En felfri laginsats fylld av passion
Idag var det bara ett lag som skulle vinna, och det var Everton. Det var ett beslut som hade tagits i omklädningsrummet innan spelarna sprang ut till ljudet av Z-Cars. Beslutet var David Moyes, Tim Cahills, Phil Jagielkas, Sylvain Distins, Mikel Artetas… Ja, ett kollektivt beslut som genomfördes med passion, klass och disciplin. Idag imponerade Everton. Idag var det slutsnackat. Idag dominerade vi spelet OCH gjorde målen.
Korta matchfakta
Everton - Liverpool 2-0
1-0 Tim Cahill (34)
2-0 Mikel Arteta (50)
Varningar: Everton: Cahill, Beckford. Liverpool: Rodriguez, Meireles, Torres.
Publik: 39 673
Domare: Howard Webb
Tim Howard – Phil Neville (K), Sylvain Distin, Phil Jagielka, Leighton Baines – Seamus ”Ramos” Coleman, Mikel Arteta (Beckford), Johnny Heitinga (Hibbert), Leon Osman (Bilyaletdinov) – Tim Cahill – Yakubu
Första halvlek – total Evertondominans
Everton satte gasen i botten från första stund. Aggressivt och viljestarkt med ett enormt högt tempo. En intensitet värdig ett derby. Under de första 25 minuterna fanns bara ett lag på plan och det kunde lika gärna stått 2-0 redan där, men tyvärr var det våra – i övrigt felfria – mittbackar som fick de bästa lägena. Phil Jagielka fick en jättechans med vänsterfoten i 11: e minuten och Sylvain Distin ett nästan ännu bättre läge i 13: e minuten. Distins avslut var inte så pjåkigt, men skruven räckte inte ända in i mål.
Även Yakubu slet till sig en bra chans, men skjuter utanför. Yakubu gjorde ett jättejobb matchen igenom när han stångades med Liverpools mittbackspar.
Liverpool hade sannerligen inte mycket, men en hyfsad period innan Evertons 1-0-mål kunde förnimmas. Den kulminerade i en nickskarv av Fernando Torres. Tim Howard fick sträcka på sig och det blev en resultatlös hörna.
I den 34: e minuten fick vi uppleva ren och skär klass, då Arteta direktpassar till Seamus Coleman (eller Seamus Ramos, som han också kallas…) som rycker in i straffområdet passar snett inåt bakåt till Tim Cahill. Tiny Tim trycker sedan till med en obönhörlig kraft och bollen går som en projektil upp i nättaket. Mycket vackert! Taket lyfter på Goodison Park!
Äntligen, äntligen, äntligen, får vi under denna säsong belöning för allt bollinnehav, all press och all vilja. Personligen flög jag upp ur soffan, till min åttaårige sons stora förvåning, då jag kanske inte alltid är de stora gesternas man.
Taket på Goodison och jag från soffan… Man ville bara lyfta och lyfta… Kommer egentligen inte riktigt ihåg vad som hände resten av halvleken, förutom att Leon Osman skadade sig. Tyvärr, för Osman hade varit mycket bra.
Andra halvlek – dominansen fortsätter och matchen avgörs
Den skadade Osman går ut och in kommer Diniyar Bilyaletdinov.
Liverpool visar lite goda tendenser inledningsvis. Maxi Rodriguez fångar en andraboll strax utan för straffområdet och skjuter, men Howard räddar.
Annars är det just andrabollarna som Everton fångar – överallt – vilket tyder på att det var Everton som ville mest och hade beslutat sig för vinst idag. I den 49: e minuten får Everton en hörna. I den 50: e minuten landar bollen hos Mikel Arteta som står helt omarkerad vid straffområdesgränsen och pressar in skottet i mål. Sådana bollar får man inte ge till ”The Best Little Spaniard”, då smäller det! Och om taket lyfte av allt oväsen på Goodison efter det första målet så var det på väg ut i omloppsbana runt jorden efter tvåan. Kommer inte ihåg vad jag gjorde själv, men glad var jag. En minut senare noterade jag att bollinnehavet var 80 % mot 20 % till Evertons fördel!
