Den perfekta sommarflirten
Vi människor har nästan en skyldighet att upplysa varandra om hur vi kan förbereda oss bättre för livets mysterier, och ett av dessa mysterier, är ett mästerskap i fotboll.
Ett mästerskap är lite som en sommarflirt. I början är allt intressant, varje liten detalj känns oerhört spännande: två veckor innan mästerskapet köper man på sig alla bilagor, synar den Isländska truppen, och pusslar ihop sitt VM-tips som man har med vänner – man bygger här upp en attraktion, en förväntning, för det som komma skall. Sedan kommer nästa fas, öppningsmatchen, den första kyssen, och man är så oerhört närvarande så att varje liten sidledspassning känns som att den har ett värde, varje tacking lämnar ett avtryck, varje mål är eufori. Under ett par omgångar svävar man på moln, man är förälskad, ens hjärna kan inte tolka information som inte har med Emil Forsberg eller Antoine Griezmann att göra, vilket gör att man blir orelaterbar för alla fotbollsointresserade, de som tar distans från denna värld. I fas tre, någonstans mellan den tredje gruppspelsmatchen och semifinalen, dyker en konstig känsla upp: en som man knappt vågar erkänna för andra fotbollsnördar, men man är plötsligt lite less på att hjärnan bara får ”input” från män som sparkar på en boll – det har varit för intensivt helt enkelt. Och till sist kommer man till slutfasen, från semifinalen och framåt, då man vet att det snart är slut, att denna tid aldrig kommer komma tillbaka, och man då igen kan hitta tillbaka till den där glöden som fanns där i början. Man är närvarande igen, man är återigen kär, men nu på ett lite mer melankoliskt vis.
Rytmerna ser givetvis olika ut från människa till människa, det är jag medveten om, men det jag beskriver är nog en slags median-känsla, och om vi utgår från den, så kan vi skapa en process för att konservera energin genom ett helt mästerskap. Min tanke är alltså att man går all in i de två första faserna: man deltar i alla möjliga tips, och läser alla införbilagor, samt inför-kolumner på nätet, samtidigt som man inte missar en minut från någon av matcherna de första omgångarna. Visst, det är energikrävande, men känslan att verkligen dyka in i något, att verkligen 100% dedikera sig till ett ”projekt”, är härlig – man är en del av något större än sig själv. Men sedan är det dags att ta det chill, för i fas tre måste man återhämta sig, och hitta sig själv igen, den där människan vars hjärna processar mer än bara Raheem Sterlings fantasypoäng, eller Panamas passningsprocent. Här handlar det om att strategiskt välja ut ett par nyckelmatcher i veckan som verkligen betyder något för en – resten av matcherna måste undvikas. Detta är ytterst viktigt. För det gör att man i fas fyra har orken att engagera sig totalt igen, och då avslutar man mästerskapet med en känsla av att det gärna fått pågå ett tag till, eller åtminstone någon match till. Att man lämnar mästerskapet i längtan efter nästa.
Och det, tänker jag mig, är hur man skapar den optimala sommarflirten! Jag menar, det perfekta mästerskapet!
