Krönika: En ny tid väntar?
Det ser tyvärr inte ut att ljusna för Evertons prekära ekonomiska läge, vilket i sig riskerar att punktera alla möjligheter för David Moyes lagbygge. Förr eller senare. Det krävs ingen raketforskare för att förstå att tiden är utmätt och att den enda utvägen är en ny ägare. Men, är det nödvändigt med en oligark eller oljesheijk? Eller kan det finnas andra utvägar? Inte då bara för Everton, utan för de allra flesta lagen i den engelska ligan som har begränsade resurser.
Det finns nämligen fog för att påstå att det rör sig lite i fotbollsleden just nu. Det börjar mullra över de vulgära resurser som finns i en handfull klubbar. De får allt – pengar, media och fans…
Fast kanske inte fans?
Som Everton-supporter är man knappast van att vara en av många här hemma i Sverige. Jag har i alla sammanhang alltid varit den ende, den som sticker ut. Och det tror jag alla vi drygt 200 personer som är med i Swedish Toffees och hänger på Svenska Fans forum har gemensamt. Vi är ensamma.
Jag har alltid gått omkring och muttrat över hur det kan vara så? Fasen, Everton har ju traditioner och framgångar genom historien som borde räcka för att vara ett populärt lag även utanför Liverpool med omnejd. I Sverige var vi dessutom med under Tipsextra-eran och med viss framgång. Skyttekungar som Bob Latchford och Gary Lineker. Ligasegrar och cupfinaler. Ser man till antalet Tipsextra-matcher tror jag vi ligger bland de fem lagen (inte helt säker på den uppgiften dock) som visats flest gånger. Dessutom är det ett lag som det alltid hänt saker kring. Egentligen är det ofattbart att vi inte lyckades bli populärare än vad vi blev under Tipsextras storhetsperiod på 70- och 80-talet.
Själv är jag drygt fyrtio och tillhör den kanske något bittrare supporter-kategorin i Everton. Det är vi som aldrig riktigt fattat att vi inte längre är en av de framgångsrika och – framförallt – rika klubbarna i England. Vi som såg Dave Watson lyfta FA-cupbucklan 1995 och bara tänkte: ”Sådärja, nu kan vi börja plocka titlar igen.” Egentligen borde vi varit glada och partajat i en månad för att aldrig tappa känslan av att lyfta en pokal… Men så tänkte inte vi. Det var inte Everton. Då.
Sedan jag började skriva på Svenska Fans har jag kommit i kontakt med andra Evertonians. Sådana som inte vet hur det är att förutsätta nya framgångseror. Fans som inte är bittra, utan ser andra egenskaper i Everton. Yngre människor, såna som kanske (hur det nu är möjligt?!) är födda efter Howard Kendalls storhetstid som manager i mitten av 80-talet.
Och tack vare deras ögon ser jag ett nytt Everton. Ett Everton som kämpar mot oddsen och som gör det riktigt bra. Ett Everton som man följer just för att de spelar med hjärtat. Ett fattigt lag, rent ekonomiskt. Ett lag med en gammal arena som helt plötsligt tornar upp mitt i ett bostadsområde. En arena som har – nästan – lika mycket restricted view-platser som bra platser. En arena som får fotbollsnostalgiker att känna sig hemma.
Precis just där tror jag att Everton slår an något som börjar växa allt kraftigare i fotbollsfansens hjärtetrakter. Någon form av genuinitet. I sig en orsak att älska engelsk fotboll.
Kanske är vi på väg mot en ny tid där lagen i de lägre divisionerna samt de lite fattigare Premier League-lagen får fler fans utanför det egna upptagningsområdet just tack vare att de inte är lag med varumärken som syns överallt från tv-sändningar till barnkalasprylar.
Kanske kan det vara så att diskussionen och frustrationen om fotbollens död kan ta en intressant vändning till ett nytt liv?
Vem vet, men som Evertonian märker man att allt fler supportrar från de rika klubbarna sneglar lite mot Goodison Park, kollar lite extra på Moyes mannars inställning och resultat. Och visst blir det väl allt fler som går på Craven Cottage och Loftus Road istället för på The Emirates och Stamford Bridge när de är i London och ska se på en genuin engelsk fotbollsmatch.
Lite som att ju mer intresserad av mat man blir, desto viktigare blir råvarorna.
Det kanske inte ser så dystert ut för fotbollens framtid och de lite fattigare lagen, vilka är de allra flesta. Media följer fansen och fansen kan välja vart de vill gå. Och sen kommer pengarna efter…
