Glenn Hysén besöker Everton
Glenn Hysén är i Liverpool för att göra ett reportage om Everton. Sent på söndag eftermiddag får vi kontakt via telefon och Hysén sammanfattar två dagar med Everton. Det blir ett samtal där jag helt egensinnigt hoppar mellan olika tidsepoker och frågeställningar för att under den korta tiden få svar på saker man grunnat på. Glenn svarar tålmodigt.
Mannen från Hisingen vars enorma hjälteinsats på Wembley i kvalet inför VM 1990 inte bara gav honom betyget sex av fem möjliga i kvällspressen, utan också en dragkamp mellan två lika villiga friare i form av Kenny Dalglish Liverpool och Alex Fergusons Manchester United. Glenn valde Anfield och ett fotbollsliv på fel sida om Stanley Park.
Lite konstigt kändes det nog att vara på besök hos gamle fienden, erkände Hysén, som är i Liverpool för tidningen Matchs räkning.
Suveränt mottagande
Först matchen i lördags. Glenn såg den på plats och konstaterar:
”Ja, det var ju en del borta, så man kanske gick in i matchen med förutfattade meningar då jag trodde det skulle bli helt jämnt. Men i första var Everton mycket bättre. Norwich var inte med i matchen. Sedan blev de lite ängsliga, men de hade ju ett kanonläge med Leighton Baines. Hade de satt den så hade de vunnit. Garanterat. Men i slutänden kändes ändå resultatet rättvist. Det syntes tydligt att Everton inte gick på lika bra i andra.”
Han beskriver den stigande ängsligheten som numera börjar bli en nittio minuters plåga för varje Everton-supporter, särskilt när det som i lördags också slutar illa med en kvittering i slutminuten.
Hysén berättar om besöket hittills, efter att ha upplevt match på Goodison Park samt besökt den nya träningsanläggningen ute på blåsiga Finch Farm.
”Det är ju supermodernt. De har allting. Sanslöst vilken anläggning. Strået vassare än Liverpools. Allt är hundra procent.”
Även mötet med personal och ansvariga på Goodison och Finch Farm var riktigt bra.
”Suveränt mottagande. Kanongubbar. Har träffat Kevin Sheedy, Graeme Sharp och Duncan Ferguson. Alla snackade med oss.”
Det är lätt att känna igen sig i beskrivningen, då Everton är riktigt vassa på att ta emot besökare, något vi inom Swedish Toffees kan skriva under på.
Bäste Evertonspelare han mött
Nutiden är inte alltid det mest centrala för en evertonian, så med tanke på vår stolta historia och besvikelsen som fortfarande låg kvar efter lördagens match hastade jag över till dåtiden. Ju förr dess bättre.
”Vilken är den bäste Everton-spelare du har mött?” undrade jag.
”Oj, svårt. Graeme Sharp var djävligt bra. Peter Reid också, men Sharp var jobbig att möta. Ja, sedan var ju Neville Southall ruggigt bra! Lite speciell. Han tränade ju innan den normala träningen och även efter.”
Southalls träningsnit är väl dokumenterad, men Glenn gör samma reflektion som många andra. Det vill säga att det var svårt att utläsa effekterna på hans kroppskonstitution, särskilt mot slutet av karriären,
”Han tränade ju som fan. Levde han på chips?”
Enslingen Southall, som säkert ansetts som en av världens främsta målvakter, om han fått chansen att delta i ett EM eller VM med sitt Wales, drack inte ens alkohol, enligt den gamle stormålvaktens egna memoarer.
Dalglish sista match
Den tjugonde februari 1991 var Glenn Hysén delaktig i vad som än idag anses som ett av de allra mest rafflande derbyna i modern tid. En omspelsmatch i FA-cupen på Goodison Park som efter förlängning slutade 4-4. Everton kom tillbaka fyra gånger och efter den matchen avgick Kenny Dalglish. Mycket oväntat. Vad sa han till laget? Vad hände?
