Som vanligt igen
Förra säsongen var en engångsgrej, nu är vi tillbaka till det som vi Everton-fans är vana med de sista femton åren.
Jag har varit en Everton-supporter sen jag fick en Toffees-mugg av morsan när jag var sex-sju år. Sedan dess har jag varit klubben trogen, men jag har sannerligen inte fått mycket att glädjas åt. Vi vann ju iförsig FA-cupen mot Manchester United 1995. Men det är tio år sen...
En ständig kamp mot att inte åka ner, ägarstrul hit å dit, massor av spelare har kommit och gått, dålig ekonomi och de bästa spelarna har blivit sålda. Ja det har inte vart lätt att vara en evertonian de sista femton åren jag har varit fan av klubben. Men lika f-n är jag minst lika galen i Everton nu som någonsin. Man kan inte direkt säga att jag tillhör de patetiska kategorin av fans som byter lag efter hur bra de är eller tappar intresset när det går lite sämre.
Så därför var förra säsongen mycket förvillande när det plötsligt gick BRA för klubben i sitt hjärta. Det hade man ju aldrig varit med om tidigare. Vi vann matcher på löpande band och folk började få upp ögonen för klubben. En som alltid stött föreningen i vått och torrt märkte helt plötsligt att det fanns fler fans av denna underbara klubb. Härligt!
Men glädjen från förra säsongen blev kortvarig, Champions League... We're havin a laugh, my ass... Det som kändes så bra innan säsongen har nu slutat i misär och laget kan inte göra mål och förlorar nästan alla matcher. Det som var stolpe in förra säsongen är nu stolpe ut.
Stor del av varför det gick så här kan nog bero på lottningen som ägde rum till Champions League-kvalet. Det fanns betydligt lättare motstånd än Villarreal om man säger så. Bara Liverfool, Inter och möjligtvis Ajax kändes likvärdigt spanjorerna. När inte det gick (men det var ytterst nära, j-vla Collina!...) så vart det genast en negativ effekt. Att första matchen var mot Manchester United i ligan var ju inte heller så lätt. Ett par förluster gör mycket. Det sätter sig i huvudet på spelarna.
Men den totala genomklappningen i andra halvleken mot Dinamo Bukarest får bara inte hända. Katastrof är bara förnamnet. Ska mycket till om vi ska lyckas vända det där imorgon. Har vi knappt gjort ett mål hittils, hur ska vi då lyckas göra fyra?
Så i dessa tunga tider, vad gör Per? Jo han beställer en matchtröja med Yobo's namn och nummer... Är man riktigt klok? Nä tror inte det, men detta är inget flörtande utan kärleken för klubben är för evigt! Är man van med att det går åt hevete för klubben så är det inget problem. Jag tar alla trackningar som man får i dessa tuffa tider med axelryckning och ett leende. Jag vet ju att ingen kan få mig att ändra mina känslor för klubben.
Tycker nästan att det är lite mysigt att hålla på en klubb som inte så många håller på och som det går skit för. Märkligt det där, men räknar man att det går åt helvete hela tiden så blir man desto gladare när det väl blir vinst.
Så respass imorrn och stryk i de nästa fyra ligamatcherna är nått jag kallt räknar med. Hämta in 1-5 gör man inte bara sådär. Borta mot City, Spurs, Birmingham och hemma mot Chelsea lär väl inte sluta med annat än förlust? Kanske vi lyckas vinna hemmamatchen i ligacupen mot Boro (tuff lottning igen!), men det kan man garanterat inte vara så säker på heller.
Blir det så att vi förlorar alla dessa matcher så ligger vi garanterat risigt till, men va fasiken så här brukar det ju vara. Vi brukar ju hänga kvar...
"For its a Grand Old Team to play for,
For its a Grand Old team to support,
And if you know the history,
Its enough to make your heart go
Woooooooaaaaaaarrrrrrr!!!
We don't care what the REDSHITE say,
What the hell do we care,
For we all know,
That there's going to be a show,
When the Everton boys are there"
