Time to shine Mr. Moyes
David Moyes går nu in i sin nionde raka säsong som tränare för Everton FC. En säsong som kan få en väldigt stor betydelse, både vad gäller klubbens och skottens egen framtid.
Bakgrund
Det var sommar, år 2002. Att säga att Everton FC var en klubb smått i kris är absolut inte att ta i. Det mesta såg otroligt mörkt ut i den så klassiska fotbollsklubben som bara såg ut att komma närmare och närmare sorti ur den högsta divisionen. Inte på 15 år hade man slutat som mästare och sedan den senaste storhetsperioden på 80-talet som bland annat slutade med en seger i Cupvinnarcupen (dåvarande Champions League) år 1985, hade klubben bara tappat mer och mer på sina konkurrenter. Med undantag av den lite överraskande segern i FA Cupen 1995 så hade man på dessa 15 år varit bra mycket närmare att åka ur Englands finrum än att ta hem en ny pokal till troféskåpet på Goodison Park.
Med resultaten så minskade förstås även målsättningarna, och i slutet på 90-talet värvades skotten Walter Smith in med huvuduppgift att med sin brittiska sparka och springinspirerade fotboll snarare rädda klubben från fiasko säsong efter säsong istället för att försöka ta den mot nya höjder. Den tekniska och mer offensiva fotbollen som började nå ligan med alla utländska influenser ledda av framförallt Arsene Wenger, Arsenals fransman vid rodret, kändes mil bort då laget säsong efter säsong med Smith som tränare krigade på tabellens nedre halva.
Säsongen 01/02 räddades man precis kvar, mycket tack vare en januari-värvning av den duktige anfallaren Kevin Campbell. Campbell blev för övrigt då min första Everton-idol, framförallt på grund av sin hänsynslösa spelstil och stora näsa för mål. Medan kompisarna gick runt med Beckham, Henry, och Owen på ryggen så bar jag stolt min mörkblåa tröja med nummer nio Campbell på ryggen, och de måste trott att jag inte var klok. I stort sett allt som gällt i den engelska högsta ligan under det senaste decenniet hade ju handlat om Manchester United, Arsenal, och Liverpool. Om man nämnde ordet Everton visste inte många fotbollsintresserade kompisar ens vad man pratade om. Detta är dock inte alls något som jag brydde mig om, utan snarare gett mig starkare band till klubben som jag under tidiga år fastnade för på grund av min far. Mestadels kanske för att jag sedan var för envis för att byta, men har faktiskt alltid gillat att hålla på underskattade lag, och Everton har under min levnadstid definitivt alltid varit Goliat jämfört med många andra klassiska fotbollsklubbar i landet.
Moyes tar över
Den allra största anledningen till att klubben klarade sig kvar är dock inte Kevin Campbell, utan en relativt ung skotte som tog över jobbet i klubben under mars månad.
För under våren 2002 fick klubbens ledning till slut nog. Det gick inte längre att satsa på rutinerade britterna med ”den gamla fotbollsstilen” vid rodret. Det var en gång för alla dags att testa något nytt. Längre ner i seriesystemet nämligen i Preston North End fanns en relativt ung skotte som intresserade Everton-ledningen lite extra. I mars 2002 fick också David Moyes landets då kanske tuffaste tränarjobb. Med krävande fans som fortfarande suktade efter en ny storhetstid likt den de fått uppleva under sina uppväxter, en spelartrupp i stor avsaknad av spetskvalité, och en plånbok som var långt ifrån något utöver det vanliga så skulle Moyes skapa en vinnande maskin och ta Everton tillbaka dit många tyckte den hörde hemma, i toppskiktet av förstaligan.
I klubben fanns det dock äntligen ambitioner att överge den gamla goda tiden för gott, och ta upp kampen med den nya alltmer pengastinna fotbollsvärlden, och efter att klubben lyckats krångla sig kvar i högstaligan under våren så fick skotten så stor uppbackning det bara var möjligt då han började sitt lagbygge, och den långa vandringen mot att försöka leda klubben tillbaka på rätt spår igen. Många tvivlade, men istället för att visa nervositet och orutin visste den temperamentsfulle skotten precis hur han ville bygga sin klubb. Det fanns inga genvägar i detta läge, och Moyes nystart från grunden passade som handen i handsken. Skotten byggde sitt lag bakifrån med ett stabilt försvarsspel som grundpelare. Truppen skulle bestå utav stenhårda vinnarskallar som inte skulle lägga några fingrar emellan men samtidigt ha tillräcklig kvalité för att trycka in bollar i nät då lägena uppstod. Kollektivet skulle alltid komma före individen och passade inte detta så fick man söka lyckan någon annanstans.
