En Gentleman
From the terraces to the dugout - South London and proud.
Ett Palace som klarade av stormen tack vare Sam Allardyce, har äntligen hittat tillbaka. Man ser en positiv och spännande framtid och klubben väljer även att prova en ny väg. Man vågar kliva ifrån de tråkiga, raka, men ack så stabila brittiska dinosaurierna för att istället meddela Frank de Boer som ny huvudtränare. Det är en allmänt bra och lovande känsla i klubben, och vi alla ser att ägarna faktiskt tänker på att hitta någon som skulle kunna vara här en längre tid, och ha Palace som ett långtidsprojekt.
Det hinner dock bara gå 4 matcher av säsongen innan verkligheten kommer ikapp och vi bli påminda om att vi fortfarande är Crystal Palace. Tvärsist med 0 poäng, 0 gjorda mål och -7 i statistiken tar Steve Parish beslutet att sparka Frank de Boer och den klassiska berg– och dalbanan kan köra igång igen. Dock redan dagen efter kliver ett bekant ansikte fram. Crystal Palace-ikonen Roy Hodgson är klar som ny manager för klubben, tillsammans med Ray Lewington.
Han fick minst sagt starta i uppförsbacke med att bara få 4 dagar på sig inför första matchen mot Southampton och efter det tillbringa 2 helger i rad i Manchester. Efter totalt nerderlag och 0-10 på de 3 matcherna började känslan av hopplöshet krypa på en. Givetvis väntade Chelsea hemma direkt efter och det kan inte vara många som förväntade sig något ifrån den matchen heller. Men redan efter 11 minuter gör Cabaye säsongens första mål och gnistan av hopp tänds på Selhurst Park. Chelsea revanscherar sig fort och gör 1-1 bara minuter senare, men det stoppar inte Wilfried Zaha som i den 45e minuten kliver in i straffområdet och placerar in 2-1 och ger Palace säsongens första seger.
Resten av historien kan vi – Roy Hodgson tar oss från sista plats med 0 poäng, 0 mål och 17 insläppta på 7 matcher till 11:e plats med 44 poäng, 45 mål och 55 insläppta och vi klarar oss kvar med råge. Då har vi dessutom vunnit mot Chelsea, tagit 4 av 6 poäng mot Brighton, vart en straffräddning i 90+ ifrån att sno åt oss alla 3 poäng av Man city och krossat Leicester med totalt 8-0 på 2 matcher (0-3,5-0).
2018/2019 tar Hodgson Palace till nytt poängrekord i Premier league med hela 49 poäng och slutar på en 12:e plats. Hogdson lyckas värva in Vicente Guaita och Cheikhou Kouyate men får oturligt nog även Max Meyer på köpet. Säsongens höjdpunkt var helt klart 3-2 segern borta mot Manchester City, eller kanske främst Andros Townsends missil som sköt honom ända till Premier leagues ”Goal of the season”. Vi lyckades även sno åt oss en poäng borta mot United, ta 4 av 6 poäng mot Arsenal (2-2,2-3) och avslutade säsongen med 4 matcher utan förlust (3 vinster 1 oavgjord).
2019/2020 städas truppen rejält och man säljer även egenprodukten Aaron Wan-Bissaka till Manchester United för otroliga 50 miljoner pund. Hodgson får däremot in Gary Cahill, James McCarthy och Jordan Ayew, där den sistnämnde blev säsongens huvudperson. Ayew gör endast 9 mål men det resulterar i 23 poäng (7 segrar, 2 oavgjorda). Däribland 2-1 borta mot Manchester United, 2-2 borta och 1-1 hemma mot Arsenal, 1-0 borta mot Brighton, 2-1 borta mot West ham och framförallt 2-1 hemma mot West ham på Boxing day – när Ayew snurrar sig förbi West hams backlinje och kyligt chippar in segermålet i 95:e minuten (Hur kunde inte det bli PL’s goal of the season?). En tuff avslutning på säsongen förvisso, men trots 7 raka förluster aldrig nära att drabbas av bottenträsket, det vill säga att kontraktet i teorin var säkrat redan efter 1-0 segern mot Watford i mars, med 9 matcher kvar.
