Äntligen är dagen här!
Premiärdags och de invanda rutinerna ska sättas och följas ännu en säsong för många av oss engelska fotbollsnördar. En sådan för mig är avklarad, alltid en rejäl och äkta engelsk frukost med hela paketet samma morgon ligan sätter igång. På senare år har även Afternoon tea med nybakta scones och engelsk marmelad lagts till men jag har fortfarande inte kommit fram till vad som är bäst för mitt kära Everton. Whiskyn sitter där den ska alltid oavsett vilket, den är min tröst och hjärtevärmare.
En premiär är något jag vanligtvis ser fram emot med dubbla känslor, den positiva delen är att hela spektaklet äntligen är igång igen och den negativa sidan är att just Everton av någon anledning har så förtvivlat svårt med både premiärer och allmänt är långsamma ur startblocken. Det går för det mesta åt skogen och under Premier Leagues tid så har inget lag släppt in lika många mål en premiärdag som laget från Liverpool med den njutningsfulla kungsblå färgen på sina tröjor. Hela 35 mål i baken har det blivit denna öppningsdag med bottennappet 2009 mot Arsenal då det blev hela 6-1 förlust på Goodison Park.
Nu är det dags igen, visserligen inte Arsenal men en hungrig nykomling på hemmaplan i form av Watford. Nykomlingarna brukar ju ofta ta sin största del av poängen före jul och med tanke på hur spelschemat ser ut så är det av yttersta vikt att defensiven sitter där den ska redan från början om Everton ska ha någon chans att bärga en sällsynt 3 poängare i en premiär. På de senaste 7 säsongerna har man bara lyckats med en seger och det är för 3 år sedan mot Manchester United i en match som kommer att minnas som Marouane Fellainis..Innan dess var det 4 raka förluster och de senaste 2 säsongerna har det blivit 2-2 både mot Norwich och Leicester så även om det inte är imponerande resultat mot lag som normalt hör till i botten så har trenden brutits åtminstone.
Dagens motståndare Watford är tillbaka i Premier League och märkligt nog så möttes Everton och Watford på Goodison Park i premiären då också (2006-2007) och det slutade med 2-1 seger för hemmalaget efter mål av Andy Johnson och Mikel Arteta på straff. Lika märkligt och möjligen ett gott Omen för hemmalaget är att Watford inte förlorat en premiär sedan dess utan har 8 raka premiärer utan förlust (5 vinster-3 oavgjorda). Vill jag sedan spä på goda minnen och självförtroendet mot just Watford så vann vi FA cupen 1984 på Wembley med 2-0 som är ett av mina bästa minnen fortfarande.
Det gäller att ta vara på de positiva tecknen en sådan här dag när ångesten är minst lika stor som lyckan över att vi är igång igen. Även om jag letar de positiva sakerna så är oron och sommarens transfersaga John Stones tyvärr väldigt lik den som rådde kring Joleon Lescott 2009 och den föga smickrande 1-6 förlusten premiärdagen. Att Watford förfogar över en mycket stark anfallstrio i form av Troy Deeney, Matej Vydra och Odion Ighalo som spottar in mål på löpande band och gjorde närmare 60 mål tillsammans i fjol gör det ännu viktigare att defensiven sitter från början.
Kapten Jagielka och Stones måste vara på topp och styra sitt försvar med ackuratess som vi vet de kan, Howard måste visa form i målet igen och Lukaku måste börja leverera på en helt annan nivå än i fjol. Om inte så ligger vi risigt till efter 10 omgångar då PL inte varit nådiga mot Evertons spelschema och fler klubbar växer sig starka. Glädjande nyheter som att McCarthy och Mirallas skrivit nya kontrakt är en boost och om Lukaku har skakat av sig sin skada så tippar jag att det blir en repris på förra mötet från 2006-2007 med en 2-1 seger för Everton .
Vi säger så, jag väljer att tro på de positiva tecknen och att både scones, te och även whiskyn till fotbollen kommer att smaka lika gott som premiärsegern...NSNO!
