Mr Benitez? Your trip ends here…
Dessa underbara anekdoter som brittiska taxichaufförer gett mig genom åren skulle lätt kunna bli underlag för en “bestseller”, en av de bättre fick jag berättat för mig i Liverpool för 2 veckor sedan.
Vi vinkar in en taxi som är helt lackad i brittiska ”Union Jack” och iklädda våra Everton tröjor öppnar jag dörren. ”Where to?” frågar chaffisen.. ”Are you joking? Goodison” svarar jag.. ”your team are f***ing rubbish” kommer repliken från chaffisen innan vi hinner sätta oss på sätena... Den här konversationen utspelade sig i våras och som jag skrev om i min reseberättelse då vi var ett gäng och såg Aston Villa i fjol, men det är just sådana här sköna, raka, ärliga, råa men hjärtliga kommentarer som gör en resa till Liverpool så speciell!
Som trogen och envis Evertonsupporter så finns det inget bättre än att komma ”hem” till Liverpool och få höra alla sköna historier om lokalrivalen och evige antagonisten Liverpool FC. Genom åren så har jag nog besökt staden cirka 20-25 gånger för att i första hand besöka Goodison Park och bevittna mina blå hjältar utkämpa en hård fight mot något av de övriga lagen i den engelska ligan. Lika många gånger har jag även fått med mig nya härliga berättelser, uttalande och situationer med anknytning till fotbollen i staden och den alltjämt sjudande rivaliteten som råder i och runt Liverpool.
Det är en skön rivalitet i mångt och mycket som kan beskrivas som det klassiska omklädningsrumssnacket: rå men hjärtlig! ”The friendly derby” som Merseysidederbyt kallas har ju just varit känt för att det är 2 bistra lokalkonkurrenter som fightas men trots detta har man kunnat bevara den vänskapliga stämningen supportrar emellan. De sista åren har det ju spekulerats mer och mer i om man verkligen kan kalla det för ”The friendly derby” då det har spridits mer och mer agg, spott och spe mot varandra. Förändringen i attityden är tydlig i bägge supporterskarorna och när man besökt Liverpool i så många år så märker man skillnaden direkt på många sätt.
Vad detta beror på? Det är säkert en massa olika faktorer som gjort att stämningen fansen emellan stegrats åt det mer negativa hållet. Jag menar då att tyvärr så är det många supportrar som fokuserar på det andra laget än sitt eget, det speglar av sig ända ut i våra utländska supporterklubbar också och det har vi ju inte minst märkt på Svenska Fans då det spelade Merseyside derby 3 gånger på kort tid. Så kallade supportrar som inget annat hellre vill än att lokalrivalen ska förlora, hellre det än att de ser sitt eget lag vinna många gånger… detta är i och för sig inget nytt i sig då det varit och är så på många andra ställen här i världen.
Detta är en ganska ny företeelse i staden Liverpool som också de senaste åren genomgått en fantastisk förvandling där det pumpats in miljarder med brittiska pund för att fräscha upp staden. En ganska sliten stad har numera fått sig ett rejält ”facelift” och i och med detta så har även priser stigit och därmed tydliggörs också skillnaderna på de så kallade rika och fattiga. För inte så många år sedan så var de flesta invånarna jämbördiga, men det är inte så längre och det är nog en av de stora anledningarna till att missnöje råder och självklart då även smittar av sig ut till supporterkulturen.
Det som dock är lika kul alltid är när man tar på sig sin Everton tröja och ger sig ut på stan för att möta lokalbefolkningens reaktioner, kommentarer och blickar. . Jag är ju sån som gärna utmanar ödet också så många gånger får jag väl skylla mig själv då jag hamnat i en obekväm situation men genom att visa min tillhörighet så finns det inget bättre sätt än att få kontakt och hamna i ständiga diskussioner.
Nu var min sista resa till Liverpool för 2 veckor sedan för att se Everton vinna mot Bolton med 3 – 0, så förutom att resultatet och spelet inte kunde vara mycket bättre så fick jag med mig hem lite nya trevliga och mindre trevliga minnen. Vi hade inte mer än satt oss på bussen in till stan efter att landat säkert på John Lennon Airport förrän vi såg de första stolta Everton fansen på gatorna på väg till sina jobb i efterdyningarna av FA cup segern över Liverpool 2 dagar innan. Jag knackade på bussrutan hårt för att pocka på uppmärksamhet och göra tummen upp till dem och den ene killen svarade genom att glatt slänga av sig tröjan och veva den över huvudet och inte bry sig om att han stod i bar överkropp kl.8 en kall Februarimorgon..så där ja..nu var vi igång!
