Duncan Ferguson - The lad drinks Bacardi!
En dryg vecka efter Merseysidederbyt sitter jag på Rockpub Buddah i Puerto de la Cruz, Teneriffa, och funderar fortfarande på vad som egentligen hände på Goodison Park förra söndagen.. Jag har bytt ut 8 grader mot 29, regn och kyla mot sol, Beatles mot något rivigare och till och med ölen John Smiths är nu bytt mot Dorada när jag ska försöka samla mig och sätta lite text på medlemsresan förra helgen. Däremot känns det som det är lika många britter här som i Liverpool som vill prata fotboll.
Den stora drömmen för varje supporter tillhörandes den blå eller röda sidan av de 2 stora fotbollslagen i Liverpool är självklart att få uppleva och vara en av de lyckligt lottade som blivit förärade en biljett på läktaren. De årliga och officiella supporterresorna som de svenska Evertonsupportrarna, Swedish Toffees, organiserar har självfallet några gånger genom åren diskuterat möjligheten att arrangera en resa till ett derby på Goodison Park. Det har dock ansetts vara att skjuta lite över mål då det är allmänt känt hur svårt det kan vara att komma över just dessa dyrgripar till plåtar oavsett om man är 1, 2 eller 4 som vill se matchen i fråga. Dessutom har det antagits att det kommer att vara betydligt fler som vill åka på medlemsresan ifall just denna match i fråga valts och därför har valen fallit på andra matcher känts fullt naturligt.
Med stora delar ny styrelse i Swedish Toffees valde man att gå all in i höst och ställa Evertons supporteransvariga mot väggen och se ifall det omöjliga kunde bli möjligt. Likt pikadorerna i filmen on tjuren Ferdinand som begav sig ut på jakt efter den tuffaste tjuren i trakten för att ge en högt ansedd matador den ultimata striden så sa den nya styrelsen: Derbyt ska vi ha! Det frö som såddes för 4-5 år sedan i och med bildandet av den svenska supporterklubben har sedan vattnats, gödslats, vattnats och gödslats några gånger om innan vi nu kunde skörda frukten av det exceptionella samarbete som utvecklats mellan Everton och Swedish Toffees på förhållandevis kort tid. Mot förmodan och med höga odds vann vi högvinsten och fick grönt ljus att börja planera för höstens medlemsresa, den skulle bli av i slutet på Oktober i ett hett derby på Goodison Park och det mot lillebror Liverpool!Lillebror undrar nog många nu, han måste ha slagit skallen den där snubben som skriver.. Nej, det är så det är och ligger till även om de flesta tror och inbillar sig något helt annat. Läs på historien säger jag då och i hur många fall är det lillebror (14 år yngre) som flyttar ut först medan storebror bor kvar hos morsan och familjehemmet? Nej, ni röda som läser det här får allt bita i det sura äpplet och svälja stoltheten...
När anmälningstiden för resan gick ut var det hela 66 st. blå svenska kolor som valt att satsa en del av sina surt och hårt förvärvade slantar på årets medlemsresa. Barn har vi haft med förr men nytt för i år var att vi även fick med några kvinnor, mycket trevligt. Ett rekord som vida överstiger de 40 personer som var och såg Fulham för dryga 18 månader sedan och smått fantastiskt med tanke på att medlemsantalet inte överstiger 250 st. Var fjärde medlem skulle alltså förbrödras under en helg i den väldigt trevliga och numera höjdarstaden Liverpool med allt vad den har att erbjuda, mot flygplatsen! Resenärerna damp ner från himlen lite varstans och på olika tider men själv var jag med på morgonflighten från Köpenhamn till Manchester tillsammans med ett 15 tal andra bröder. Vi möttes på absolut bästa sätt, av de förbeställda taxibilarnas chaufförer, med klassiska skyltar där de stod i ankomsthallen med en A4 "SWEDISH TOFFEES". Resan hade börjat och nu var vi här.
Glada i hågen tog vi det obligatoriska lagfotot med taxichaffissarna och klev in för dryga 45 minuters färd till Days Inn Hotel som de allra flesta hade bokat in sig på. Blå himmel och sol välkomnade oss till Liverpool, Europas slavhandelscentrum för några hundra år sedan. Slavarna på den tiden hade sällan mer en tygtrasa över de ädlaste delaren, numera är slavarna klädda i blå träningsställ och hårt jobbande i regn och rusk allt under noggrann övervakning av den argsint lättröde skotten David Moyes. För att ingen ska misstolka och ta illa upp så har då dagens slavar jäkligt bra betalt och själva valt att vara slav under Mr. Moyes och hans Everton som han format under sitt decennium som manager där.
