En skalle är en skalle
Ovärdigt är ordet, och nog skäms man. Men Alan Pardews övertramp på KC Stadium har startat en lavin av teorier. Istället för tränaren som skallade, är han den ruffige arbetaren som inte kan bete sig. Mitt i allt glöms det bort att en skalle faktiskt är en skalle.
Listan kan göras lång. Bråket med Mauricio Pochettino, könsorden till Manuel Pellegrini, handgemänget med Martin O'Neill, knuffen av linjedomaren mot Tottenham, gesterna mot pressläktaren mot Aston Villa. Hans historia innehåller dessutom en mängd liknande sekvenser, som utfallet mot Arsene Wenger 2006. Eller beskrivningen av en Essien-tackling som "våldtäkt" under ett inhopp som bisittare i BBC. Avsaknaden av värdighet är hans signum.
Därför förändrar den ingenting, "skallen" av David Meyler. Min förhållning till Alan Pardew bygger i första hand på hans fotbollsmässiga tillkortakommande och roll i förminskningen av Newcastle, inte avsaknad av klass. Hur mycket jag än har emot Alan Pardew, ska han inte sparkas på grund av det här. En förändring är fortfarande nödvändig för Newcastles Uniteds långsiktiga utvecklingsmöjligheter, men den ska inte ske på grund av ett bråk med David Meyler.
Därför lägger vi den aspekten åt sidan, det väletablerade hornet i sidan.
Ursäkter är ointressanta och Pardew bör straffas i paritet med övertrampet. Det behöver knappast sägas, men varken tränare eller spelare ska putta domare eller skalla varandra, utan föregå med helt andra exempel. Klubbledningens hårda bestraffning av Pardew var rättmätig, en av de tydligaste aktionerna vi sett den stå för på mycket länge. Det var ett sätt att distansera sig från det ovärdiga, den typ av uppträdande som aldrig ska förknippas med Newcastle United. Men i väntan på bestraffning från nästa institution har media flyttat fokus till något helt annat än den faktiska förseelsen. Istället skrivs det om Pardews arbetarbakgrund, om David Meylers historia i de lägre serierna, om att Pardew borde sparkas, om att Sir Bobby skäms i himlen.
Brittiska medier var i veckan snabba att avfärda domen mot Nicolas Anelka som lindrig, en bedömning jag ställer mig bakom, och en viktig reaktion. Är det någon som kan sätta press på ett inkonsekvent och tvetydigt FA, är det de rikstäckande tidningarna. Speciellt i ljuset av Sol Campbells kritik och den dokumentär som Channel 4 visade under måndagskvällen. Därför är det desto tråkigare att se reaktionerna på Pardews "horror-attack". De är, om inte lika starka, så ännu starkare. Han har "förstört sina chanser att träna England" (vilka chanser?) säger någon, måste sparkas säger andra. "Vad skulle Sir Bobby ha sagt?". Häxjakten tycks vara det viktiga. Det är föga överraskande. Men mest av allt slås jag av något annat. Mest av allt är det tillfället att måla ut Pardew som en trubbig arbetargrabb som lockar. Busen från Londons förort som inte kan bete sig bland fint folk.
"He is not the first player or manager to have risen from a working-class background to achieve fame and fortune in football, but he is perhaps one of the few who has been unable to adapt his behaviour accordingly. At his core, Pardew is still a spiky south London glazier. Brash, brazen and, when cornered, aggressive and confrontational."
Luke Edwards, Telegraph
Det hela känns igen från Luis Suarez smakprov av Branislav Ivanovic. Uppiskad stämning, milslånga utläggningar om personen Suarez och ett helt mediedrev som samlades med högafflar och påminde mer om en lynchmobb än en granskande instans. Ett karaktärsdrag för den brittiska presskåren, men inget vi alltid upplever i bevakningen av fotboll.
