Fotboll är mer än en staty
Jag står länge och synar William Ralph ”Dixie” Dean som tydligen är på väg någonstans. Förmodligen ut på plan. Men eftersom det är en staty, då Dean dog 1985, så hyser jag inga förhoppningar om att han ska få fart på Evertons anfallsspel. Sonens ointresserade blick säger det mesta, men detta är ett fototillfälle som är obligatoriskt.
”Stå nu här, så ska jag ta ett kort.”
”Varför då?” undrar sonen.
”Jo, därför att du har ju aldrig varit så här nära statyn av Dixie Dean. Och det kanske inte blir några fler tillfällen. Det är dyrt att åka hit.”
”Det är ju bara en staty, pappa. Vi måste hinna köpa dålig Fish and Chips också, som vi alltid brukar.”
”Jag vet inte om vi hinner köpa Fish and Chips. Köerna börjar bli för långa på Goodison Road. Och det är inte vilken staty som helst – Dixie Dean är den främste centerforwarden genom alla tider. Hela 37 hattrick och målrekordet på 60 baljor säsongen 1927-28. Det går inte att slå. Han är den närmaste en gud man kan komma. Så, ställ dig där nu. Och le.”
”Bättre än Messi?”
”Förolämpa in Dixie Deans minne!”
”Det är ju bara en staty. Jag vill ha Fish and chips. Och, pappa, det där var ju ändå före kriget.”
”Det är ingen staty. Det är en kulturskatt. Det är… ja, eller, det är ju en staty. Och det var inte före kriget.”
”Jo, pappa, andra världskriget började ju 1939.”
”Andra världskriget ja, men det Stora kriget, bröt ut 1914.”
”Första världskriget, menar du?”
”Nja, snarare det Stora kriget. Vi som är lite äldre ser det så. Dixie Dean såg det så.”
”Pappa, du är inte så gammal, även om du skulle vilja. Vann inte Everton ligan 1915? Du brukar ju tjata om det? Spelade man under kriget? ”
”Nja, 1915 var den sista säsongen innan ligan tog uppehåll för kriget, men det är riktigt, Everton vann ligan det året. Och Everton vann faktiskt även ligan 1939 innan nästa krigsuppehåll.”
”Ojdå, snacka om losertiming.”
”Skulle inte du ha Fish and Chips?”
”Ja, men köerna är för långa.”
”Det ser så ut… Men du som tjatar om andra världskriget… Vad tror du om att kolla in bombskadorna som ska finnas i murbruket på Gwladys Street End? Det kan väl vara kul!”
”Nästa gång kan vi väl ta en fotbollsresa till Barcelona istället?”
”Och missa det här! Du är galen pojk. Vad har mamma tutat i dig!”
”Men nu har vi ju gått fram och tillbaka längs Goodison Road i två timmar!”
”Jo, men det är det som är hela grejen. Passa på att insupa allt nu. Hela känslan!”
”Menar du all cigarettrök och lukten av njurpaj?”
”Ibland är du lite väl brådmogen för ditt bästa.”
”Det är väl själva matchen vi är här för?”
”Matchen? Nej, är du galen! Nu förstår jag inte vad du menar? Matchen… Sånt kan man ju se på tv numera.”
Köerna var för långa så det blev friterad kyckling i hörnet Goodison Road och Gwladys Street. Det smakade lika illa som vanligt. Men dialogen med min något trötta – och otacksamma – son påminde mig om varför jag aldrig gillat Dixie Deans staty.
Den är för konkret. Den visar allt och inget annat. Det är det som är tråkigt. En tavla hade jag förstått, för den visar saker bakom, på sidan och kanske även sånt som man inte förstår. Det är det som är intressant. Lite som med ett fotbollsintresse. Spelare, managers, framgångar, motgångar kommer och går, men det är det där som ögat inte kan se vid en första anblick. Det som är svårt att sätta fingret på. Det som gör att man kastar sig över allt som kan ha någon form av anknytning till Everton FC. Själen med dess historia, fans och myter. Det som oftast inte syns med blotta ögat på en match, eller kan förstås av en staty.