Checka in fort som f-n, slänga in väskorna i bagagerummet och sedan rätt ut i samlad trupp till första bästa pub runt hörnet, det finns nästan alltid en pub runt hörnet i England av någon anledning.. I detta fallet fanns det tre men valet föll efter lite morgontrött övervägande på "The Slaughter House". Inget taktiskt val men nu i efterhand så kan man ju med lätthet konstatera att det nog var så trots allt. Har man "The Liverpool", något annat jag inte minns och just "The Slaughter House" att välja på och är Swedish Toffee så klart som korvspad det blir en pub med ett namn som i mångt och mycket har karaktäriserat ett hårt kämpande Everton under David Moyes kommando. Klockan var inte 11 AM än men ölkranarna vreds på för fullt för törstande blå svenskar och tonen var tagen. John Smiths, Caffreys, Fosters och Guiness please var en fras som kom att användas många gånger under dryga 90 + tilläggsminuter för några. Att vi plus anslutande resenärer skulle bli stammisar på denna pub i ett par dagar nu stod nog redan i The Echo, den lokala blaskan som noga följer allt som händer i stan.
Några Beatles entusiaster drog iväg på utflykt och under den trippen hämtades även alla våra biljetter ut. Att bära på 66 st. biljetter till ett utsålt derby är nog en svettig upplevelse. Vår förärade ordförande fick ta sig an uppgiften och hade han velat hade han kunnat åka hem med 100.000 på fickan men som tur var satsade han på ett återval för 2013 och levererade biljetterna till de berättigade medlemmarna. Ett par andra tog sig med trötta men bestämda steg mot supportershopen Everton Two, där möttes vi av en kö och avstängd ovanvåning. Här måste hända något tänkte jag och frågade vad som stod på. "Neville Southall is coming to signing his new book" sa en tjej som jobbade i butiken. Neville Southall? Woow..tänkte man, utan tvekan en av världens största målvakter på 80-talet då det begav sig..största i dubbel bemärkelse..mäktigt. En del handlade säkert men själv är jag för lat och bekväm, brukar kika lite och prova lite tröjor för att sen när jag kommer hem sätta mig framför datorn och beställa hem det och vara säker på att det har rätt storlek och ser bra ut i mina ögon.
Kvällen var vigd åt en middag ute på Goodison Park i Former Everton Players Foundations regi vilket i korta drag betydde en 3-rätters med en del legendarer som berättade lite av sina historier och upplevelser. Några namn som var på plats var Neville Southall (nu ännu större), Duncan Mckenzie, Barry Horne, John Bailey, Dave Hickson och framför allt Joe Royle. Royle som kom fram som ett underbarn redan som 16-åring, dåtidens Wayne Rooney, visade sig vara en oerhört sympatisk man och berättade bland annat hur det hade gått till då Duncan Ferguson kontrakterades och knöts till klubben under hans tid som manager.
Big Dunc som hade lånats från Glasgow Rangers efter en kortare fängelsetid hade inte lyckats göra något mål och inga assist men Royle var övertygad..han ska signas. När sedan Duncan åkte dit för en rattfylla och Royle inte hört det sa dåvarande ordförande Peter Johnson: Do you want to hear the good or the bad news first? Joe Royle: -Give me the good news first. PJ: - The boy has been doing a drink and drive but his fine. JR:- Oooh, I see. The bad news then? PJ: - It was twice the limit..we´ve got a problem. Royle var pressad, han ville ha sin man men förstod innebörden och vad hans chef sagt till honom. När sedan den medicinska undersökningen gjorts så var det samma visa igen och Peter Johnson upprepade proceduren ännu en gång. Good news, bad news? Och Royle föredrog de goda nyheterna först igen så han fick höra att Duncans fysiologiska status var i perfekt skick. -Very good, sa JR. - Come on, give me the bad news then! PJ: - Do you know what Joe? The lad drinks Bacardi.. Grabben hade med andra ord lite problem med % och då Rangers krävde något i stil med 6 miljoner £, på den tiden väldigt hög summa, så var Peter Johnson väldigt tveksam att sanktionera övergången. Joe Royle funderade och efter ett tag tittade han på sin chef och drog till med en fuling. - Do you know boss? I´ve heard Liverpool want to sign him. Med en gång kom svaret och utan att darra på rösten sa PJ till JR: - Sign him, whatever it cost! Mötet var avklarat och resten är historia...