Sedan går matchen ned i tempo. Everton börjar backa hem och säkra upp, medan Liverpool måste pressa på och får därmed mer bollinnehav. Evertonförsvaret är dock kompakt och Jagielka samt Distin är helt felfria.
Heitinga och Arteta tvingas byta, och Jermaine Beckford samt Tony Hibbert kommer in. Stående ovationer till Arteta, men jag ska erkänna att jag kände viss oro kring Evertons samtliga tre byten som verkade vara skaderelaterade. Vi har inte råd med fler skador nu.
Matchen ut ackompanjeras av en makalös stämning på Goodison och Liverpool skapar några lägen. Bäst läge har Torres med en fin fint och ett skott som Howard räddar på ett lysande sätt.
Jermaine Beckford ville ha straff och får en del bra lägen, men han kan inte riktigt knyta ihop säcken. Phil Jagielka tillsammans med Sylvain Distin kliver fram som planens stora kungar på slutet när pressen ökar något.
En passionerad laginsats
En match som var en riktig lagseger. Alla vara taggade och visade enorm passion. Ibland såg det ut som om vi var en eller två man mer på plan. Yakubu stångade och skapade lägen åt de andra på ett sätt jag inte sett på mycket länge. Tim Cahill var lysande rakt igenom med ett klassmål, men också en arbetsinsats över det mänskliga. Mikel Arteta styrde ensam över mittfältet och fördelade bollar samt avgjorde matchen med ett kliniskt avslut. Seamus ”Ramos” Coleman och Leon Osman vann boll högt upp i banan och snurrade hejvilt med Liverpoolförsvararna både till höger och till vänster på banan. Tack vare Coleman kändes det som om vi äntligen hade en högerflank att räkna med. Osman länkade bra med Leighton Baines. Baines som numera sällan gör en dålig match. Johnny Heitinga höll rent bakom Arteta och spelade mer vårdat än på länge. Phil Neville drev på manskapet och Tim Howard var säkerheten själv och gjorde de räddningar som behövdes, även om han kanske inte hade så mycket att göra. Sylvain Distin visade varför vi köpte honom och hur oerhört stark han är, medan Phil Jagielka bara växer och växer. Karln är makalös på att läsa spelet och är skillnaden mellan ett superbt och ett hyfsat försvarsspel.
Tony Hibbert gjorde ett starkt inhopp, medan Beckford och Bilyaletdinov fortfarande har en bit kvar till de övriga spelarnas perfektion, åtminstone en dag som denna.
Du sköna nya värld
När slutsignalen går och jag inser att även rutinerade rävar som Glenn Strömberg erkänner att stämningen på Goodison Park är något utöver det vanliga, så känns det som jag varit med om en ”säsongsvändare”. Det är inte så långt upp till Champions League-platserna och kan vi bara hålla skadorna i schack, så… Men mest av allt känner jag stor lättnad, för denna match var så oerhört viktig rent mentalt. Det kan inte vara roligt att vara i Roy Hodgsons kläder nu.
Detta blev en lite väl osande matchrapport och jag kan ha missat några detaljer, då vissa delar av matchen gick åt till att suga in atmosfären på Goodison (och då satt jag ändå framför tv: n och inte på plats..!) samt bara njuta av en nästan episkt felfri laginsats med en passion som gick rakt igenom tv-rutan.
Kanske, kanske kan vi ha varit med om en historisk ”säsongsvändare”. Vem glömmer inte Kevin Brocks bakåtpass som snappades upp av Adrian Heath och innebar 1-1 och gav omspel mot Oxford United i FA-cupens 5: e omgång den 18 januari 1984. Innan dess pratade man om att Howard Kendall skulle avgå, efter det så vann vi allt… Ja, eller nästan allt, och kanske det är stundens lycka som gör att jag drar på lite för stora växlar. Men det tycker jag man kan unna sig en dag som denna.
