Krönika: Supporterresa Sunderland hemma 23-25/11
Hur ska man bäst beskriva denna resa utan att börja sväva iväg i en massa superlativer och låta som unge på julafton? Väntade ett tag med att skriva för att lugna ner mig något (och även invänta bilder). Men va fan det har gått över en vecka nu och jag går fortfarande runt med ett fånigt leende på läpparna. Så det är väl lika bra att berätta om denna underbara helg i Merseyside tillsammans med 14 andra frälsta svenska Evertonians.
Dag 1, Fredagen den 23:e november, Ditresa och rundresa i Evertons historia
Min resa från Örebro började redan klockan kvart över ett på natten när taxin kom för att skjutsa mig till bussen som skulle ta mig till Arlanda. Lyckades sova tre timmar innan taxifärden, men efter det var jag för uppspelt för att kunna sova. Väl på Arlanda mötte jag upp med tre andra förväntansfulla Evertonians. Vi fyra var de som skulle med 07.40 planet till Manchester airport och där mötte vi upp först med fem som rest från Landvetter och sedan ytterligare två från Kastrup. Alla elva satte sig sedan i en egen chartrad buss för att bege oss till Liverpool för att först åka till hotellet och möta upp med två till som åkte redan två dagar innan. Vi checkade in och lämnade bagaget och sedan begav vi oss på en halv dags rundtur i Evertons historia!
Olof hade styrt upp ett perfekt program för vilka hållplatserna vi skulle stanna till vid och vi hann väl med det mesta vi ville. Vi besökte bland annat stadsdelen Everton och då även självklart tornet som finns i klubbemblemet (se bilden nedan). Andra platser vi stannade vid var bland annat: nya träningsanläggningen Finch Farm i Halewood strax utanför staden, gamla träningsanläggningen Bellefield, platsen där Rhys Jones blev mördad, där klubbens nya tilltänkta arena i Kirkby ska byggas, KEIOC förslag till arenabygge vid the Loop och gatan St Domingo Street där kyrkan som klubben bildades i låg innan den revs. Vi åkte även förbi vår gamla arena Anfield, men stanken där var så hemsk att vi snabbt fick passera…
Gänget poserar framför the Tower
Vi hann givetvis även med att dels stanna vid Megastore och bränna alldeles för mycket pengar och även hämta ut biljetterna på Box office vid Goodison Park. När vi efter en lyckad rundtur i staden kom tillbaka till hotellet Pineapple (som för övrigt låg i ett sunkigt kvarter och var obekvämt rödfärgat inne i baren, tydligen ska det finnas ett annat lag i staden…) så var vi rejält törstiga efter några pints. Senare under kvällen dök slutligen de två återstående svenska Evertonians upp och vi körde ett quiz som Olof satt ihop. Vinnare blev den i Stockholm bosatte irländaren Ian (galningen som åkte ända till det mycket exotiska stället Kharkiv i Ukraina för att se returmatchen i kvalet i Uefacupen tidigare i höst). Efter också fått i oss lite vätska och även lite käk så var det dags att göra stan för de flesta av oss.
Dag 2, Lördagen den 24:e november, Matchdag och träff med en viss australiensare
Efter en skön natts sömn så var alla laddade och några laddade lite extra med english breakfast, medan vissa andra inklusive undertecknad passade på att sova så länge som möjligt efter sen natt ute. Idag var dagen D, framför allt skulle vi bevittna Everton-Sunderland, men med hjälp av klubben skulle jag och tre till i kommittén till Swedish Toffees Award även få träffa Tim Cahill och överlämna priset två timmar innan matchstart! Klart det var en spänd och förväntansfull Per som klev upp med ett smile på läpparna.
Duncan McKenzie!
