Lagbanner
Krönika: Mitt Everton FC
En 18 årig Mario Gersic stolt poserande framför Ligapokalen, Charity Shield fatet och Cupvinnarcup trofen. Året=1985, ursäkta frissan och digitalkameran var inte uppfunnen!

Krönika: Mitt Everton FC

Med stora blå tindrande ögon satt jag där, en 10 årig pojkvasker, i den fula soffan på den sena 70-talsmiljön med farsan och tittade på det klassiska och traditionella Tipsextra en höstlördag. De som tillhör min generation vet vad jag talar om..bruna tapeter med stora gula blommor på osv. Det fanns inga datorer, internet med sekundsnabb uppdatering och målservice, endast 2 TV kanaler och vanlig radio. Sport och fotboll var något man fick vara glad för att kunna se 1 gång i veckan under engelska ligans säsong.

Tv tittandet hade i och med detta inte varit en större sak för mig fram till denna dag då ett blått lag gjorde vad de ville med bollen mot ett annat i normala fall blått lag. En spelare vid namn Bob Latchford glömde jag aldrig, han gjorde 3 mål i en fullständigt för mig fantastisk match som slutade med 6 – 0 till det blå laget. Bob Latchford blev min stora idol för dagen och jag for genast omkring i stora rummet och låtsades vara honom. Tanken slog mig aldrig egentligen vad det var för lag som hade spelat matchen, jag var helt begeistrad av denna Bob Latchford. Till slut var det något som fick mig att fråga min farsa vilket lag som denna Bob spelade för och att han skulle berätta mer om detta lag och denna fantastiska spelare. EVERTON hette dem, så mycket visste min farsa..och att de just slagit ett annat lag som hette Coventry med 6-0..mer visste han inte.. Det svaret fick duga för dagen då jag alldeles nyss kommit på att; nu hejar jag på EVERTON!

Då Lars-Gunnar Björklund introducerade Tipsextra så var detta början till något han själv knappast kunde ana, nämligen svenska folkets förkärlek till engelsk fotboll. Själv spelade jag fotboll sedan ett par år tillbaka och var förälskad i den där läderkulan i storlek 5 som alla killar någon gång sprungit omkring och sparkat på.

I parken som inte låg mer än 2 rejäla Tony Hibbert uppspel bort låtsades vi vara lag som Liverpool, Leeds, Arsenal och Manchester United...aldrig hade någon av killarna i parken någonsin vågat nämna Everton innan. Tro mig: Jag gjorde mina försök för att det lag jag hamnade i fortsättningsvis nu skulle vara Everton (och jag då självklart Latchford), inte något av de ovannämnda lagen, men det var som förgjort. Ingen lyssnade på det örat men envis som jag är förde jag min kamp..jag grät, slogs och fick ta en och annan blåtira respektive kapning för detta många gånger. Jag gav dock inte vika och vändpunkten kom, vi som kan historia vet att det dröjde till 1984 fast då lirade jag inte boll i parken längre...men tro mig: Åååh vad jag njöt och tänkte på Sthlms Peter, Urban råskinn och Nalle målvakt som jag bråkat så mycket med!! Jag hade fått min revansch och det var värt varenda blåmärke och tår jag fällt åren innan...

Detta var startskottet i mitt liv tillsammans med laget i mitt hjärta. Everton har allt sedan dess tagit en väldigt stor del av min tid både i Tv tittande, läsande och resande. Jag har insett tillsammans med mina vänner, nära och kära att jag aldrig någonsin kommer att skiljas åt från min Bob Latchford och hans Everton, Nil Satis, Nisi Optimum!

Denna kärlek har skänkt mig många härliga minnen, men även fått mig till tårar och slita mitt hår vissa stunder genom åren då vi som följer detta lag vet att det inte precis är en raksträcka vi kör på..Några av mina vassaste minnen är när jag som nyfylld 18 åring var på plats och fick beskåda ett av tidernas lag pulvrisera Rapid Wien med 3-1 en ljummen försommarkväll i maj 1985, Cupvinnarcupfinalen på Feyenoordstadion i Rotterdam. Andy Gray, Trevor Steven och Kevin Sheedy var namnen för dagen om jag inte minns helt fel..bara namnen får det att vattnas i mun och drömma tillbaka om svunna tider...

Halvåret efter fick jag äran att vara gäst hos Everton under 1 dag där Howard Kendall och Peter Reid tog hand om mig. Allt från ett tidigt träningspass på numera utbytta träningsanläggningen Bellefield, intervju med Howard Kendall, biljardspel med Adrian Heath till en rundvandring på Goodison Park där jag även fick låta mig fotograferas med de senaste troféerna såsom ligapokalen, Charity Shield fatet och Cupvinnarcupbucklan..vilken dag!

Att sedan engelska lag genom åren varit flitiga besökare i Sverige på försäsongerna är säkerligen känt. Att jag råkade bo 200 meter från en mindre träningsanläggning i Landskronas utkanter 1995-96 som Everton valt att förlägga sitt läger till, är nog mindre känt. Snacka om 5 dagars lycka där man inte missade en minut av detta lags rörelser. Till saken hörde dessutom att jag 1994 fått en son som, tro det eller ej, döptes till Everton i andra namn...vilken start på livet denna parvel fått tänkte jag! I klädd Everton prylar satt och låg han om vartannat i sin barnvagn och följde med farsan på träningar och matcher. Killen blev ju snabbt poppis bland spelarna också då det blev känt vilken Everton supporter jag var och vad jag döpt grabben till. Klart som korvspad skulle jag vara med och festa på kvällarna då det begavs tillfälle till detta också menade lirare som Tony Cottee, Ian Snodin och Anders Limpar. EN riktigt blöt kväll blev det..2 halvblöta..Oj, Oj..det var tider det!

Tiden från mitten på 80-talet kanske är svår att nå upp till då dagens konkurrens är betydligt tuffare och vi måste inse fakta att Everton vid denna tidpunkt hade ett otroligt individuellt spelskickligt lag, samtidigt som trollkarlen Howard Kendall smorde ihop dessa lirare i sin häxkittel till en fin variant av en Rolls Royce motor som spann jämnt och fint över en hel säsong. Fast det känns inte som vi är långt ifrån att få ihop en riktigt slagkraftig trupp med individuellt skickliga spelare som Arteta, Pienaar, Yobo till hårt arbetande hästar som Carsley, Neville och Cahill och med en goalgetter i Yakubo som får motsvara Graeme Sharp och hans 30 mål på 55 matcher under säsong 1984-85.

Med detta vill jag avrunda denna första krönika som säkert kan beskrivas som att den gått in på 94:e minuten då man väntar otåligt på slutsignalen och undrar hur f-n mycket domaren lagt till egentligen..jag lovar att en del inlägg kommer att kännas som att matchen blivit avbruten efter en kvart pga oväder, det jämnar ut sig över säsongen som det brukar heta!

Jag ser fram emot att fortsätta skriva och dela med mig av tankar, upplevelser, foton etc. på denna sida framöver och hoppas att detta kan ge injektioner till olika debatter, inspiration och inlägg i Forumet.

På återseende alla fotbollsälskare

Mario Gersic2007-12-12 22:05:00
Author

Fler artiklar om Everton

Bland finstämda pianon, Newcastle-spelare och en världsberömd materialförvaltare