Gästkrönika: Att vara blå och inte röd
Här kommer en krönika från Andreas Lycken, aka Lyck på forumet, och han ger här sin syn på hur det känns för nästan alla av oss: Att vara ensam Evertonian bland en massa "röda skitar".
I hela mitt liv har jag varit omgiven av sådana som av någon anledning fattat kärlek för ett rött lag från staden Liverpool. Som ensam blå har man fått stå upp för sina ideal och värderingar i korsvinden av rödas spe och spott. I filmen About a boy pratas det om att ”no man is an island” men jag kan hoppa upp och göra high five med Hugh Grant och påstå att jag i det här fallet har varit ”a bloody island”.
I mitt fall har jag varit hopplöst blå sedan jag i mitt Mexico -86 album klistrade in en bild av min favoritspelare Gary Lineker och under bilden läste att han spelade i ett lag som heter Everton. Mina kamrater vill gärna påtala att de har favoriserat Liverpool FC sedan deras storhetsperiod på 80-talet. Hur kommer det sig då att vi är så få Evertonsupportrar från samma generation? Vi hade ju också vår storhetsperiod på 80-talet. Vad är det som gör att folk hellre håller på Liverpool trots att blått är så mycket snyggare än rött. Det sista säger jag naturligtvis helt opartiskt. Att de sedan vill kalla sig storebror när de är framavlade i vår livmoder ser jag som rent patetiskt. Hur kan en förstfödd någonsin bli lillebror?
Jag har dock aldrig varit bitter över detta, jag har bara påtalat konstigheten i det. Liverpool FC innebär för mig ett klassikt psykologiskt dilemma. Jag skulle vilja jämföra det med att man ”både vill äta kakan och ha den kvar”. Näst efter behovet av att plocka egna poäng så kommer ju behovet av att LFC ska tappa de samma. Trots detta hopp om att LFC alltid ska förlora tror jag att alla Evertonanhängare skulle hamna i ett slags moment 22 om LFC skulle åka ur Premier League. Man vill ju ändå smaka på den bittra rivalitet som finns lagen emellan. Känslan kan ganska väl beskrivas av Erasures låttitel Love to hate you.
Derbyna känns ändå som årets stora matcher rent adrenalin- och statusmässigt. Man sitter och inväntar avspark som en unge på julaftons morgon och vid vinst blir man lika glad som Tomas Brolin vid en gratisbuffé. Som den abnormt stora supporter man är så skulle man ju gå över nåldynor, brotta ner brandmän och slå oskyldiga djur om man trodde att det kunde bidra till en större vinstchans. Få saker värmer ett blått hjärta så mycket som en seger i derbyt. Därför kändes det senaste derbyt som en 90 minuter lång fotbollsorgasm. I Andy Johnson ser jag något som vi länge har saknat, en idol, en ikon och någon som inte bränner chanser likt en limsniffande pyroman. Det finns säkert en smärre ocean av supportrar som skulle kunna tänka sig att tunghångla med karln.
Meningen med den här artikeln är egentligen att den inte har någon mening, ingen kontenta och inget konkret innehåll. Det är egentligen bara en hyllning till alla oss som har valt den rätta vägen att gå i livet och på det viset dela framgång och fall med Everton FC. Det är en känslosam resa och inte alltid en dans på rosor. Jag är ganska säker på att Håkan Hellström sjunger om en fotbollsklubb när han sjunger ”jag hatar att jag älskar dig och älskar dig så mycket att jag hatar mig”.