Vi begav oss i elva tiden till vårt favoritställe Thomas Frost (Wetherspoon) som är ett stamhak för Evertonians. Nu vankades uppladdning inför matchen i form av beer and burger och en och annan ale. Vi fyra som klockan ett skulle överlämna priset Swedish Toffees Award 2007 till Tim Cahill (läs mer här) promenerade iväg till arenan och väl där så var det inte bara Cahill vi fick träffa. En av de första vi fick syn på när vi blev insläppta på receptionen var gamle legenden Duncan McKenzie som vi länge stod och pratade med. Han kunde förvånansvärt mycket om Sverige och han sa bland annat att han älskade svensk choklad.
Vi blev sedan hämtade av någon från klubben som sa åt oss att vänta för Cahill skulle strax komma. Som småbarn stod vi och väntade och först gick Tony Hibbert förbi och morsade åt oss. Sedan kom Thomas Gravesen förbi och när dansken insåg att vi kom från Sverige sa han ”Äär ni från Sveeerige?” innan han snabbt ursäktade sig och försvann vidare. Vi såg även Mikel Arteta stå och prata med några supportrar bakom en dörr längre fram.
Cahill!
Tillslut dök Tim Cahill upp och Erik fick äran att ge priset till honom och läsa upp motiveringen. Australiensaren såg ut att bli jätteglad när han fick priset och hans känslor kändes äkta när han rörd tillsammans med oss poserade inför klubbens fotograf. Tyvärr så hade han bråttom (det var ju trots allt snart dags för match) så det blev tyvärr inga autografer, men just då kändes det som skit samma då vi redan gick på moln och när vi sedan traskade ut till receptionen igen så fanns ingen mindre än Graeme Sharp där. Även han var mycket trevlig och han poserade också glatt på en bild.
Sharpy!
Allmänt lyckliga så promenerade vi tillbaka till puben för att åter ladda med de andra och ta någon pint till. Sedan begavs alla sig till Goodison Park. Vi var inne på arenan ganska tidigt för att kunna se spelarna värma upp och även i lugn och ro hitta platserna som var på Main Stand och de skulle visa sig vara helt ok.
Under själva matchen förstår ni kanske själva hur underbart det var. För att vara på plats när Everton vinner med 7-1 och därmed tar sin största seger på elva år är något som för mig fortfarande är svårt att förstå. Efter Cahills 4-1 mål i andra halvlek så var det konstant sång från nästan samtliga 35 tusen Evertonians och de stackars tillresta Sunderland fans som fram till dess tappert försökt hålla igång blev då knäpptysta och det var inte många kvar när Andy Johnson satte 6-1. Mer om matchen kan du läsa här.
En ramsa som gick rätt mycket var denna:
” Follow, Follow, Follow
Everton are the team to Follow,
with Mikel Arteta, There’s nobody better,
He’s the best little spaniard we know”
Glada Swedish Toffees på Main Stand
Ännu gladare än förra gången så lämnade vi GP återigen för att gå till Wetherspoon. Där firades den obeskrivliga segern med pints och en härlig stämning. Efter några timmars firande med dryck och käk begav vi oss först tillbaka till hotellet och sedan vidare ut i city för lite party.
Niclas tröstar en Black Cat
Dag 3, Söndagen den 25:e november, Stadium tour och hemresa
Vi checkade ut vid tio och åkte in till arenan igen. Klockan ett vankades guidad rundtur på Goodison Park. Innan dess hann vi äta lite frukost och läsa tidningarna och dreggla över bilderna från Evertons kross dagen innan och även spendera de sista punden i Megastore. Rundturen hade flera av oss redan gjort, men den var definitivt värd att göra igen och vi behövde ju också bränna lite tid för flygen hem gick först på kvällen.
Everton kör visste med man-man markering vid hörnor!
Annars så var det inte så mycket annat som hände på söndagen utan vi gick mest och njöt av minnena från helgen som varit och vi lovade varandra att detta lär vi göra snart igen!
Jag vill passa på att tacka alla medresenärer för en fantastisk resa där i alla fall jag fick ett riktigt minne för livet!
