Längtan efter ett ögonblick
Det börjar inte så bra. Letar febrilt efter Swedish Toffees nya pin. Ett måste när vi ska sammanstråla i helgen för att uppleva Merseyside-derbyt på Goodison Park.
”Jag la dom ju här!”
Rafsar i kökslådan och ser uppfordrande på min fru. En pin till mig och en till min son. En pin som signalerar medlemskap i Swedish Toffees och möjligheten att känna igen någon av 60-talet blåa fans som ska ge sig ut på en weekendresa i västerled. En resa som förhoppningsvis skall krönas med ett kokande Goodison Park på söndag eftermiddag. Ett Goodison där taket lyfts upp mot stratosfären och lämnar fritt spelrum åt ett blått segerjubel som likt ett mullrande vulkanutbrott färdas över Stanley Park och lägger sig som ett tjockt moln över Anfield Road.
Goodison kokar. Ögonblick som knappast går att beskriva.
Det är jakten på ögonblicket. En del bestiger Mount Everest, andra faller fritt snabbare än ljudet färdas, några tar de första stegen på månens yta. Och jag vill uppleva ett kokande Goodison Park i det mest klassiska derbyt i fotbollshistorien. Ögonblicket.
Problemet är att det inte lätt att ta sig till ögonblicket. Folk dör när de försöker bestiga Mount Everest eller försöker och försöker, men når aldrig dit.
Det är detsamma med mitt ögonblick. År av förberedelser, misslyckade resor, halvlyckade resor, bra resor… men inte det. Ögonblicket.
Nu är det dags. Nu skall det ske. På söndag.
Everton hämtar upp ett 0-2-underläge och vinner med 3-2 i matchens absolut sista spark. Och sedan… Galenskap!
Men, det har börjat dåligt. Hur fasen ska mina medresande Everton-kamrater kunna känna igen mig och min son utan vår pin?
”Jag trodde det var nån reklamgrej, så de har nog åkt med i soporna”, så sa min fru.
Det har börjat dåligt, men snart är vi på väg mot flygplatsen.