Suarez var den ouppfostrade uruguayanen som hämtats in från den sydamerikanska bakgatan. Att lära honom vett och etikett blev plötsligt en nationell angelägenhet. Att Suarez stängdes av i tio matcher berodde delvis på dennes historia av snedsteg. Att stänga av Pardew i tio matcher låter därför rimligt. Han har två varningar från FA under de senaste tre åren. Men vad media i synnerhet misslyckas med är att behandla Suarez och Pardews aggressioner för vad de är; upprepade aggressioner.
Genom att bilda teorier med utgång i Pardews bakgrund försöker man istället kategorisera honom som en produkt av klassamhället. Luke Edwards är inte ensam.
"The intensity of that action – and the first push was by Meyler – was that of a man who was a glazier playing non-league football for Whyteleafe and Epsom & Ewell until he was 22. Pardew did not become a League player with Crystal Palace until he was 26. That sharpens desire. If he cherishes what he has, it is because he has not always had it. He had to fight to make it as a player, and he has had to fight to make it as a manager."
Martin Hardy, Independent
I fallen Suarez och Pardew ser vi två individer som likt Eric Cantona, Charlie Adam, Roy Keane, Callum McManaman och många andra utfört våldsamheter framför Premier League-kamerorna. Bortanför kamerorna kan listan göras oändlig. Den här typen av individer kommer alltid att finnas i fotbollen. Faktum är att de finns över hela världen, inom alla yrkeskårer och kommer från alla möjliga bakgrunder. Att aggressioner levs ut i fotbollen beror naturligtvis på dess adrenalinstinna och fysiska natur. Vi ser detsamma i NHL och andra idrotter med hög intensitet. Detta är ingen ursäkt för överfall. Det är däremot en förklaring som inte kopplar mänskligt beteende till samhällsklass.
I fallet Pardew är det anmärkningsvärt att han är tränare och inte direkt inblandad i kampen på planen. Det tyder därför på extra stora svårigheter med självdisciplin. Det kräver därför att han på allvar tar itu med sin oförmåga att behärska sig. Men det säger ingenting om hur arbetaren beter sig på resande fot i klassamhället.
Varför i hela friden är nu detta viktigt att tjata om? Av två anledningar. Till att börja med är det tråkigt att se tidningarna återfalla i samma kategorisering som Suarez blev föremål för. Lika viktig som deras röst i kampen för ett mer konsekvent FA är, lika viktigt är det att man själva inte vänder sig till förenklingar och svepande förklaringar. I Newcastlekretsar har reaktionerna varit kraftfulla mot den mediala tonen. En region fylld med människor från arbetarklassbakgrund. En region och samhällsklass som enligt tidningarna föder våldsamheter.
För det andra; de starka reaktionerna mot Anelka-domens otydlighet var viktiga för att sätta press på framtida fall av liknande karaktär. Men Henry Winter på The Telegraph uppmanar i princip det styrande organet att straffa Pardew som en sorts kompensation.
"It will not go easy on Pardew. It has brought such embarrassment on itself with the independent tribunal’s lax punishment of Nicolas Anelka for using an English stage to make an anti-semitic gesture. It cannot afford its disciplinary process to be discredited again. The Government is watching."
Henry Winter, Telegraph
En skalle är en skalle. Det är inte ett rasistiskt uttryck och ska därför inte behandlas eller användas som måttstock för något sådant. Jag vill hävda att kannibalism och danska skallar är mer snäva problem än de olika former av rasism som Premier League fått se sig kantas av under de senaste åren. Ge den typen av idéer grumliga upplösningar och FA skänker en hjälpande hand i liberaliseringen av fotbollsarenan som plakat för politisk extremism även i England, ett fenomen som svärtat ned fotbollsscenen i delar av Öst- och Sydeuropa. Den utvecklingen känns viktig att värja sig emot. Jag är mindre bekymrad över en våg av våldsamma tränare som skallar mittfältare.
Fotbollsförbundet har en historia av inkonsekvens när det gäller frågor av just rasistisk karaktär. Den inkonsekvensen kan inte ställas till rätta genom att göra Pardews skalle till något annat än just en skalle.
