6+5=11!
Vi medelålders kommer i håg när klubblagen endast fick ha 3 utländska spelare på plan samtidigt och äntligen ska FIFA ta upp något jag och många med mig efterlyst under många år på sin agenda och kongress den 29-30 maj i Sydney. På förslag ligger nämligen att klubbarna fortsättningsvis måste ställa 6 spelare från start som är berättigade att delta i det landslag där ligan finns och spelas.
Rätt eller fel? Det kan diskuteras i det oändliga och det finns som vanligt många tyckare i en sådan här komplex men ack så viktig fråga. Jag är inte konstigare än att jag också har min åsikt i denna fråga och jag kan säga som så att jag är ofantligt glad över att man från FIFA:s håll nu äntligen tar tag i detta växande ”problem”. Jag har länge förespråkat att klubbarna endast ska få ha 3-5 utländska spelare på plan samtidigt och nu har även Sepp Blatter som jag annars inte har mycket till övers för vaknat. Tyvärr tror jag att både han och Platini som backar upp förslaget från UEFA:s håll har sovit över sig och tillåtit problematiken fått ett rejält fotfäste i fotbollen. Även om det nås någon form av uppgörelse med EU så lär det få läggas upp en handlingsplan på 3 år fram i tiden för att tillåta klubbar som Arsenal få en ärlig chans att strukturera om sina trupper. Ja, det är lättast att nämna Arsenal då jag har koll på engelsk fotboll och att kanonerna förbluffande ofta ställt 11 foreigners i startelvan. Jag vill nämna att jag hyser största respekt för namngivna klubbar, deras fans och framgångar så det är ingen attack på klubbarna som sådana jag gör. Det är mer så att dessa fallit offer för lockelsen till genvägar helt enkelt..och det finns säkert gott om fler exempel men nu blir det som det blir, no offense...
Det FIFA och UEFA nu långt om länge insett är att all import av bollspelare till höger och vänster oavsett liga drabbat utvecklingen på landslagsnivå och att klubbarna tappat sin identitet i mångt och mycket. Yngre och inhemska lovande spelare tillåts inte växa in i truppen på ett naturligt sett och idag krävs det nästan en supertalang av Wayne Rooneys klass för att över huvud taget få äran att sätta sig på bänken i många lag när de är 18 år. Självklart drabbar detta både klubbar, landslag och den individuella spelaren själv i fråga. Oftast blir det att talangen inte vårdas på ett korrekt sätt med relavant speltid, resultatet blir i stället att spelaren stannar i utveckling och tynar bort i reservlaget innan han bestämmer sig för att hans framtid ligger någon annan stans helt enkelt.
Väl i en ny tillvaro och och omgivning så är redan så mycket förlorat i tid så att spelaren avstannat totalt i sin utveckling och därmed inte blir mer än en medelmåtta. Så här vill väl egentligen ingen ha det men utvecklingen med EU:s direktiv om fri arbetsrätt över gränserna tillsammans med allt mer företagartänkande i klubbarna har gjort att en mindre katastrof för fotbollen är annalkandes. Vi ser allt mer hur klubbarna ses som penningstinna miljardärers leksak där de försöker lyfta klubbens värde på kort sikt för att sedan snabbt sälja så att deras plånbok kan bli ännu tjockare i denna löjliga värld vi lever. Receptet lyder allt som oftast så här: Sila bort nuvarande manager, ersätt med en rejäl klick färgstark och redan världskänd och i ögonfallande ny sådan. Låt sjuda i 14 dagar, inhandla sedan 3-4 superstjärnor, låt sedan stå några månader och tillsätt gärna lite extra krydda i form av nya spelare. Inget gott? Så va fasen, det är bara att börja om: Sila bort managern...
Premier League har förärats och gynnats otroligt mycket av importerade spelare och managers, både i själva spelet men även att brittiska spelare har blivit mer tekniska och bollskickliga överlag. Detta anser jag dock hade kunnat uppnås även med en regel som säger att si eller så många inhemska spelare ska finnas på plan samtidigt istället för att ha en startelva helt bestående av 11 importer eller att 25 av 30 i en trupp är importerade...
