En svart söndag
Newcastle föll under söndagen tungt mot borta mot Manchester City och det finns två människor som borde skämmas när de ser sig själva i spegeln ikväll. Den ena heter Nigel De Jong och den andre heter Martin Atkinson. Sedan har vi ett gäng Newcastle-spelare som faktiskt kan vara stolta över sig själva. Detta trots att det i slutändan alltså blev Manchester City som vann med 2-1.
Vad ska man säga? Det känns som att jag bara hatar fotboll just nu. Det här var en oerhört tung dag och det var en match som rev upp ovanligt mycket känslor.
Första halvlek
Bara minuter in i matchen hände det som inte fick hända. Hatem Ben Arfa blev nermanglad av De Jong och blev kvarliggandes. Han vred sig i smärtor, båren kom in, syrgasen togs fram och en tapper men tydligt plågad fransman vinkade till publiken medan han bars av planen. De fåtaliga reprisbilderna visade något som tyvärr knappast kan vara något annat än ett brutet vänsterben. Det var inga benpipor som flög likt Eduardos skada för några år sedan, men det såg verkligen inte bra ut. Domare Martin Atkinson dömde inte ens frispark och ska enligt rapporter bara ha sagt åt Ben Arfa att resa sig upp. Sedan var det här inte första gången som De Jong spelar fotboll på sitt alldeles egna lilla vis. Vem minns exempelvis inte karatesparken på Xabo Alonso i VM-finalen i somras?
När spelet väl kom igång igen så var det en nästan kuslig tystnad som låg över hela City of Manchester Stadium. Wayne Routledge som petades till förmån för Jonas Gutierrez kom in istället för Ben Arfa och frågan var hur Newcastle nu skulle uppträda efter den hemska skadan. Svaret var att det inledningsvis inte hände särskilt mycket alls, men sakta men säkert började Man City tar över matchen. Newcastle backlinje hade en beklämmande hög press och flera gånger hittade hemmalagets mittfält fram med djupledsbollar till Carlos Tevez. Alla visste att det här förr eller senare skulle straffa sig. Och så i den artonde minuten kom bortalagets försvar på efterkälken igen och Mike Williamsson tvingades att fälla Tevez. Eller? NEJ, reprisen visade tydligt hur Williamsson gick på bollen, men dagens största pajas Martin Aktinson blåste för straff. Denne herre hade alltså inte ens dömt frispark när De Jong smällde av benet på Ben Arfa, men nu hade han givetvis felaktigt hittat en straff. Tevez dundrade in straffen och City hade tagit ledningen. 1-0 till City.
I detta läge var jag nog knappast den enda Newcastle-supporten som ville gräva ner sig själv i jorden och aldrig mer komma upp. Vi hade alltså ett brutet ben på vår nya kelgris, vi hade en felaktigt dömd straff emot oss och nu kunde väl de här bara gå ett enda håll? Jag var i detta läge övertygad om att City skulle krossa oss. Bara sex minuter efter Citys ledningsmål skulle dock något helt annat hända.
Jonas Gutierrez hade sett pigg ut längs vänsterkanten och i matchminut tjugofyra kom han återigen framrusandes ute till vänster. Jonas måttade iväg ett inlägg som nickades undan av en City-försvarare i straffområdet, men Gutierrez hann själv fram för att ta hand om den nedstudsande bollen och vräkte sedan behärskat och snyggt in 1-1 med en halvolley.
Målet kom från egentligen ingenstans, men vilken befrielse. De tjugofyra minuterna som hade förlöpt fram till kvitteringen var bland de tyngsta tjugofyra Newcastle-minuter jag upplevt på länge, men så plötsligt klev denna gänglige och alltid alldeles outgrundligt säregna argentinare fram och visade att vi lever, vi vill och vi kan. Efter detta ändrade matchen bild.
Newcastle började ta över, man höll bollen, fick igång ett passningsspel och pressade i stora stunder tillbaka hemmalaget. Ytterligare smolk i bägaren kom dock när även Fabricio Coloccini tvingades utgå. Han hade tydliga känningar i låret och gamle Sol Campbell kom in och gjorde därmed Premier League-debut för Newcastle. När halvtidssignalen ljöd hördes några spridda burop från hemmafansen. Newcastle hade hämtat sig från chocköppningen och faktiskt tagit över mer och mer ju längre halvleken hade lidit.
