Arsenal vs Everton 2-2 (1-1)
Sena nyårskarameller eller tidigt påskgodis, kalla det vad du vill men matchen igår mellan Arsenal och Everton på Emirates Stadium i halv snöstorm var riktigt fotbollsgodis. Tyvärr för Evertonspelarna, som var sist på bollen vid alla fyra målen, blev det bara ett kryss och den mindre roliga vinstfria sviten mot Arsenal på bortaplan håller i sig ytterligare ett år (senast vi knep tre poäng var 1996).
Efter förnedrande 1-6 tidigt i höstas, då för övrigt en viss Lescott bildade en länk i mittlåset, var mina förhoppningar inför matchen lågt satta. Klarade vi oss undan med ett par måls skillnad skulle jag vara nöjd, och en pinne vore en riktig bonus. Moyes ställde upp med en 4-4-2 uppställning, där nye Donovan fick debutera:
Howard – Neville, Neill, Heitinga, Baines – Osman, Cahill, Fellaini, Pienaar – Saha, Donovan
Redan från matchstart visade Everton noll respekt för hemmalaget, man spelade offensivt, satte snabbt press på bollhållaren och hade redan i den elfte minuten spräckt Almunias nolla. Helt oväntat var det lille Osman som nickade !!! in ledningsmålet efter en mycket fint slagen hörna av Donovan. Sekvensen påminde mycket om Bilyaletdinovs premiärmatch i Evertontröjan, då han elegant pricksköt några hörnor på hjässorna i straffområdet med mål som resultat.
Efter 22 spelade minuter händer en av två mycket otrevlig händelser i matchen, nämligen att Gallas i Arsenal helt oattackerad tar sig för ryggen och segnar ner på planen. När spelare faller ihop oattackerad är det enligt mig riktigt otäckt, då det indikerar att något går sönder i kroppen. Nu gick det i detta fall bra med Gallas, och han fullföljde hela matchen.
I matchens 27:e minut är de tidigare huvudrollsinnehavarna vid Evertons ledningsmål, Osman och Donovan, i centrum igen men tyvärr i eget straffområde. Hela sekvensen börjar med att Donovan gör en svag nickrensning som hamnar hos Denilson. Hans passning når den lille tsaren, som passar vidare till Eduardo som i sin tur lägger upp bollen för Denilson igen. Hans skott touchar benet på täckande Osman och ställer Howard totalt. Fram till detta har Everton kontrollerat matchen på ett mycket imponerande sätt men efter kvitteringen tar hemmalaget över spelet mer och mer. Fram till halvtidsvilan håller dock Everton ihop laget, och inga fler mål trillar in i bakom någon av målvakterna.
Andra halvlek startar som den första med att gästande Everton drar upp tempot. Fellaini är kung på mittfältet, och går gång på gång helt sonika in i situationerna och bara tar bollen av Arsenalspelarna. Donovan fortsätter att blanda och ge lysande insatser med andra mindre lysande ingripanden. På det hela taget gör han dock en helt godkänd insatts fram tills han ersätts av Bilyaletdinov i den 67:e spelminuten.
En omtalad och mycket diskuterad situation inträffar i matchens 72:a minut, då Arsenal har hörna. Efter lite studsar hit och dit hamnar bollen hos Denilson, som tar ner bollen på bröstet. Studsen blir aningen hård och bollen rinner ifrån honom. In i situationen kommer vår egen mean machine Neville, och med en resolut spark skickar han bollen ut ur straffområdet. I samma sekvens golvar han Denilson med sin ändalyckta, och kommentatorn och säkert alla Arsenalanhängare skriker om straff. Personligen tycker jag inte det var något att blåsa för alls, då Neville helt klart enbart sparkar på bollen samt att han är ett par nummer för stor för Denilson i en klassiskt engelsk närkampsduell. Helt rätt, i mina ögon, blåser inte domaren heller för straff. Ett par minuter senare är det däremot helt horribelt att inte Eduardo får ett rött kort direkt, då han utan chans att nå bollen kastar sig mot Howard med sträckt ben och dobbarna före i midjehöjd. Det är ren tur att han inte skickar Howard på bår till sjukstugan i denna situation.
Med 10 minuter kvar kommer så matchens mål. Cahill slår en lysande passning på den öppna ytan bakom Arsenals försvar, och vår egen trollkarl Pienaar startar löpningen i precis rätt tid. När Cahill slår bollen är Pienaar fortfarande flera meter inne på egna planhalvan, så en offside var det absolut inte. Fri från halva plan gör han det man minst väntar sig, nämligen chippar bollen över en täckande Almunia. Bollen hinner studsa flera gånger innan den retfullt sakta rullar in över mållinjen.
Direkt på avspark händer sedan den andra otäcka situationen, då Denilson oattackerad segnar ner på plan. Lite osportsligt, men helt förståeligt då adrenalinet måste ha sprutat ur porerna på Evertonspelarna, tar närmaste blåklädda spelaren bollen och skickar en djupledsboll till Vaughan. Almunia gör en mycket kvalificerad räddning på skottet, och domaren blåser av matchen för att släppa in sjukvårdspersonal på planen. 3-1 där och vi hade tagit första segern mot Arsenal på bortaplan sedan 1996. Denilson bärs ut på bår, och Arsenal får ytterligare en spelare på skadelistan.
Trots missen är Everton riktigt nära att knipa alla tre poängen eftersom Arsenalspelarna hamnar i ett mindre chocktillstånd. De grälar och skäller på varandra, och Everton vaskar fram ett antal hörnor samt har flera tillfällen att trycka dit tredje bollen. Närmast är Pienaar och Vaughan med varsin het chans.
Istället händer det som inte får hända, vi gör ytterligare ett självmål. 2 minuter in på stopptid drar inbytte Rosicky till, och bollen ändrar riktning på täckande Neill. Howard är återigen helt chanslös och matchen slutar 2-2. Om någon erbjudit mig ett kryss innan avspark hade jag tagit det direkt, men med facit i hand känns det som om vi missade 2 poäng och Arsenal vann 1 poäng. Hur som helst, förlustfria sviten 2010 fortsätter, och nu har vi ett högintressant möte mot Man City framför oss. Den blå maskinen verkar ha kommit igång, och frågan är om det trots starten av serien kommer att räcka till Europaspel även nästa år.
