Oh, Tony Hibbert - he scores when he wants
Onsdag kväll i Paris. Den blott 19-årige Lucas Moura skriver på för Paris Saint Germain med en prislapp på 35 miljoner pund. Redan en världsstjärna. Samma onsdag kväll i Liverpool. Den 31-årige Tony Hibbert gör sitt allra första mål i sitt Everton som han representerat sedan han var i tioårsåldern.
Knappt känd av någon utanför Merseyside, förutom de senaste dagarnas skriverier om hur Wayne Rooney ville vara med och spela i Hibbos Testimonial och hur fansen blev fullständigt euforiska då han gjorde sitt första mål i Evertons tröja.
Det tål att repeteras:
Tony Hibbert spelade forward i skolan och har varit Everton trogen sedan tioårsåldern. Blyg. Fåordig. Han fostrades i klubbens akademi. Han är från området. Han är en gammaldags högerback, som allra bäst då han får lägga in en glidtackling. Helt enkelt lite out of date i dagens fotboll. Ändå har han lyckats spela ihop till 309 matcher i Everton. På den allra högsta nivån - Premier League.
Hibbo har dock aldrig gjort mål i Evertontröjan. Aldrig någonsin. Fansen har gjort det till en grej att skrika shoot så fort han har bollen på motståndarnas planhalva. De har tryckt upp plakat med: ”Hibbo scores, we riot”. De sjunger gladeligen: ”Oh, Tony Hibbert - he scores when he wants”, trots att de vet att målen aldrig kommer.
Tillbaka till onsdagskvällen i Liverpool.
Hibbo får sin Testimonial efter drygt tio års tjänstgöring i den blå tröjan, ungefär som man fick en guldklocka eller medalj förr i tiden. Nästan 20 000 fans finns på plats. Det är egentligen en vanlig träningsmatch mot grekiska AEK Aten där Everton måste få igång lite spel inför ligapremiären, men ändå nästan 20 000 åskådare och en elektrisk stämning. Förväntan. Ska de lägga upp bollen för Hibbo? Ska de se till att han får slå en straff? Nytryckta T-shirts: ”When Hibbo scores, we riot”.
Andra halvlek. Everton leder med 3-1 och får frispark en bit utanför grekernas straffområde. Hibbo, för dagen iförd kaptensbindel - ja, det är ju hans dag – kliver fram och meddelar Leighton Baines att han vill ta frisparken. Bara de kan ge honom en bra petning… Schabbla inte nu, erkänner Hibbo att han tänkte om Baines när det stod klart att den vänsterfotade landslagsmannen är den som ska göra den avgörande petningen. Bara stoppa bollen och backa.
Tony Hibbert är den siste i Evertons laguppställning som skulle få ta en sån frispark. Kan tänka mig att målvakten Tim Howard står före på listan, särskilt eftersom den amerikanske målvakten gjort fler mål än Hibbo.
Den totala förnedringen! Ifjol. Howard skjuter en utspark rakt i mål mot Bolton. Hibbo är tveklöst sämst på att göra mål.
Undrar om han tänker på det när springer fram mot bollen som Baines lagt upp åt honom? Han pressar. Bollen går under muren. Och de allra mest trogna fansen, de som står på Gwladys Street End, ser hur bollen, bara några meter framför dem letar sig in bakom den grekiska målvakten…
Och sedan – riot!
Folk rusar ut på planen för att gratulera Hibbo. Inte i en aggressiv planinvasion, utan bara i okontrollerad glädje.
Det var ju ingen straff eller något krystat upplägg, utan en äkta frispark. David Moyes skojar efteråt att han kanske har använt sig av fel frisparksläggare de tio senaste åren.
En vanlig enkel träningsmatch, som får Goodison Park att brisera en onsdag i augusti.
För mig är det fotboll. När man ser bilderna känner jag en sån där eufori som vid en stor seger i en viktig match. Nästan samma pirr som de gånger jag sett Everton lyfta bucklor, vilket i och för sig var länge sedan.
Och samtidigt – i Paris - vet Lucas Moura att han bär 35 miljoner pund på sina unga axlar.
Det är två parallella världar. Nästan oförenliga, men ändå så nära. Det är inte orimligt att de möter varandra i en tävlingsmatch. Trettiofemmiljonerskillen och – ja, får Everton en miljon för Hibbo är det väl så bra. Skillnaden är dock att Hibbo inte är till salu, medan Moura har ingen råd att köpa.
Upplevelser som skapar känslor och som ger oss fans något att prata om, skapa legender. Komiska som framgångsrika, det är det som får fotbollshjärtan att ticka.
Därmed inte sagt att det är fel med mycket pengar eller fel att vinna. Det är bara olika, och för att ansluta mig till den rådande debatten mellan nostalgiker och de som har framgång, så handlar allt om att finna vad det är som tilltalar just mig i det lag jag valt. Everton har inga pengar och för närvarande inga bucklor, men vi har killar som Hibbo.
Det ena är inte sämre än det andra samtidigt som det andra inte är bättre än det ena. Det är bara olika. Nyckeln är att uppskatta den olikhet som gives.
Bifogar två länkar.
Först målet från ett mer traditionellt perspektiv:
http://www.youtube.com/watch?v=2WsuEHfYfEc
Sedan euforin från Gwladys Street End som slutar i sången ”Oh, Tony Hibbert - he scores when he wants.”
http://www.youtube.com/watch?v=IfWU4YRcLF0
Om jag någonsin glömmer varför jag blev nästan ohälsosamt intresserad av engelsk fotboll, så ska jag plocka fram klippen igen.
