ut med ett imponerande lugn och varje luftduell grusas till en kamp som en svartvit spelare alltid tycks vinna. Vi ser samlade ut, säkra och är svåra att bryta ned. En radikal skillnad från den skapelse vi serverats under majoriteten av de senaste tolv månaderna.
Precis som under 2011/12 och hösten 2013 är mittfältet enkelt, med en naturlig rollfördelning och av beskyddande karaktär i en ganska defensiv utgångsposition. Jonas Gutierrez eller Jack Colback eller Mehdi Abeid. Någon suger upp alla slarviga passningar och snor åt sig varje dålig mottagning av en motståndare. Danny Guthrie eller Yohan Cabaye eller Moussa Sissoko. Någon öppnar upp motståndarförsvaren så fort han är rättvänd. Cheick Tioté spelar enkelt. En radikal skillnad från mittfältet som kom att personifieras av Dan Gosling och en person som påstod sig vara Moussa Sissoko tidigare under året.
Precis som under 2011/12 och hösten 2013 är det en eller ett fåtal spelare som tycks göra mål på i princip varje chans. Newcastles (Pardews) riskminimerande approach i full funktionalitet gör att kontringsfotbollen och det oorganiserade motståndarförsvaret bjuder en eller två chanser per match där det mer eller mindre räcker med att stå på rätt plats. Papiss Cissé eller Demba Ba eller Ayoze Perez eller Yoan Gouffran eller Loïc Rémy. Någon tycks alltid oförmögen att missa. En radikal skillnad från det lag som misslyckades med att göra mål i 14 av årets 21 första matcher.
Med andra ord har år fyra inte burit på särskilt många nyheter i ämnet fotbollstränaren Alan Pardew. Efter en vår, försommar och höstinledning där endast fem segrar bärgades under 10 månader och mindre smickrande rekord registererades, är det desto trevligare läsning nu. Uppryckningen under hösten innebär att 2014 illustrerar ett tema som går igen; bitvisa toppar, avgrundsdjupa dalar. Att döma av den spelmässiga ansatsen finns misstankar om att avsaknaden av ett spelsätt som fungerar i alla väder kan komma tillbaka och bita oss vilken sekund som helst. Newcastle under Alan Pardew tycks stå och falla med ”momentum” och är bäst när man överlåter initiativet. Tidigare har avsnitt i medvind fått abrupta slut och försatt laget i lavinartade förfall där inget och ingen kommer till undsättning. Sett över fyra år har man varit sårbara för att släppa in första målet, spelat snålt och kompakt vilket gjort att matchbilden ofta varit snarlik oavsett vinst, förlust eller oavgjort. Detta rimmar inte väl med delar av supporterbasens önskemål om lördagsunderhållningen, i synnerhet inte de som skolades i Sir Bobby Robson eller Kevin Keegans expansiva, underhållande och riskfyllda fotboll. Andra ser inte utrymme för eller värdet i den typen av inställning.
Inte heller spelfilosofin kan betraktas som en nyhet. Året 2014 har däremot lärt oss mer om Mike Ashley. Pardews position är inte under något som helst hot såvida inte nedflyttning är ett akut scenario. Han är här tills den situationen uppstår, och eventuellt längre, oavsett. Ett uttryck för en ganska riktningslös tillvaro på St. James’ Park. 2014 var nämligen året när motståndet mot Pardews position ställdes på sin spets, kanske för sista gången. Ingen kraftansträngning, ingen röst och ingen opinion tycks tillräcklig för att frammana förändring, oavsett dalarnas djup och långvarighet, oavsett det stillastående tillståndet.
När resultaten nu återigen ljusnar börjar opinionen röra på sig. En del väljer att ge honom förnyat förtroende, andra anser sig ha sett tillräckligt. Newcastlefansen som grupp har spruckit upp i fragment där varje enskild individs upplevelse av klubben ställer supportrar emot varandra. En analys med inslag av förväntningar, nostalgi och en rad andra högst personliga element leder oss att tycka olika, trots en gemensam kärlek. Det gäller inte bara i frågan om Pardew, utan den verklighet Newcastle finner sig i.
Medan vissa väljer att sätta Ashleys grepp om Newcastle, där tränarfrågan som icke-fråga utgör en pusselbit, i ett nutida sammanhang och mer eller mindre acceptera att detta är vad fotbollen har kommit att bli både i Newcastle och på andra platser – en kompromiss mellan dess ekonomiska exploateringsmöjligheter och den sportsliga dagordningen – känner sig andra bortkopplade från både klubben och i vissa fall sporten när det historiskt etablerade syftet med en idrottsförenings existens inte längre är en självklarhet. En verklighet som kryper sig på med Mike Ashley som symbol även i Glasgow just nu.
Den frågeställningen frånsett är det i egenskap av Newcastlesupporter, vilket vissa av oss villkorslöst förblir, bara att hoppas på en förlängd topp och att livet med Alan Pardew inte försjunker i fler utdragna dalvistelser. I en annan klubb hade höstens nybyggda plattform varit att betrakta som en återvändo till sistachansensalongen, en sista möjlighet att visa på kontinuerlig utveckling, men i Mike Ashleys Newcastle har 22 poäng i början av december mer eller mindre säkrat kontraktet för både Newcastle och Pardew med minst ett års framförhållning.
Newcastle United 2014 förargar och förvirrar men skänker också glädje i ett komplext hopkok av känslor och uppfattningar. För varje supporter tycks det smaka olika. Det femte året med Pardew lär fortsätta att trigga samma typ av diskussioner och sprickor men förhoppningsvis med fler glädjeämnen som förenande inslag än det fjärde hade att bjuda oss.