Det tar inte mer än 2 minuter till så kommer ytterligare en kille med Everton jacka på sig och jag gör om samma procedur…han tittar yrvaket mot mig som sitter på övervåningen i bussen och gör tummarna upp och pekar på Everton emblemet på min matchtröja. Först verkar han inte bry sig speciellt och nickar bara lite hövligt tillbaka mot mig men helt plötsligt så verkar det som killen vaknat. Han vänder sig om och börjar hojta och vråla Everton, Everton, Evertoooon med bägge armarna utsträcka i luften allt medan folk runt omkring skiner upp i leenden..vilken start på resan, härligt!
Väl inne i stan så gick jag och hälsade på hotellmanagern på Eleanor Rigby hotel som är Evertonsupporter och där jag bodde i höstas inför Pompeymatchen. Ian heter han och han sken upp som en sol då jag kom in och det skulle bjudas på kaffe och snackas fotboll. Han bjuder på en skön historia från ligamötet och derbyt på Anfield. ”A lad from Helsinki arrived in the reception in his Everton shirt and asked about a room and what he has to pay for it. I said to him that you´ll pay 60 Pounds with breakfast. Meanwhile 2 norwegian Liverpool supporters had arrived , of course also wearing their shite shirts , and was waiting for me. They asked for a room and I answered them that it will cost them 150 Pounds, 60 each and 30 more just because you wearing those dirty shirts! “ Efter att sagt detta så brister Ian ut i ett vrålgarv och tillade: “And don´t think that breakfast is included, thats only for Evertonians!” och han nästan gråter av lycka att få berätta detta… jag frågade dock inte om de tog rummet eller hur det gick sedan men det spelar mindre roll.
.
På matchdagen slog jag ihjäl lite dötid på förmiddagen innan jag skulle ta mig ut till Goodison Park, självklart i min blåa matchtröja. Vad händer nu då? Jag går lugnt i min egen värld och kikar i något skyltfönster när en välklädd man i 50 års åldern med flit stöter in i mig när han ska passera, samtidigt väser han: F***ing shirt! Men Mario är aldrig utan svar och jag replikar snabbt och högt i folkvimlet: At least I´m wearing one! Dumt gjort? Kanske..men till och med 2 poliser som både såg och hörde händelsen kunde inte låta bli att skratta åt situationen medan den barske medelålders Liverpool ”supportern” tog sig vidare..nu utan att säga något mer.
Lätt upprörd tar jag rulltrappan uppför nya shoppingområdet ”Liverpool One” och möter en vakt som rullar neråt och sträcker ut armen mot mig och säger: ” We´re winning 3-0 today!” Jag möter hans arm och svarar: ”I do really hope so, but I think it´s going to end 2-0”…ack vad rätt min okände vän hade, det blev ju 3-0..visserligen på en straff på övertid men det får jag bjuda på.. och på mindre än 2 minuter hade jag varit i luven med en okänd man och kört en ”high 5” på en annan okänd man i en rulltrappa, magiskt! Only in Liverpool..
Senare på kvällen kör en taxi upp vid sidan om mig och vevar ner sin vindruta och frågar om jag vill åka någonstans. Jag har fortfarande matchtröjan på..och jag säger att jag är nästan framme vid hotellet så tack men nej tack. Taxichauförren gör tummen upp till mig och säger: ”Have a nice night sir, we Evertonians are f***ing something special..remember that!”
Avresedagen händer inget av värde gällande sådana här kul smågrejer, inte förrän på kvällen då vi sätter oss i en taxi ut till flygplatsen. Det är då en av de skönaste historierna utspelar sig då jag som vanligt inleder med att påminna om att jag varit i Liverpool för att se Everton spela. Även denna taxichaffis är Evertonian och går igång direkt med snacket och han kan inte låta bli berätta om den gången han fick en körning med Rafa Benitez, ni vet han som brukar stå där vid sidan hos de röda..
”I picked Mr Benitez up from Lime street station and didn´t realise who it was at the first point. He asked for a ride to Anfield and suddenly my mind was up and I understood it was the boss himself sitting in my car. I came to the corner of Stanley Park and took the way to Goodison Park and stopped my car just outside the Everton Megastore and said: Mr Benitez, your trip ends here. You don´t have to pay anything, it´s on me. Spend your money in there and buy yourself a descent Everton tie and then have a nice walk!” Om det är sant eller inte låter jag vara osagt men det summerar hela den sköna fotbollskultur och stämning som råder i Liverpool trots allt..
