Straffdramat som räddade säsongen
Hjältar föds i ögonblick som är kortare än sekunder. Leighton Baines satte en fullkomligt briljant frispark i den sista förlängningsminuten. Tim Howard gör räddningar under hela matchen, inte minst under straffdramat. Phil Neville visar sitt ansvar som kapten och dundrar in den avgörande straffen. Alla moment – eller magiska ögonblick - går på mindre än sekunden. Allt annat som hänt under matchen är irrelevant. Det är just dessa ögonblick som räknas. Ögonblick som avgör.
Matchen då? Ja, vad ska man säga, Chelsea var det bättre laget under 120 minuter. Men man missar alldeles för många chanser. Ironiskt nog precis det problem Everton lidit av hela säsongen. Men idag spelade Everton inte särskilt bra, men vi vann!
Första halvlek
En lugn start på matchen, där vi hade en del spel alldeles i början, vilket kändes lovande. Undan för undan tog dock Chelsea över och börjar skapa lägen. Bästa chansen är en skarvnick i eget straffområde av Phil Jagielka som ställer Tim Howard, men bollen gå i stolpen. Även Malouda har ett par bra chanser, men Tim Howard spelar mycket vaket och avvärjer.
Det känns ännu inte som en FA-cupmatch, då tempot är lite sisådär och det sprakar inte direkt om spelet. Matchen blir allt bättre ju längre halvleken lider och det är Chelsea som dominerar. Everton känns dock farliga när de väl går till anfall. De skapar inte mycket, men det känns som om det kommer att komma chanser. Leighton Baines håller på att skjuta in sig avseende inläggen. Förr eller senare…
Ramires får gult kort när han försöker filma till sig en straff. David Moyes är betydligt mer aktiv från sidlinjen än i Bolton-matchen.
När lagen går till halvtidsvila, så känner man sig hyfsat nöjd som Everton-supporter. Det ser stabilt och fokuserat ut, även om det inte är någon kanonmatch vi ser.
Andra halvlek
Michael Essien kommer in istället för John Obi Mikel.
Chelsea tar över och styr och ställer i denna halvlek. Främst är det Frank Lampard som har flertalet chanser att avgöra, men en kombination av otur, oskicklighet och Tim Howard förhindrar Chelsea att ta ledningen.
Matchkvaliteten sjunker ännu mer och en blek Tim Cahill går ut till förmån för Bilyaletdinov. Senare tar Moyes även ut Jermaine Beckford till förmån för Victor Anichebe, inget byte som får Chelsea att darra. Men Big Vic sliter och är tung att hålla reda på.
Mot slutet gaskar Everton upp sig och får faktiskt ett mål som döms bort på grund av offside. Det är Leighton Baines som tar sig igenom och skjuter med högern. Det blir retur som Marouane Fellaini sätt i nätmaskorna. Men offsiden tycks vara korrekt, om än med liten marginal.
Förlängning och straffar
Anelka kommer in istället för Malouda. Även Johnny Heitinga kommer in istället för Leon Osman.
Förlängningen fortsätter på samma tema: Chelsea dominerar och efter 104 minuter gör Frank Lampard målet som han skjutit in sig på. Tyvärr efter Evertonskt försvarsschabbel som gör att Anelka kan promenera in från högerkanten och servera en macka till Lampard.
Under hela förlängningen finns verkligen inget som tyder på en Everton-kvittering. Det ser ut som om Chelsea ska – relativt ohotade – klara detta. Riktigt dåligt från Evertons sida.
Men så blir det i den 119: e minuten, då – åtminstone jag – för länge sedan insett att Everton inte kommer att skapa något, ett mycket intressant frisparksläge utanför Chelseas straffområde. Jag tror att alla fans tänker samma sak som jag när Arteta, Bilyaletdinov och Baines ställer upp. Låt nu Baines ta den, för f-n!
Och på vilket sätt han tar frisparken! Ett underbart mål. David Moyes kastar av sig sin överdragsjacka och vi är tillbaka i matchen, strax innan straffsparksläggningen. Det går inte att beskriva känslan, men man får viss vägledning av de 6 000 tillresta Everton-supportrarnas uppenbarligt synliga lycka. Även om jag inte riktigt förstått att vi tagit oss tillbaka i en match, där det såg ut som om vi inte ens skulle komma nära ett kvitteringsmål, så börjar jag känna vinstvittring. Detsamma verkar gälla David Moyes och hans lirare!
Straffdramat är en historia i sig. Varje straff har sin dramatik, sitt magiska ögonblick, men det är främst två moment som sticker ut. Dels när Johnny Heitinga sätter sin straff och sedan beter sig störigt mot Ashley Cole, som i sin tur sedan bommar. Heitinga – denna man som inte haft många rätt på plan efter sitt inhopp – men just när det gäller som mest är han som bäst. Det är något med den mannens psyke som passar för utsatta situationer. Dels när lagkapten Phil Neville kliver fram och vet att om han sätter bollen i nätmaskorna bakom Cech så är Everton vidare, och eftersom han är lagkapten förväntas det att han sätter bollen i mål. Och han sätter straffen.
Vi är vidare! Det finns hopp för säsongen och även om vi inte var lysande på Stamford Bridge, borde vi säkerställt segern redan på Goodison Park, så någon rättvisa verkar det ändå finnas.
Idag var det några få magiska ögonblick på mindre än sekunden som avgjorde och som skapade nya hjältar. Tim Howard, Phil Neville, Johnny Heitinga och inte minst – Leighton Baines.
Matchfakta
Chelsea: Cech - Ferreira, Ivanovic, Terry, Cole - Ramires, Lampard, Mikel (Essien), Malouda (Anelka) - Kalou (Zhirkov), Drogba
Everton: Howard - Neville, Jagielka, Distin, Baines - Arteta, Fellaini; Coleman, Osman (Heitinga) - Cahill (Bilyaletdinov) - Beckford (Anichebe).
Målskyttar: Lampard 104, Baines 119