David Moyes Blå Armé
Major David Moyes och hans vältrimmade kompani är just nu lika heta som den julknäck många av oss nyligen kokt på våra spisar i våra hem. De blå soldaterna från Goodison Parks regemente har ju längre säsongen gått visat att ett krig vinns ute på slagfältet, inte inne i kommandocentralen där de fina herrarna med sina kostymer och slipsar gömmer sig.
Många var tvivlarna på hur Everton skulle kunna fortsätta på den inslagna vägen då de kvalificerat sig för spel ute i Europa 3 av de senaste 4 åren då de sålde Andy Johnson, James McFadden och även valde att inte uppfylla Lee Carsleys önskan om ett nytt 2-årskontrakt. Även Manuel Fernandes vägrade Everton att låta sig övertygas om att köpa loss efter sin andra lånesejour i klubben. Tim Cahill var opererad än en gång och skulle missa inledningen av säsongen, en redan tunn trupp blev tunnare.. Utöver detta var det många som inte tyckte eller trodde (välj själv) att Everton hade de ekonomiska musklerna som krävdes för att stanna kvar i toppen av Premier League.
Trots Evertons tidigare framgångar på 70 och 80-talet så har klubben aldrig varit en klubb som föredragit att köpa in färdiga legosoldater som kommer in och gör ett jobb för att kanske kort därefter dra vidare till nästa ”krig” och skjuta av sig lite på annat håll. Det har i de allra flesta fall varit långsiktigt tänkande som fött Evertons framgångar tidigare i historien, klubben är och har alltid varit tvungna att utveckla egna talanger eller halvfabrikat som nyligen muckat efter sin grundtjänstgöring i värnplikten någon annanstans.
Att Everton som klubb inte har kunnat spänna sina muskler i transferfönstren genom åren är ett understatement... vi är rena Frälsningsarmén i jämförelse med många andra klubbar och har alltid varit. I och med detta så varken har/ hade jag någon förståelse för all skepsis och pessimism som rådde inför 2008-2009 års slag där ute på de gröna fälten på de brittiska öarna. Att många utanför våra egna led dömde ut oss på förhand kan jag förstå för de har ingen insyn i hur vårt kära Everton fungerar. Tyvärr var det det många Evertonians som drogs med i mediadrevet och krävde allt från ordförande Bill Kenwrights till David Moyes avgång.
I absolut sista stund i augusti så rekryterades Maruane Fellaini, Lars Jakobsen, Luis Saha, Segundo Castillo och Carlo Nash för tjänstgöring under Moyes. En okänd ung belgare för rekordsumman 15 miljoner pund, en halvt okänd dansk back gratis, en skadeskjuten fransman och en halvtjock Ecuadoriansk mittfältare som ingen hade hört talas om från Serbiska ligan. Ovanpå allt detta en 35 årig engelsk målvakt från Wigan som bänknötare, hur i hela friden skulle det nu gå? Rätt ner i skyttevärnet och ta skydd..huka er boys!
Det var ungefär så det lät en bra bit in i September, allt hade besannats.. resultaten var katastrofala, fienden rann igenom gång på gång och sköt sönder Moyes mannar. Inte många stod att känna igen och glöden att kämpa för varandra var som bortblåst, vi kunde lika gärna kasta oss till marken och dö!
Jag hade själv ”äran” att vara på plats hemma mot Portsmouth och se slakten av Evertons oorganiserade trupper och de stackars tonåriga pojkar vars nyligen uttryckta finnar knappt hunnit läka. 0 – 3 blev det och säkerligen största förlusten hemma på 5 år, ändå såg jag ljuspunkterna eftersom jag befann mig där på läktaren. All talang som fått chansen att visa upp sig nu när skador och nyförvärv uteblivit . Detta mot bland annat 4 engelska landslagsmän i form av Jermaine Defoe, Peter Crouch, Glen Johnson och David James för att nämna något.
Trots allt så var det många tonåringar som spelade fin fotboll, visade både vilja och styrka. Det som fallerade var att de som normalt ska upprätthålla Moyes utritade linjer inte gjorde sitt jobb. Lescott, Yobo, Neville, Osman, Arteta och Yakubu är normalt tillförlitliga men alla dessa misslyckades gång på gång med sina uppdrag. Hur ska då ett gäng tonåringar lyckas hålla armén vid liv? OMÖJLIGT.. men jag förstod att när väl de andra tar sig i kragen så kommer maskineriet att fungera igen. Dessutom kommer de nya rekryterna att trimmas in i David Moyes välsmorda taktiska plan så småningom.
Därför är det så härligt att än en gång kunna vara en stolt Evertonian nu när det visar sig att drevet och tvivlarna hade fel ännu en gång. Everton skulle ju inte kunna hänga med Tottenham, City och många andra storrekryterande arméer längre. Det går snabbt att bygga en armé, det går lika snabbt att dra undan mattan för en sådan om den inte byggs på rätt sätt. Oftast slutar det med ett nackskott för befälhavaren, titta bara på Juande Ramos med flera.
Det behövs några som tar skiten och springer först, några som kan rulla fram vapenarsenalen, ytterligare några som kan använda avtryckaren och se till att de avlossade skotten sitter där de ska. Sist men inte minst behövs det ett antal som sopar och städar upp framför det allra heligaste: Det egna skyddsrummet längst bak!
Det viktigaste av allt är disciplin, hårt arbete, ta rygg på varandra och någon som kan utdela order utan att uppfattas som en diktator. Överste Kenwright ger Major Moyes de verktyg och så mycket han kan av sin arsenal för att Moyes ska kunna få sina väldrillade krigare så slagkraftiga som möjligt gentemot fienden där ute. Men utan att alla de blå små soldaterna vet sin uppgift där ute under 90 minuter och lyder order så blir det ”mission failed”.
Trots att Everton också av någon konstig anledning år efter år drabbas av tunga skador på nyckelspelare så lyckas man att fylla luckorna på ett extremt föredömligt sätt. Just nu har vi haft alla skarpskyttar och "snipers" sårade i en dryg månad och ändå omgrupperar vi och lyckas mycket bra, hur många lyckas med detta?
I matchen mot Sunderland senast syntes det att något är väldigt rätt på vår sida Stanley Park. Jag kan inte erinra mig att jag sett det ryggdunkade och det kompiskramande som skedde innan avspark på Goodison på det sätt som nu förut. Det var som att alla litar på varandra och kan överlåta sitt liv åt någon annan inom kompaniet utan att tvivla på att denna någon annan skyddar honom. Ögonen lyste av stridsglädje och hunger att låta dagens fiende gå rakt in i minfältet som Major Moyes placerat ut omsorgsfullt på Goodison Park.
Utgången av detta slag var precis lika självklart som när USA beslutade sig för sitt intåg i IRAK utan att för den skull blanda in politik eller ta någons parti… Fienden ska vara glada att det bara blev 3 ”döda” att ta med sig hem till nordöstra England inför nyårsfirandet.
Låt oss Swedish Toffees nu skjuta in det annalkande nya året med samma anda som David Moyes och hans beskyddande armé gjort under senhösten 2008.
Skål och gott nytt blått år på er!