Lördagen begav sig 25 tappra man ut till träningsanläggningen FinchFarm, sol och blå himmel men riktig snålblåst ute på de engelska fårängarna. Everton U18 mot West Ham U18, kick off kl.11 och just nämnda legend Duncan Ferguson är coach för detta U18 gäng vilket så klart var en höjdare att njuta av då inte spelet värmde direkt. 25 blev 6 kvar efter halvlek och matchen slutade 1-1 efter att bägge lagen gjort mål på straffar.
Eftermiddagen såg några Tranmere lira på hemmaplan medan några åkte för att se Wigan möta West Ham innan det var dags att samlas på en förbokad och stor restaurang för hela sällskapet och några inbjudna gäster. Maten höll förvånansvärt bra klass och kvällen till ära så serverades det föga överraskande "Sticky Toffees" till dessert hos alla i sällskapet (nåde den som valde något annat!). Om maten var bra så var det lite otur och synd att det var så hög volym där så den planerade frågestunden och presentationer av styrelsen osv omöjliggjordes. Tråkigt för de som var nya resenärer då de inte heller fick en riktig chans att presenteras för eldsjälen Lawrence, som står bakom Everton former Players foundation, och Darren Griffiths, som är medie och supporteransvarig för Everton.
Kvällen flöt dock på bra och vi hade även den stora äran av att återigen gästas av vårt egna svensklöfte, Johan Hammar, som nu är 18 år och som bildar mittlås med Shane Duffy i reservlaget. Johan tog sig proffsigt och världsvant runt alla våra bord och satt dryga kvarten och svarade mycket ödmjukt på alla frågor från oss supportrar. 18 år och redan mogen och ödmjuk som en 30 åring..läser du detta Johan så ett stort tack från oss alla och vi håller alla tummar vi kan för att du ska få ett A-kontrakt till våren!
Behöver jag säga att efter maten begav de flesta sig runt hörnet till The Slaughter House... sen Matthew Street...och sen..ja, ni vet förhoppningsvis själv vad ni gjorde. Viktigast var dock att alla var pigga och uppe på benen på söndag kl.9.30 då de flesta hoppade in i taxi efter taxi till Thomas Frost, den pub vi traditionsenligt besöker under 3 timmar innan match och som ligger knappa 5 utsparkar bort från arenan. Swedish Toffees ockuperade en egen del av puben och folk minglade med varandra med glada miner och mången god öl så klart. Så lätt allt kan vara egentligen, varför finns det krig och elände när 66 svenska supportar varav många inte känner varandra så lätt finner varandra?
Kick off och showen är i gång. Everton dominerar till hemmapublikens och vår egna stora förtjusning men kallduschen kommer snabbt. Det är som att stå i duschen efter en kall vinterdag då man njuter av hett vatten som växlar till iskallt utan förvarning, inte bara en gång..utan två gånger. 0-2 och det har gått dryga kvarten..första gången i mitt 45 åriga liv funderar jag allvarligt på att lämna en arena i halvlek eller innan redan. Jag har sett 2 derby innan på Goodison Park och bägge gångerna har vi lyckats vinna med 1-0 och 2-0 senast för 2 år sedan. Jag grät till och med av lycka och darrade i hela kroppen då Arteta satte 2:an för 2 år sen och det inför min då 16 årige son som till råga på allt håller på de röda.
Då har det också varit nervigt men inte som nu, det är en helt annan känsla som sprider sig hos mig denna gång och jag mår bara dåligt av det hela. Detta skulle ju vara kul, inte som en outhärdlig tortyr..ta mig härifrån.. JAAAAAAA!!! 1-2, Leon Osman, vår egen underskattade Evertonson hittar nätmaskorna och jag flyger upp i ren galenskap. Hoppet tänds och illamåendet övergår återigen till nervositet för någon minut då Everton pressar på. Galenskapen når högsta nivå då Naismith kvitterar till 2-2 efter 35 minuter i sin derbypremiär.. tårarna är nära och folk kastar sig över varandra och det är som små barn som leker runt i ett bollhav på SlaskDonalds, lyckan är fullkomlig. Jag väljer att stanna bandet här även om matchen varade cirka 60 minuter till, det blev 2-2. När jag skriver är det jag som bestämmer, jag som kontrollerar skeendet..inte Moyes, Suarez eller domaren..utan jag! Här känner jag att jag trots allt mådde bra, för att inte säga löjligt bra, även om det nog dröjer många år igen innan jag utsätter mig för det här med derby en gång till.
Tack alla gamla och nya vänner, på återseende.