Glenn kommer ihåg det mycket väl och även han blev överraskad av beslutet.
”Vid den tidpunkten var de ju kvar i cupen och låg i toppen av ligan. Han kom in i omklädningsrummet och sa: I had enough, sedan önskade han oss lycka till.”
Mer än så var det inte.
Everton vann sedan omspelet med 1-0 och Liverpool var ute ur cupen och utan manager. Till dess att Graeme Souness klev in i bilden, vilket var början till slutet, för såväl Glenn Hysén som för Liverpool FC. Jag spinner snabbt vidare på nästa ämne i en fortsatt egoistisk längtan efter att få svar på frågor man funderat på och som Glenn upplevt.
McMahon vs. Sharp och backar förr och nu
”Hur var det till exempel att se hur det smällde mellan mittfältskombatanterna Peter Reid och Steve McMahon i de där stenhårda derbyna under 80-talet då båda lagen var bland de allra främsta i Europa?”
”McMahon och Reid var ju bästa kompisar! Däremot Sharp och McMahon... Det var jävlar i mig krig.”
Som tur var – för dem båda – så spelade de på sådana positioner att de sällan kom i närkontakt, men Glenn erkände att han nog funderade på vad som kunde ligga bakom.
”Smockan hängde i luften. ”
”Backar förr och nu. Många menar ju att Tony Hibbert skulle spelat i landslaget om han varit född i en tidigare generation, där tacklingsspel var mer gynnsamt?”
”Det är nog mer innerbackarnas roll som förändras mest. De är fan så mycket mer passningsskickliga. Förr var det mer – gör det du är bra på och spela enkelt.”
”Eller som mittbacken Derek Mountfield sa…”
”Vem?” undrade Glenn.
”Mountfield, en mittback i Everton som spelade i mitten av 80-talet, i och för sig lite före din tid, Glenn. Han ska i alla fall ha sagt något i stil med att dagens backar försöker vara fotbollsspelare istället för att ägna sig åt att vara backar.”
Precis då slår det mig hur insnöad man egentligen är. Glenn Hysén anlände till Liverpool efter Mountfields storhetstid. Ja, eller storhetstid och storhetstid… Mountfield dansade under en säsong, kan man säga. Mästerskapsåret 1984-85 då han som mittback knoppade in 14 mål och ståtade med en på den tiden mycket imposant mustasch, sedan petades han till förmån för landslagliraren Dave Watson. Få, utom den mest inbitne Everton-supportern som dessutom inte får vara för ung, lär minnas honom. Men som inbiten evertonian kan man inte undvika att fundera över hur en mittback under 106 matcher för Everton lyckades göra 19 mål. Trots att han såg sig först och främst som en back, och inte som nödvändigtvis som en fotbollsspelare… Nå, Glenn tar dock samtalet tillbaka på en vettig nivå.
”Men ni har ju Leighton Baines! Han kommer hela tiden farande på vänsterkanten. Tyvärr så vänds spelet ofta inåt, vilket är synd.”
Hysén är imponerad av Baines och det är bara att hålla med. Jag passar på att ondgöra mig lite över att han får bollen ännu mer sällan när han spelar i landslaget.
Hur går det i år?
Samtalet avrundas med att fundera lite över kommande säsong.
”Vi pratade ju med folk från klubben idag och de menade att är alla bara friska så kan man bli bland de sex främsta. De har ju en ganska tunn trupp”, säger Glenn Hysén som ska stanna i Liverpool och följa den blåa sidans verksamhet i ytterligare något dygn.
Som inbiten Everton-supporter kan man inte annat än konstatera att även en gammal Liverpudlian kan vara riktigt trevlig, för Glenn Hysén är mycket trevlig och tålmodig då mina frågor under några få minuter spänner över flera tidsperioder och som måste sammanfattas så konkret som möjligt. Gärna med en bra oneliner, något Hysén är mästare på.
Han avslutar dessutom med att sätta fingret på Evertons problem just nu:
”Men de får ta bort den där jävla ångesten.”
