På resa i fotbollens hemland, del 1 av 3
Rapport ifrån 8 st "livematcher" på 13 dagar
Äntligen blev det tisdag morgon och det var dags att åka in till arbetet och arbeta en halvdag innan ”drömresan” till England skulle starta. Tankarna fanns givetvis mera på resan än på arbetet denna dag. Biljetter till tåg, flyg och 8 st fotbollsmatcher var nedpackade och sedan väntade två härliga veckor i fotbollens hemland. Efter en god lunch med hustrun var det dags att ta tåget ned till Kastrup. Tågresan gick bra och flyget skulle gå i tid kl. 17.30 som planerat. Efter drygt två timmars flygresa landade jag så på Birmingham flygplats kl. 18.30 engelsk tid. Dottern och hennes pojkvän mötte upp vid flygplatsen och skjutsade mig hem till hennes lägenhet som ligger 1 mil söder om Birmingham. Vi åt lite gott och började diskutera all härligt fotboll som vi hade framför oss.
En utav resans höjdpunkter var morgondagens match mellan England och Ukraina i VM-kvalet. Vi skulle åka supporterbuss ned till London tillsammans med ett femtiotal Englandfans. Jag hade svårt att sova alltför länge denna morgon, självklart var man exalterad inför vad som väntade , även om det skulle bli mitt femte besök på Wembley. Vi åter en brunch vi 10-tiden och sedan tog vi en promenad till stationen där dottern bor för att åka med bussen kl. 11.30. Vi var bland de första som steg på och sedan fylldes bussen på när vi åkte via Birmingham. Stämningen var redan god på bussen, chauffören gjorde sitt bästa för att dämpa den genom att dra en massa ordningsregler som bla. innebar 2.000 pund i böter ifall någon intog alkohol på bussen. Snacka om ”mission impossible” att försöka med alkoholförbud ibland törstiga fotbollsfans.
Efter en bensträckare var vi framme vid den bokade puben kl. 14.30. Nu kunde äntligen beställning av öl o cider göras utan att behöva smyga med det allt eftersom tiden gick kom det fler och fler bussar ifrån hela landet och anslöt till puben, många gamla bekanta ansikte ifrån tidigare matcher kom och hälsade. Stämningen var på topp när det började bli dags att gå till Wembley (20 min. gångväg). Själva arenan är en mäktig upplevelse med den klassiska bågen som syns rejält runt omkring. Visst blir det en viss stämning när nästan 90.000 personer samlas på samma ställe.
Matchen blev väl inte en utav Englands bättre utan spelet lämnade mycket i övrigt att önska. Men England var det klart bättre laget och Ukraina verkade nöjt med en poäng. Så rättvisa skipades i slutet när Terry kunde slå in segermålet till den stora publikens nöje. Efter matchen var det dags för en stunds återsamlig på puben innan bussen skulle gå hem. Nu började snacket om planering inför en Sydafrikaresa efter den lyckosamma starten på kvalet. Själv har jag inget intresse av att åka till så riskfyllda länder som Sydafrika, så för min del blir det till att se VM:et hemma framför TVn.
Tiden gick snabbt och plötsligt var det dag för hemmresan till Birmingham igen. I början var stämningen hög i bussen och vissa Wolvesfans och Birminghamfans sjöng nidvisor om varandra inför måndagens derby (dock med glimten i ögat). Det dråpliga var att mest berusad på hela bussen var/blev reseledaren själv så han somnade helt sonika efter halva hemresan och var i stort sett omojlig att väcka. Detta förde med sig att några fans passade på att rita polingsonger och skägg på honom och måla en klassisk röd fyllenäsa. Nacken och halsen pryddes med text, allt fanns att beskåda på Facebook några dagar senare. Strax efter kl. 2.00 på natten var vi hemma vid stationen och sedan väntade 20 minuters promenad innan vi äntligen fick gå och lägga oss efter en lång men härlig dag.
Torsdagen kändes aningen trög så det var skönt att inte göra något speciellt. På fredagen började man bli sugen på fotboll igen, kvällen ägnades åt god mat och att titta på Mean Machinie med Winnie Jones som uppladdning inför lördagen. På lördagen vaknade man med den där härliga känslan som alltid infinner sig när det är matchdag. En uppfriskande promenad på förmiddagen följt av en god lunch med engelsk cider och man var redo för match igen. Denna gång var det match mellan West Bromwich-Stoke och det var så bra att det gick att åka direkttåg ifrån där dottern bor till The Hawthorns. Så själva tågresan tog inte mer än 25 minuter och väl framme så började folk att fylla arenan. Det märktes att det inte är långt emellan städerna då Stoke hade med sig en rejäl klack som verkligen hördes. Platsen som jag bokat på läktaren var ibland säsongskortsinnehavarna så de flesta verkade känna varandra, jag fick förklara att jag var ifrån Sverige och var på tillfälligt besök.
Själva matchen var inte någon större höjdare, det syntes att självförtroendet var kört i botten hos WBA, enkla misstag och nervöst uppträdande präglade dem Det var helt i sin ordning att Stoke vann med 2-0. Sedan gällde det att lämna arenan snabbt för att hinna med tåget innan trängseln blev alltför stor och det lyckades jag med. På kvällen blev det klassiska ”match of the day” på BBC, de vet verkligen hur man gör ett fotbollsmagasin till skillnad från många flamsiga och tramsiga svenska TV-kanaler. Här var det inga reklamavbrott eller tittartävlingar utan fotbollen stod i centrum med fylliga reportage kring varje match i Premier league.
På söndagen var det dags att gå upp tidigt för att åka till London och se cupfinalen i Johnstons Trophy som är en turnering för lag ifrån lägre serier i England. Dottern är Lutonfantast, därav anledningen till att vi skulle se finalen. Jag frågade henne varför de skulle spela matchen på Wembley eftersom den knappast skulle dra så mycket folk. Hon berättade att varje lag fått 30.000 biljetter och att Scunthorpe sålt 13.000 st och att Luton begärt ytterligare 10.000 st. Jag undrade hur det kunde vara möjligt att ett lag som har 5.000 åskådare och ligger sist i League Two kan få ihop så mycket folk. Hon svarade att de hon känner sagt att de skulle moblisera alla tänkbara supportrar eftersom det skulle vara sista gången på mycket länge som laget hade chansen att spela på Wembley. Dottern pojkvän var chaufför och vi kom fram till London vid 11-tiden. Vi märkte redan hur otroligt mycket Lutonfans det var överallt, vi hade svårt att hitta en parkering, men lyckades till slut hitta en.
Matchen startade kl. 13.15 och vi ville hinna med ett par pints innan. Men det var så otroligt mycket folk på alla pubar att vi valde en där man kunde vara utomhus på en stor bakgård. De flesta gick och handlade i en affär strax jämte eftersom det var i stort sett omöjligt att komma fram till serveringen. En timma innan avspark började vi gå till arenan som nu till hälften började fyllas av Lutonfans. När det var dags för matchstart visade det sig att Lutonfansen fyllde halva Wembley helt själva och det var en otrolig upplevelse att stå uppe på tredje våningen bakom mål och se alla Lutonfans. Många hade den klassiska halmhatten på sig (Luton kallas för The Hatters). På andra sidan syntes den ”lilla” klicken av Scunthorpefans som inte hade en chans att göra sin röst. Jag har sällan varit med om något så mäktigt som en ”klack” på 40.000 personer.
Fortsättning med del 2 imorgon
