Direkt från Liverpool - njurpaj och fish and chips
Everton besegrar Fulham med 2-1 utan att imponera, men spelet är inte alltid avgörande då man är på plats på Goodison Park. Det är allt annat som gör resan värd.
Det luktar alltid njurpaj och fish and chips eller i alla fall någon märklig kombination av dessa dofter, då man släntrar fram längs Goodison Road. Fullt med folk, beridna poliser, mycket blått och folk som står och trycker i sig njurpaj eller fish and chips. Helt underbart.
Ett besök i Evertons megastore resulterar i nödvändiga inköp. Matchtröjan från cupvinnarcupfinalen i Rotterdam 1985 är en länge efterlängtad klenod som fyndas till vrakpris... Ja, eller till ett pris i alla fall...
Den vikbara pappersmodellen av Goodison Park har jag suktat efter länge för att pryda nattduksbordet hemma. Min åttaårige son hittade schyssta målvaktsbyxor och dessutom inhandlades en rad presenter till övriga familjen. Presenter som säkerligen knappt kommer användas, ens uppskattas, men är man på Goodison så är man. Tror dock att den uppblåsbara Everton-stolen kan bli lite av en succé...
Förväntansfulla Swedish Toffees tar sig från puben The Winslow till puben Thomas Frost till puben The Royal Oak... Det är en del att stå i innan avspark. Dessutom har de allra trognaste fått en rundtur i kyrkan som ligger alldeles invid Goodison och upplevt minneslunden samt tagit en kaffe i samlingslokalen.
Pubarna var inte lika populära hos min åttaårige son, så vi tog istället några turer runt arenan. Jag njöt av varje minut och insöp atmosfären i myllret utanför Goodison. Min son undrade däremot varför vi bara gick runt, runt hela tiden.
På Upper Bullens Road står sedan 40 medlemmar i Swedish Toffees och ryser av vällust när spelarna springer in till Z-Cars. Bara några timmar innan hade styrelsen i Swedish Toffees delat ut vårt årliga pris - en blå dalahäst - till en välförtjänt Everton-spelare. Denna gång var det Tony Hibbert, som står för så mycket hjärta och engagemang. Och visst gjorde han en bra match, efter att ha mottagit ett sådant förnämt pris.
Matchen inleds med uselt spel och det är först efter 1-0 till Everton av Seamus Coleman som det börjar ta fart. Själva målet missar jag givetvis då jag trodde mig vara taktisk att gå på toaletten innan halvtid. Spelet var ju ändå helt befriat från målchanser... Jag hörde dock jublet. Lite surt, men å andra sidan säger all beprövad erfarenhet att hinna gå på toa i halvtid på Goodison Park är lika lätt som att säga upp ett mobiltelefonabonnemang.
Vid Sahas 2-0 känns det som om enbart Swedish Toffees jubel lyfte taket på Goodison. Livet är på topp och fotboll i England är något alldeles extra, då fansen lever med i varje spark, varje rörelse i någondera riktningen. Det nyköpta kaffet smakar mycket godare än vad det egentligen gör.
Men - som vanligt - ser Everton till att kaffet hamnar i vrångstrupen. Fulham reducerar från tomma intet och sedan stundar en plågsam tortyr ända fram till slutsignalen.
När slutsignalen går vill man inte lämna arenan och vi sjunger och applåderar. Jag noterar även hur Phil Neville direkt efter slutsignalen knyter nävarna och jublar mot Gwladys Street End. Han vet vad tre poäng betyder. En äkta lagkapten.
Magiskt, trots uteblivet skönspel. Och imorgon ska vi på The Stadium Tour, så än är det inte över.