Skottens berg- och dalbana i klubben
Det blev en succéstart för David som under sin första hela säsong inte bara tog klubben ur det absoluta bottenträsket, utan hela vägen upp till en sjundeplats, och klubben började vädra nya framgångar igen. Nu vet jag inte om det var storhetsvansinne, eller rent av för dålig kvalité på truppen och spelet som gjorde att Moyes smekperiod i klubben snabbt var över. Att vända trenden för en fotbollsklubb smått i kris, och göra dem till något riktigt framgångsrikt var långt ifrån någon dans på rosor för den relativt unge skotten. Kommande säsong var man nämligen nere i de absoluta bottenregionerna igen, och kunde med endast två omgångar kvar säkra kontraktet. Alla klubbens trogna supportar som varit så överrumplade och imponerade över Moyes tidiga framgång under debutsäsongen vände sig plötsligt mot succéskotten och började tvivla. Denna sommar var Everton FC ännu en gång inte långt ifrån att ta ett steg i fel riktning. För det var inte långt borta att man lät sin tidigare komettränare gå efter bara ett misslyckande, utan att ens ge honom en andra chans. Konsekvenserna detta kunde ha lett till vågar jag inte ens spekulera i idag.
Moyes gavs sig desperat ut på spelarmarknaden för att finna förstärkningar för att ännu en gång försöka lyfta klubben från bottenträsket, och lyckades då längre ner i systemet nämligen i Millwall hitta sitt största fynd under hela sin nuvarande period i klubben, den australiensiske slitvargen Tim Cahill. Den svarthårige australiensiske mittfältaren med en enorm spänst och timing i luftrummet visade sig precis bli det energitillskott som klubben behövde för att lyfta igen. Fjolårssäsongens krampaktiga spel var så gott som bortblåst då Everton på nytt var engelsk fotbolls stora komet under hösten 2004. Ledda utav Cahill, och de två skinnskallarna, dansken Thomas Gravesen och Irländaren Lee Carsley (som för övrigt såg ut som tvillingar) så var man en utav de två lag som släppte laget in minst mål i ligan av alla under hösten, och radade upp 1-0- segrar. Man tog tidigt en plats bland de fyra första, en position som man höll hela säsongen ut, detta trots att nyckelspelaren Gravesen under januari bestämde sig för att lämna för spel med ”Los Galacticos” i Madrid. För första gången under min livstid slutade klubben före värsta rivalen från andra sidan parken, och snodde dessutom det röda Liverpool-lagets Champions League-plats.
Alla med hjärtat i klubben var i extas, och styrelsen var nu övertygad om att rätt beslut hade tagit då man bestämde sig för ändra riktning den där sommaren för tre säsonger sedan. Laget skulle antagligen behöva göra totalfiasko och ramla ur den högsta divisionen för att den minst sagt lyckade skotten skulle få sparken. Trots detta så var tränarlivet långt ifrån problemfritt för Moyes som långt inte alls kunde koppla av på något sätt. Efter mardrömslottning fick han se laget bli utslaget ur Champions League redan före det roliga hann börja. Redan i kvalet blev spanska Villareal, efter ett mycket hårt domslut emot klubblegenden Duncan ”Bigdunc” Ferguson, för tuffa och man fick snopet se Europa drömmarna gå i kras, något som förföljde laget under resterande del av säsongen, vilket gjorde att det inte blev bättre än en 11:e plats i ligan. Det gick inte längre för Moyes lagbygge att endast leva på en stensäker defensiv, och ett fåtal kreativa spelare. Truppen behövde både breddas och förstärkas, framförallt offensivt för att nå nya höjder. Problemet var bara att Everton till skillnad mot de flesta toppkonkurrenterna inte hade enorma ekonomiska resurser, vilket ledde till ökade problem. Som tur är så hade man en utav ligans bästa fyndare i den sparsamme och målmedvetne skotten som bland annat gratis plockade in en spansk tidigare stortalang på dekis vid namn Mikel Arteta till klubben i stort sett gratis, och med honom som regissör så började klubben än en gång nå högre höjder. Det ska dock sägas att Moyes inte gjort allt helt själv, utan också haft god uppstöttning av ägaren Bill Kenwright och co då det har kommit till att fixa fram resurser på transfermarknaden säsong efter säsong.
