Gästkrönika: Om Silly Season
Dags för Silly Season och dags för sommarångesten att sätta in. Jens "Bobby Latchford Walks on Water" Ingolf gäster här med en krönika om hur han ser på sommarens Silly Season.
Så är vi (kanske) där igen. En dokumenterat bra spelare (Andy Johnson) blir tillgänglig. Flera klubbar (Everton, Bolton, Wigan m.fl) är intresserade. Priset trissas. Everton (kanske) backar.
Jag är redan orolig och livrädd för ytterligare en sommar där vi inte visar några som helst ambitioner i handling.
Förra sommaren förknippades vi med en rad dokumenterat bra spelare. Ingen skrev på för Everton. Varför? Vi talar ändå om en klubb som skulle kvala till Champions League? Det är för mig obegripligt att vi med sådana fantastiska förutsättningar endast lyckades knyta till oss en mittfältare som gått på halvfart i Tottenham, en skadebenägen och bänkad kantspringare från Inter, en missmodig mittback från Roma, en Neville broder som hade jobb som städgumma i ManU samt en vänster back som själv sa att anledningen var att han inte var garanterad speltid i Porto. Och just det ja! – en klassisk ”videojugge” i form av en okänd dansk mittback från Udinese! Majoriteten av dessa spelare värvades när alla andra klubbar hade gjort sitt. Varför blev det så? Var fanns ambitionerna och strategierna som klubbledningen matar oss med i tid och otid?
Vi kan tycka vad vi vill om pengars inflytande i fotbollen, men sanningen är ofta den att de klubbar som vågar vara offensiva signalerar styrka och framtidstro. Spelare attraheras av klubbar som vågar uttrycka OCH visa ambition. Vår klubb väljer att vila på gamla lagrar och sin fantastiska historia. Jag skulle kanske kunna köpa det om det vore konsekvent. Vi skulle kunna göra om Goodison till ett hembygdsmuseum och en helgedom för åldrande nostalgiker (japp, jag är kvalificerad i den kategorin) och nöja oss med att harva runt i mittskiktet i PL eller The Championship (Gud förbjude!). Kanske något sarkastiskt, men hellre det än att gång på gång få höra det pratas om ambitioner utan handling. Såväl supportrar som spelare blir misstänksamma. För att återgå till exemplet Andy Johnson som satte igång mina tankar så tänker jag så här. Om (och jag menar verkligen om) han bedöms kunna lyfta vårt anfallsspel så kan jag rimligen inte se vad det skulle göra för skillnad om han kostar £6, £7 eller £8 miljoner att värva. Det handlar om psykologi. Om klubben visar muskler så skickar det positiva signaler till andra spelare och inte minst oss supportrar. Det får en mängd spin off effekter som bara kommer klubben till godo i form av ökad mediebevakning, ökad försäljning av merchandise och säsongskort, engagemang i alla led i klubben och bland oss supportrar. Att backa ur en affär p.g.a att priset blir för högt säger egentligen inte att vi inte har råd. Det säger – medvetet eller omedvetet – att klubbens ambitioner inte stämmer överens med dess faktiska styrka. Därför bör vi inte ge oss in i budgivningar på spelare där det finns risk för att pris och lön kan bli ett hinder för att knyta dem till oss. Den som tvingas backa gång efter gång (Smith, Parker, Emre…) tas snart inte längre på allvar.
Jag vill inte längre vara en klubb som jagar spelare vi hoppas kunna få. Jag vill vara en klubb som på allvar kan konkurrera om spelare. Om det sen innebär att vi knyter till oss ungdomar som Nugent, Lescott eller Cameron istället för AJ eller andra etablerade spelare så gör det mig inte så mycket. Men klubben MÅSTE visa att den är stark nog att få det den vill ha.
Walk the talk, Moyes, Kenwright och Wyness!
