Små anteckningar vid stranden av Mersey, Del 4
Här kommer del 4 av Andy the Kings reseskildring av besöket på Merseyside.
- 9 – 3! Till Everton!
Min son räknar, sedan vi kom hit för två dar sen, folk med Everton- och Pooltröjor inne i centrum. Tröjor vi såg när vi var på lördagsmatchen gills inte.
- Mja Jr, jag tycker inte vi kan räkna tröjorna vi hade på oss igår. Men 7 – 3 är inte illa. Vi får glädjas åt de segrar vi kan få. Men med sammanlagt 10 tröjor på tre dar behöver man inte ha gått på Cambridge för att räkna ut att man inte går klädd i fotbollströjor inne i stan. Men räkningen är inte avslutad än, mer om det lite senare.
Besökets sista dag var nu inne. Som en grand finale så ska vi på rundtur på Goodison med en avslutande trerätters lunch på arenan. Det frejdiga solvädret från matchdagen hade bytts mot ett regn och man undrade lakoniskt varför man trodde på Aftonbladets väderprognos och lämnade regnkläderna hemma.
Efter frukosten var det dags att göra upp räkningen. Fram med kreditkortet.
- Det kostar 4% extra säger den rundlagda lite äldre damen. Suck, gör ert *¤#& jobb då, småsvär man för sig själv. Damen drar kortet på alla möjliga vis, men inget händer.
- Sorry, det är fel på ert kort.
- Jamen, det fungerade igår!
- Tyvärr, säger damen bergsäkert och drar ytterligare några gånger för att jag äntligen ska fatta. När jag med svettpärlor i pannan börjar fundera på vad bankomat kan heta på engelska, Cash Machine kanske, kommer en ung flicka som tillhör hotellet förbi. Hon uppfattar situationen, drar kortet en gång och rassel-rassel, så var det klart. Runda damen håller käft.
Vi tar all vår packning och går i regnet ner till Queen Square för att ta bussen till Goodison. Väl framme försöker jag med linjetabellernas hjälp förstå vilken buss vi ska ta. Inser efter ett tag att man måste ha mycket goda kunskaper om Liverpools detaljplan för att ens hamna i närheten av dit man vill. Plan B: dags att fråga, engelsmän är ju ett hyggligt folk. Det står en liten rökande äldre dam intill.
– Ursäkta, vet ni varifrån bussen till Goodison Park går, frågar jag artigt med en skolengelska (en uttalsform som knappt ingen här begriper).
Damen fortsätter att stirra rakt fram och väser fram medan hon röker. – I’m 79 years old!
Jag står som ett fån och tittar på henne och försöker få ögonkontakt. Men icke, samtalet var avslutat. Vad hon egentligen menade är jag inte riktigt säker på, men översatt till ungdomsspråk kanske ” Stick och brinn!” ligger nära till hands.
Nåväl, som för det mesta så ordnar det sig. Vi kommer på en buss där föraren intygar att den går till Goodison (det gjorde den inte). Väl på sätter vi oss i stolar där man är vänd inåt i bussen. Då ser vi Liverpools mäktiga reducering i tröjtävlingen. Där sitter två identiskt lika karlar i 50-års åldern med en, låt säga, generös rondör. Skäggstubb, vattniga ögon och en rödmosighet talade sitt tydliga språk. Dessa engelska herrar var också ekiperade i röd mössa, röd halsduk och röd tröja. Den röda färgen var väl inte så röd längre utan hade antagit en lite mer brungrå ton för uttrycka mig finkänsligt. Dessa pjäser satt tysta och stirrade rakt fram. Hardcore Liverpoolsupporters, inget snack. Pool gör en snygg avslutning på matchen.
Nu svängde bussen in på lite gator som verkade lite skumma, och mycket riktigt dyker Anfield upp. Bussen stannar och nästan alla går av. Eftersom vi ska någon annanstans sitter vi kvar. Folk går förbi och helt plötsligt når kraftiga smärtimpulser receptorerna i min hjärna! En av de här 120 kilo tunga representanterna för Pool hade satt ner klacken på mina tår medan han lufsade av bussen. Naturligtvis var han inte i stånd att uppfatta situationen eftersom det rådde kraftig dimma i hans inre. För mig var metaforen uppenbar. Den stora röda jätten kliver ogenerat på den lille mannens blåa tår utan att bevärdiga med blick eller ursäkt. Men jag blev inte arg utan det kändes nästan naturligt.
