Helgen då Rooney blev "John Doe"
Det har nu gått 10 dagar sedan Wayne Rooney var på hemvisit i Liverpool och äntrade Goodison Parks gräsmatta där han fostrats och fick sitt genombrott i sin numera välkända och sagolika karriär. I sedvanlig ordning buar många Evertonians ut Rooney vilket för mig är ett väldigt märkligt beteende, fenomen och helt förkastligt.
Många gånger har jag funderat på det men först nu sista 2 veckorna har det gått upp för mig hur tydligt det är när vissa ”hemvändare” inte mår bra och hade gjort bäst i att avstå matchen ifråga. Inte bara spelaren hade mått bättre av det, utan alla runt omkring..publik, lagkamrater och tränare.
Här kommer en Wayne Rooney som i normala fall är en briljant spelare med alla önskvärda egenskaper till Goodison Park i sitt livs form. Han har aldrig varit bättre än senaste månaden, hungern har varit otrolig, speluppfattningen bättre än vanligt, instinkten bättre än en utsvulten leopard och målen har trillat in i både Englands landslag, Champions League och Premier League.
Ett Everton i dålig form och med ett självförtroende som tycks ligga på havets botten och nerdraget av ett ankare ska inte rå på ett Man. United med Rooney i denna sanslösa och på något sätt overkliga form, inte en chans tänker de flesta inklusive mig själv.
Mer fel kunde det inte bli, Rooney kunde lika gärna stannat hemma och gjort alla andra mycket gladare än han gjorde på plan i denna match, han kunde ju t.ex hälsat på sina föräldrar och sett matchen med dem och jag är övertygad om att mamma och pappa Rooney varit överlyckliga för det. Kanske han kunde gått ett varv med hunden istället? Är fullständigt övertygad om att han lyckats bättre med det också. Det är mycket svårt att förstå hur en kille i sitt livs form fullständigt trillar ur ramen på ett sånt sätt som han nu gjorde.
Hungern, glädjen som brukar lysa i hans ögon och till och med killern i honom var som bortblåst. Det syntes lång väg att Rooney inte ville lira mot sitt älskade Everton. Ja, sitt älskade Everton skriver jag och så är det oavsett vad Man. Utd supportrar och andra inbillar sig. Det stod så klart för de flesta som är neutrala när Rooney gjorde sin ”badgekiss” att det tog emot, hans ögon var bara tomma som i hela matchen och inte ett ansträngt hånleende lyckades han trycka fram heller trots att han nog försökte. Det hela var ett meningslöst försök att dölja sin besvikelse över sin insats i denna match som även skulle kostat honom ett andra gula kort och därmed ett tidigt bad i omklädningsrummet. Tevez skulle ha startat i stället, det hade gagnat United men det var till nytta för oss som håller på och stöttar Everton. Jag skickar ett stort tack till Alex Ferguson som i och med detta sämre val kickstartade Evertons säsong i och med detta.
Att kyssa sitt klubbmärke på tröjan är bara löjligt idag då alla vet att nästan ingen spelar för märket på tröjan, utan hade en klubb viftat med sedelbunten så hade det varitbye bye United och så mycket var den kyssen på just det märket värt. Om en lokalt fostrad kille som Giggs, Gerrard eller vår egen Leon Osman gör det så har det ju lite värde även om vi alla också vet här att sådana spelare inte lämnar klubben hur som helst och vi vet att de spelar för klubbmärket. I och med detta så är det en ganska intetsägande och meningslös grej att kyssa ett klubbmärke på tröjan. Ska spelaren kyssa ett annat klubbmärke i Januari?
Sedan vet jag att de som håller på Man. United tycker annat idag, så är det alltid ju. Men hur hade det tagits emot på Old Trafford om Ronaldo gått till Real Madrid och i en Cahmpions league match kysst Reals klubbmärke på tröjan? Inte hade det varit stående ovationer i varje fall..varken på läktarna eller bland fansen ute i vida världen heller, att beakta då är att Ronaldo inte ens är en United produkt..
Det hela blev bara mer löjligt dagen efter när Joey Barton är tillbaka efter ännu en bravad och kröner sin comeback i Newcastle med att slå in en straff mot rivalerna i norr, Sunderland. Barton som lirat i knappt en handfull matcher för Newcastle blir en ”badgekisser” och ger det hela en helt annan dimension där man inte vet om man ska skratta eller gråta. Killen har ingen som helst anknytning till Newcastle, han är uppvuxen i Liverpool och är en scouser rakt igenom så det är bara skrattretande för alla som vet något om England men det säger också ganska mycket om vad som rör sig i denne killes skalle antar jag.
I lördags var det dags för en återvändare till att komma till Goodison Park,nämligen Andy ”AJ” Johnson som numera tjänar sitt levebröd i Fulham efter ett bra och ett sämre år i Everton. AJ verkade inte vara intresserad av att delta i matchen och han ville inte göra mål mot sitt gamla lag tyckte det som. Så fort han fick ett läge så sprang han ut med bollen, missade en passning eller helt enkelt inte höll sig i närheten. Inte ett skott trots ett otal bra lägen..kanske en slump, vad vet jag?
På White Hart Lane var det dags för en hemvändande Robbie Keane, som gjorde detsamma som AJ gjorde uppe i Liverpool. Inbillning eller inte men om Keane inte har lyckats i Liverpool hittills så var det här en insats som inte var i närheten av godkänt ens från hans sida. Minspelet var det samma som Andy Johnsons och Wayne Rooneys..de hade hellre velat vara någon annanstans!
David Bentley däremot var helt suverän när han gjorde mål mot Arsenal där han inte fick chansen riktigt. Nu var han tillbaka på The Emirates och gör sitt livs mål och firar det med äkta sprudlande glädje och ingen jäkla teateruppvisning med ”badgekissing” inför sin gamla publik..så ska det se ut.
Vad jag vill ha sagt med detta? Tja, ska spelare hålla på och fjanta sig som några teaterapor på arenorna med ”badge kissing” och detta ska tas på allvar så finns det bara en sak att göra för att åtminstone JAG ska tro att de menar allvar. Boka en tid hos tatueraren och gadda in klubbmärket på valfri kroppsdel, jag säger bara till Rooney, Barton och övriga vilsna pojkar: DUNCAN FERGUSON! Där har ni er ledstjärna...