Efter att ha tagit den klassiska klubben från att vara ett bottengäng, till ett jojogäng så har den riktiga stabiliteten sakta men säkert infunnit sig hos Moyes Everton på senare år, och laget som härjade i botten under början på 2000-talet hade nu blivit ett stabilt lag på den övre halvan av tabellen. Följande tre säsonger kvalificerade sig laget nämligen för Europaspel igen då samtliga slutat med topp sex placeringar. Europa äventyr som både spelare och Moyes tagit stor lärdom av, utan att riktigt vara i närheten att nå hela vägen. Det går dock inte att underskatta betydelsen av dessa upplevelser då de trots ganska så halvdana resultat både har inbringat mycket nöje och pengar till klubben, samt framförallt gjort den bra mycket attraktivare på fotbollskartan igen.
Varken Moyes eller klubben är dock långtifrån nöjda med detta utan fortsatte att jaga toppen. Som ni säkert vet vid det här laget så har skottens framgångsrika resa med klubben varit långt ifrån spikrak, och då han under fjolårssäsongen skulle ta nästa kliv i satsningen mot toppen så slutade det istället i ytterligare ett bakslag. Anledningen till det stavas enligt de flesta s-k-a-d-o-r. För sjukstugan har på senare år bara blivit mer och mer välfylld, något som gjorde att laget med sin svaga trupp inte haft en chans att konkurrera med de bästa över 10 månaders tid. Efter en nattsvart vår så lyckades man under fjolårssäsongen aldrig ta sig tillbaka ordentligt, och missade för första gången på tre år spel utanför Storbritanniens gränser, något som måste ses som ett stort bakslag.
7, 17, 4, 11, 6, 5, 5, 8
Detta är ingen Keno-dragning eller V-75 rad utan Moyes placeringar under sina år i klubben. Inte illa kan tyckas, men fans, spelare och skotten själv är långt ifrån nöjda. Suktandet efter en titel är hur stort som helst. Drömmar som faktiskt höll på att bli till verklighet för bara lite över ett år sedan då laget efter ett fantastiskt FA Cup äventyr, som bland annat inkluderade segrar mot tre utav ligans fem bästa lag (förutom klubben själva) Liverpool, Aston Villa, och Manchester United efter stor dramatik. I finalen så blev dock Chelsea för svåra trots en drömstart med ett ledningsmål av Saha i matchinledningen, och man föll tungt med uddamålet. Moyes och hans mannar får därför fortsätta att vänta, frågan jag oroligt ställer är bara, hur länge orkar de innan de ger upp och prövar något nytt?
Oviss framtid
Som ni ser så har David Moyes haft en lång och långtifrån spikrak resa som tränare för laget. Nu känns det som om han än en gång har kommit till ett vägskäl i klubbens utveckling. Är han redo att ta det sista steget och leda klubben in i det absoluta toppskiktet på lång sikt, är frågan som många blåvita supportrar ställer sig. Vi vet att både kvalitén och viljan finns, men det krävs så mycket mer än tendenser (om än tydliga) för att räcka hela vägen i världens största och bästa fotbollsliga. Det känns som sagt att det i sådana fall nu är dags att visa detta, om det nu är möjligt. Förutsättningarna har definitivt aldrig varit bättre än vad de är just nu.
Både de allt mer kräsna fansen samt fler och fler viktiga byggstenar i spelartruppen börjar nu lessna på att vänta. Samtidigt börjar Moyes själv få lukrativa erbjudanden från andra storklubbar som börjar få upp ögonen för den skicklige skotten. Klubbar som till skillnad från Everton kan erbjuda massvis med pengar samt spel i fotbollens finrum Champions League säsong efter säsong. Om vi inte får ett riktigt bra resultat inom den närmaste tiden så är risken stor att Moyes snart ger upp. Inte för att det vore likt herr Moyes men man vet ju alltid. Allas driv är ju att vinna titlar, och ingen vill bli ihågkommen för att ha tagit en klubb från botten till strax under det yttersta toppskiktet för att sedan stagnera.