Andra halvlek
Man City kom knappast ut som ett nytt lag i inledningen på andra halvlek, men man tog åtminstone delvis tillbaka dirigentpinnen igen. Man försatte stora delar av spelet på Newcastles planhalva, det var flera gånger halvfarligt, men City kändes ändå inte riktigt heta.
Samtidigt skapade inte Newcastle något nämnvärt, men man stod ändå upp bra ett Manchester City som hela tiden försökte trigga igång sig själva och lägga in en extra växel. I den sjuttioandra minuten bytte Roberto Mancini dock in Adam Johnson. Tre minuter senare hade han vänt bort två Newcastle-försvarare och med ett utsökt skott drämt in 2-1 innanför den bortre stolpen. Det fanns inte mycket Krul kunde göra här och det går egentligen inte att ge någon skulden för detta mål. Det handlade helt enkelt om några sekunder av briljans från Johnson.
Sedan klev sopan Atkinson in i bilden igen. Hughton hade slängt in Andy Carroll och Newcastle hade flyttat upp positionerna för att få till en sista forcering då Joleon Lescott klart och tydligt rev ner Shola Ameobi i straffområdet. Men Atkinson valde helt sonika att blunda för det hela och lät spelet fortgå. Ett kort och gott skandalöst beslut. Williamsson kom sedan riktigt nära med en nick som for strax över, men tiden blev till sist för knapp för bortalaget. Atkinson blåste för full tid och City hade med nöd, näppe och en korrupt (?) domare roffat åt sig alla tre poängen.
Kommentar
Det finns inget mer att tillägga egentligen. Det här var en svart söndag där Ben Arfas förmodade benbrott givetvis är det som smärtar mest. Det var han som hade det där extra, det var han som skulle vara vår fixstjärna, det var han som skulle ge oss krydda och göra allting lite mer spännande den här säsongen. Nu är han plötsligt borta och med tanke på att vi just nu bara har honom på lån så är frågan om vi någonsin får se honom spela för Newcastle igen. Utan att ens överdriva en smula så är det med sorg i hjärtat jag skriver det här. Tragedin handlar ju givetvis också om Ben Arfas personliga öde. Spelaren som strejkade och på eget bevåg åkte till Newcastle för att försöka få igenom en transfer fick kanske inte mer än tre matcher i den svartvita tröjan. Han som inget hellre ville än att styra sin karriär åt rätt håll igen ligger just nu på ett sjukhus i Manchester med flera långa och svåra månader framför sig.
Sedan har vi Martin Atkinson som agerade FA:s lilla träl idag. Det verkar råda någon slags allmän uppfattning om att det minsann bara skulle vara italienare som myglar, mutar och fuskar bakom kulisserna, men jag undrar jag... City börjar bli mäktiga nu. Jag vill inte lägga mer energi på Atkinson, men det var längesen jag var så här nedslagen av en domarinsats.
Allt känns som en käftsmäll och inte minst på grund av det faktum att vi faktiskt gjorde en helt klart bättre match än förra helgen mot Stoke. Vi stod upp bra i stora stunder. Under vissa delar av matchen var vi dessutom det bättre laget. Jag tror och hoppas att vi har ett lag som nu mentalt klarar av att höja sig igen. Ben Arfa är borta, men kvar finns det starka kollektiv som sprang igenom The Championship och nyligen slog Aston Villa med 6-0.
Vi visade idag att vi inte är något strykgäng som man tar tre enkla poäng emot, men när allt, precis allt som kan gå emot en också gör det, så blir det svårt att plocka poäng. En mycket, mycket tung dag går mot sitt slut och jag hoppas att det dröjer länge innan jag upplever en söndag som denna igen.
Matchfakta
Manchester City - Newcastle 2-1
C. Tevez 18 str J. Gutierrez 24
A. Johnson 75
Startelvor
Man City: Hart; Boateng, Kolo Toure, Kompany, Lescott; Milner, De Jong, Barry (Johnson 72), Yaya Toure (Adebayor 56), Silva, Tevez (Vieira 86)
Newcastle: Krul; Perch, Williamson, Coloccini (Campbell 36), Enrique; Gutierrez, Tiote, Barton, Ben Arfa (Routledge 7), Nolan (Carroll 76), Ameobi.