Visst spelar många lag trevlig fotboll utan att ha så många britter med men vad uppnår man med detta? Talanger går till spillo, en utarmad klubbkänsla bland spelarna och en förlorad identitet för klubbens alla fans som älskar sina egna produkter över allt annat. Säga vad man vill men Fernando Torres, Didier Drogba, Ronaldo kommer aldrig någonsin att komma i närheten av Stephen Gerrard, John Terry och Ryan Giggs i att lyftas upp som supportrarnas Gudar. I det närmsta kan de klassas som Jesus lärjungar, inget mer! Ok, bland oss svenska fans kan vi kanske klassa dem högre men frågar ni vilken lokal supporter som helst så blir svaret det jag skrev nyss. Arteta i all ära, men Leon Osman som är en ”product of Everton” kommer alltid att vara snäppet närmare hjärtat för en Evertonian.
Jag är själv otroligt glad och stolt över att vara en ”Evertonian” då klubben fortfarande trotsar trenden med att ha merparten av truppen bestående av egna talanger och inköpta brittiska spelare som tillåts växa in i klubben och bli en del av denna. Självklart ska man även som i Evertons fall även mixa upp med utländska spelare som tillför laget och klubben en extra dimension. Det är dock utav yttersta vikt att detta inte tar överhand över klubbens identitet vilket allt mer avspeglas på många läktare runt om i England. Det knorras väldigt mycket bland ”true supporters” att det på läktarna är turister till 50 % och därmed har atmosfären gått förlorad till stor del. Jag har många gånger undrat och förökt föreställa mig hur det är att vara Arsenal, Liverpool eller Chelsea supporter i dag..ärligt talat så slutar det hela alltid med att jag är glad för att jag inte är det då jag helt säkert tappat intresset för klubben även om jag självklart inte kunnat få för mig att byta lag, det gör man inte helt enkelt...
Det är inte för inte som Goodison Park, Villa Park och Boleyn Ground nämns bland spelare, managers och kommentatorer som de arenor som det är bäst atmosfär och mest liv på..och som även upplevs jobbigast att lira bortamatch på..Klubbar som fortfarande satsar stora resurser på att vårda egna talanger och därmed sina supportrar. Sjävbevarelsedrift skulle jag vilja kalla det då det i dessa klubbar inte har något större svängrum i plånboken, men det är också lysande exempel på hur en klubb kan ha framgång både på och utanför plan utan att förlora den så viktiga identiteten. Everton har de sista fyra åren på allvar etablerat sig i toppen och spelar en fysisk och teknisk fotboll. Aston Villa närmar sig under Martin O´Neill också toppen och spelar en teknisk tilltalande fotboll. West Ham ligger fortfarande en bra bit efter och har ju liksom aldrig varit ett storlag på samma vis och därmed får man säga att vara ett stabilt Premier League lag är en framgång. Gemensam nämnare är ändå att det kryllar av egna och inköpta brittiska talanger som påvisar att det går att spela bra fotboll, ha en viss framgång utan en mängd importer.
David Moyes har visat tillsammans med en rak, tydlig och välbalanserad linje i Everton att det går att skörda framgångar även utan att låta importer ta över hand. Visst, vi har inte vunnit Premier League eller Champions League men hade Chelsea, Arsenal eller Liverpool gjort det utan sina sina pengar eller satsningar på importerade spelare och managers? Svårt att säga så klart, men troligtvis inte. Däremot har de förlorat en stor del talanger, klubbkänsla, ”true supporters” och därmed sin identitet som kanske ett vågat men tufft beslut av FIFA kan hjälpa många klubbar tillbaka på rätt spår med...och jag skulle aldrig byta ut en förlorad identitet mot vilken buckla som helst i världen, säga vad ni än vill!
Nil Satis Nisi Optimum