Även den här säsongen slutar Hogdsons mannar med 44 poäng och en 14:e plats, med bara 1 poäng ifrån 12 platsen och 16 poängs marginal till nedflyttning. Vi kommer minnas tillbaka på när vi återigen gav Manchester United en kalldusch på bortplan (1-3), Matetas luriga klack och Bentekes volleymål på övertid mot Brighton, men kanske främst bilden när Graham Potter i total hopplöshet kastar vattenflaskan i marken efter att totalt dominerat matchen, men ändå förlorar i matchens sista spark. Vi får såklart inte glömma bort nyförvärvet Eberechi Eze som förhoppningsvis kommer bli våran nya storstjärna.
Roy Hodgson kom in och räddade ett sjunkande skepp, och vi ska för evigt vara tacksamma för hans insats. Han må inte alla gånger ha den mest attraktiva fotbollen, men det är inte heller det realistiska målet för Palace. Vi är fortfarande en liten klubb i utkanten av södra London med främst lokal förankring av fans. Vi är ingen topp 6 klubb. Vi är inte ens i storlek med ett West Ham, Aston Villa eller Everton. Hodgson gick in med ett mål – hålla oss kvar i Premier league, och har så gjort utan hot om nedflyttning 4 år i rad. Vad mer kan man begära? Och framförallt – vem annars hade klarat av jobbet?
Hodgson har åstadkommit detta med mininmal ekonomisk uppbackning dessutom. Han har under sin tid i Palace spenderat drygt £42 miljoner på spelare, där Eberechi Eze på £16 miljoner med stor marginal var den dyraste värvningen då Kouyate på andra plats kostade £9.5 miljoner. Han har trots det även fått in spelare som Guaita, Cahill, Ayew, McCarthy, Clyne och Butland på free transfer eller för småsummor.
Värt att notera är att bara försäljningen av Wan-Bissaka inkasserade drygt £45 miljoner + add ons, tillsammans med att Palace fick lite mer än pengarna tillbaka för försäljningen av Sörtloth till Leipzig, efter att behövt dela summan med Turkiska Trabzonspor.
För att sätta det här i perspektiv kan vi enkelt jämföra Hodgsons 4 år mot Sam Allardyce enda transferfönster i januari 2017 där han spenderade drygt £40 miljoner på Milivojevic, PVA, Schlupp och låneavgift på Sakho.
Roy har sparat klubben från enorma transfersummor andra tränare hade begärt för att ens tacka ja i första läget. Han har alltid hållt en god ton utåt, och hans ”tråkiga” spelstil har så många gånger räddat oss från att försvinna från fotbollens finrum. Utan hans insats finns det en överhängande risk att vi idag hade kunnat efterlikna ett Sunderland, Sheffield Wednesday, Hull eller i värsta fall Bolton och harvat runt i de lägre divisionsträsken. Hodgson har lagt grunden för en väl fungerande Premier league klubb, nu är det upp till Steve Parish att hitta någon som kan fortsätta bygget.
För att inte förstöra ett vackert avslut på Hodgsons sagolika karriär som Palacemanager så låter vi det vara osagt om han faktiskt valde själv att sluta, eller om det aldrig var på tal om något nytt kontrakt. Roy har vart en ”True Gentleman” i sin roll som Manager för Palace och älskad av alla, både spelare, fans men också mycket respekterad av andra tränare. Det är klart det funnits kritik kring hans spelsätt från en del fans genom åren, men jag tror att vi om några år, när vi smällt det här, kommer minnas tillbaka på vilken underbar tid vi faktiskt hade.
Nu väntar ytterligare en ovisshet – Vem kommer ta över?
Det börjar såklart direkt spekuleras i vem det är och alternativen är många, men frågan är snarare vad som är bäst för Palace på lång sikt.
De mest troliga alternativen just nu är: Frank Lampard, Chris Wilder, Eddie Howe, Sean Dyche, Chris Coleman, Dougie Freedman (sporting director i Palace) och Steve Cooper (Beroende på hur det går för Swansea i playoff-finalen).
I ärlighetens namn känns alla som fungerande alternativ långsiktigt för Palace, men oavsett vem det blir så kommer han få jobba stenhårt i sommarfönstret. Det är fortfarande 12 spelare utan kontrakt och nu har dessutom Eberechi Eze dragit på sig en hälskada och kan i absolut värsta fall missa hela nästa säsong. Allt hänger i dagsläget på hur mycket Steve Parish, eller kanske framförallt de osynliga Amerikanska ägarna Joshua Harris och David Blitzer, är berädda att ekonomiskt satsa på klubben, för det här kan potentiellt bli det dyraste transferfönstret i Crystal Palace historia.
I värsta fall får vi åtminstone hoppas att Steve Parish sparat numret till Roy Hodgson.