Jag tror som sagt att vi har kommit till ett riktigt vägskäl för Moyes och Everton denna säsong. Laget har nu efter förra säsongens misslyckande endast spel på de brittiska öarna att fokusera på, något som förstås både kan ses som positivt och negativt. Man har inte lika mycket matcher som sliter på den relativt tunna spelartruppen, men samtidigt innebär detta också att klubben går miste om en utav deras största ekonomiska inkomstkällor. Nyckelspelare som har varit Moyes trogna under många år nu, som litat på att tränaren, trots den slingriga resan och de ganska så dåliga resurserna, ändå skulle lyckas med att en vacker dag slå hela det fotbollstokiga England med storm och ta klubben till den absoluta toppen börjar säkert ledsna lite. Trots att ett flertal valt att skriva långa kontrakt så är detta spelare som förstås inte blir yngre, och som trots att de älskar klubben och dess supportrar inte vill se tillbaka på fotbollskarriären då de är 40 år och säga, tänk om jag hade bytt från Everton då hade jag kanske stått här med tre ligatitlar och fått uppleva de största matcherna ute i Europa. De vill ta chansen innan det är försent, och kanske känner de att det är rätt läge nu om inga riktigt positiva vibbar snarast visas upp. Detta är spelare som jag tror nu i respekt mot sin duktige manager ger skotten en allra sista fullhjärtad chans till att verkligen lyckas. Visserligen känns det som att nyckelspelarna verkligen tror på klubben då de glädjande fortsätter att förlänga kontrakten, men säkerligen vill de ha med sig några titlar i prisskåpet då de summerar sina år som professionella fotbollspelare. Nu har de troligen börjat fundera på om det är möjligt i Moyes Everton, eller om möjligheten är betydligt större någon annanstans. Och ni vet hur det kan se ut. Försvinner en så är det lätt att fler följer med som en ketchupeffekt. Än så länge så känns det dock som att alla verkligen har tro i klubben och är beredda att ge det ytterligare minst en chans till!
Spelare går ju förstås alltid att ersätta, och så länge Tim Cahills Evertonhjärta brinner så är jag övertygad om att laget kommer att hålla till på säker mark i högsta ligan. Men den stora tveksamheten om framtiden ligger dock säkerligen inte bara hos spelarna utan även hos Mr. Moyes själv. Hur ser han på saken om kommande säsong blir ett misslyckande? Är han redo att ta ännu en motgång? Eller är han då redo att pröva lyckan någon annanstans? Det är bara att se vad som hände med en utav våra stora konkurrenter Aston Villa nyligen då tränaren Martin O’Neill valde att avgå från (vad vi utomstående kunde ana) ingenstans. O’Neill har under de senaste åren varit Moyes motsvarighet och verkligen försökt bygga upp ett lag långsiktigt, men endast ett dåligt beslut från styrelsen krävde för att nordirländaren skulle lämna skutan. Visserligen känns det som att ägare Bill Kenwright och Moyes har en fantastiskt bra relation till varandra, men det kan gå fort, och det visar inte minst O’Neill exemplet. Då spelar det ingen roll om många av ens spelare sitter på långa kontrakt, för händer något liknande Moyes så är jag övertygad om att hans liksom O’Neill bara skulle packa väskorna och söka lyckan någon annanstans utan att blinka.
Frågorna är många och svaren väntar där ute i framtiden. Alla kanske inte kommer inom ett år men jag är övertygad om att detta kommer att bli ett nyckel år för Everton FC och dess framtida målsättningar. Därför är det nu med väldigt spänd förtjusning som jag hälsar nästa kapitel i Moyes Evertonera välkommen. Det ser verkligen ut som om tränaren har lyckas samla truppen på ett bättre sätt än någonsin. Jag hoppas verkligen att jag har fel men för mig så känns det som om det kan bli en sista strid för ett par av våra hjältar i den mörkblåa tröjan om resultaten inte faller ut rätt. Det känns som att det är dags att antingen ta steget in i toppfotbollen på riktigt igen efter över 20 års väntan eller annars bara nöja sig med att vara där vi är.
Det är dags för vad du har slitit för och väntat på i åtta år nu David Moyes. För så länge ingen stenrik oljeshejk kommer och köper klubben från ägaren Bill Kenwright så kommer förutsättningarna antagligen aldrig bli bättre än vad de är just nu. Du har både den bästa och bredaste trupp du någonsin basat över. Dessutom så ser skadeläget för en gångs skull riktigt bra ut, och laget kommer med en stark försäsong i ryggen. Det känns faktiskt inte som att det finns några riktiga ursäkter denna gång. Nu ha du din riktiga chans att en gång för alla leda både dig själv och Everton FC in i den engelska fotbollens finrum på riktigt, ta den chansen!
It’s time to shine Mr. Moyes.
Nästa kapitel börjar skrivas på Ewood Park klockan 16:00 på lördag. Missa inte det!
