Evertons lagbygge i sönderfall
Inför årets säsong har känslan av ”make it or brake it” aldrig varit mer påtaglig. David Moyes hade byggt ett lag som såg starkare ut än någonsin. Det var nu vi skulle utmana för Champions League.
Försäsongen gick alldeles lysande, vilket är ovanligt för Everton och det fanns till och med konkurrens om platserna i laget, vilket är ännu mer ovanligt för Everton. Moyes hade varit nära i och med FA-cupfinalen 2009 och även om fjolåret var ett misslyckande så spelade laget fantastiskt andra halvan av säsongen.
Utan att ens vara i närheten av konkurrenternas ekonomiska muskler såg det ut som om vi äntligen kunde utmana. David Moyes lagbygge var starkt och truppen bredare än någonsin (även om det i jämförelse med topplagen fortfarande är en tunn trupp), men det vilade på en bräcklig grund. Det krävs framgång för att spelarna inte ska börja snegla på fetare kontrakt hos andra klubbar. Därför handlade det om ”make or brake it” i år.
”Brake it”
Och utan att ta ut något i förskott, så ser det ju ut att gå käpprätt rakt in i ”brake it”-träsket.
Kapaciteten finns, vilket märks när vi spelar mot bättre lag. Men vi faller ihop mot lag som vi måste vinna över. Framförallt har vår hemmaform vart usel. Det existerar inte något ”Fortress Goodison” direkt.
Inte blir det bättre av att vi kammade noll i januaris transfer-fönster och tvingades släppa Steven Pienaar, Yakubu, Vaughan, Joao Silva och Agard. Kanske inte för att de är oersättliga, men mer för att vi decimerar en redan tunn trupp och att släppa Pienaar för en spottstyver är ett tecken på att de rikare klubbarna nu känner vittring att Everton är lite av ett loppis där man kan fynda. Spelarna börjar kanske tveka om det under så många år mödosamt konstruerade lagbygget kommer att lyckas och vet att det finns mer pengar att tjäna i andra klubbar.
Det visar inte minst fotbollsvärldens egen grosshandlare – Harry Redknapp – som slänger ut skambud på vår lagkapten Phil Neville, sannolikt i hopp om att han ska lämna in en transferansökan.
Begynnande spelarflykt?
David Moyes gick senast idag ut med sina farhågor om att inte kunna behålla spelare, främst blivande världsspelare som Marouane Fellaini. Det finns mycket talang i truppen, men hur länge till?
Årsbokslutet är klart och kommer presenteras under nästa vecka. Redan nu går det en massa rykten om att klubben är bankrutt och konkursmässig. En typ av paranoja som utvecklats under årens lopp. Även om klubben inte går i konkurs tyder allt på att siffrorna inte kommer att vara särskilt lysande, vilket man kan också kan utläsa i David Moyes uttalande att han nu behöver besked från styrelsen om hur han ska kunna motivera sina spelare att stanna i Everton.
Bill Kenwright har hjärtat på rätt ställe, han har varit med och stabiliserat en klubb som skövlats av Pete Johnson, men det finns inga pengar kvar.
Dessutom verkar det inte finnas något intresse för att köpa klubben. Kenwright har själv hävdat att han söker dygnet runt efter potentiella köpare, och det finns intressenter, men inte med tillräckligt stora ekonomiska resurser.
Något måste hända innan sommaren
Och även om Everton omsättningsmässigt är en av världens 20 – 30 största klubbar, så är den liten i förhållande till de ekonomiska jättarna vi utmanar för att ta oss till Champions League. Vi har en härlig arena, men ack så uråldrig där det inte finns utrymme för att tjäna några pengar på driften och som dessutom tar in för få åskådare. Varumärket är lite för svagt. Vi befinner oss inte i någon världsmetropol och har ett annat krislag bara ett stenkast bort som stjäl uppmärksamhet. Och vi har ingen ”sugar daddy” i form av en rik ryss.
David Moyes vänder nu blicken mot Kenwright och styrelsen tillsammans med spelare och fans. Vad händer nu? Händer något? De måste finna ekonomiska medel och en strategi för hur Moyes ska kunna gå vidare. Om inte är jag rädd för att vi har ett lagbygge som är på väg att falla isär senast till sommaren, och David Moyes kan vara den förste som lämnar skutan.
