Bollinnehav ger inga segrar
Sky Sports redovisade siffror för Evertons del. Näst mest bollinnehav och bland de främsta avseende antal passningar under helgens premiäromgång. Tyvärr inga roliga siffror för en Evertonian.
Roberto Martinez spelidé är tydlig och många gånger vacker som tanke, men framförallt en nästan utopisk galenskap, åtminstone om man vill vinna matcher. Kan verkligen ett lag som Everton möta vem som helst och ändå vinna bollinnehavet och spela en arrogant, vägvinnande kortpassningsfotboll?
Det är i vart fall ett uttalat mål från spanjoren och under den första säsongen fick han ögonbryn att höjas rätt så högt, då det faktiskt såg ut att fungera. Everton satte poängrekord i Premier League och under en normal säsong hade det lett till en Champions League-placering. Sylvain Distin förvånade med att slå fyra gånger så många passningar på egen planhalva som han var van att göra. Dessutom skulle de vara korta och korrekta. Inga långa bollar på Bengt. De flesta lag togs med överraskning och Martinez upphöjdes till något som är så nära managerprofet man kan komma.
Ifjol var det inte lika roligt.
Motståndarlagen hade läst Martinez taktik och den visade sig vara förvånansvärt enkel att hantera. Bollinnehav på över 65 procent gav… ingenting. Istället föll försvarsspelet ihop som ett korthus och bristande aggressivitet samt för nonchalant spel ledde till otaliga misstag och backar som såg ut som rundningsmärken. Dessutom saknades skärpan i fasta situationer, normalt sett en styggelse för ett lag som Everton, vars fans kräver totalt engagemang i varje situation. En tackling på offensiv planhalva kan få hela arenan att resa sig för att driva på ytterligare. Fyrtio sidledspassningar i området mellan mittlinje och straffområde får publiken att börja gäspa. Och då är det ändå ingen fotbollsokunnig och brutal publik vi talar om, utan tvärtom en mycket kunnig – och ofta kräsen – skara, som anser sig ha sett och varit med om det mesta.
När Everton vann ligan 1969/70 var det ett lag som spelade fantastisk fotboll och managern Harry Catterick var djupt influerad av den tekniskt snabba fotboll som spelades i Ungern på 50-talet. Navet var ett mittfält som kallades för The Holy Trinity med Howard Kendall, Alan Ball och Colin Harvey. Det sades att de kunde finna varandra i sömnen och Catterick predikade ”skillful football”, men aldrig någonsin slarvades det med återerövringsspelet och alla tre visste mycket väl hur en tackling skulle sättas in. Under en match 1971 spelade laget nonchalant och vann enkelt, varpå Catterick blev rasande och skrek åt dem: ”Do you think you are the fucking West Ham of the north?” West Ham var under en herrans massa år respekterade för sin strävan att spela fin fotboll, men också ökända för att det aldrig ledde till att laget skulle kunna ta en ligatitel. Eller ens vara nära. Trots spelare som Bobby Moore, Martin Peters, Geoff Hurst och Trevor Brooking med flera blev laget aldrig bättre än sexa, förrän tredjeplatsen säsongen 1985/86, och då med ett betydligt mer robust lag.
Under 80-talet fick Everton fram ett nytt storlag. Även här var arbetsinsatsen basen. Laget hade flera bollbegåvningar, exempelvis den briljante vänstermittfältaren Kevin Sheedy och ute till höger Trevor Steven. Faktum var att till och med de hårdföra innermittfältarna Peter Reid och Paul Bracewell hade mycket boll i sig, såväl som den långe, ranglige centerforwarden Graeme Sharp. När man läser biografier från den tiden så verkar alla eniga om att när kärnan i laget försvunnit och nya dyra spelare ersatte, så försvann också en del av arbetsmoralen, vilket var skillnaden mellan att utmana om en titel eller hamna på fjärde till sjätteplats. Everton pungade exempelvis ut ett nytt brittiskt rekord för anfallaren Tony Cottee och han skulle göra många mål, men saknade den självuppoffring som företrädare i stil med Andy Gray och Adrian Heath haft.
Med andra ord så börjar jag – och sannolikt många med mig – bli rätt övertygade om att det inte fungerar under en längre period med den fotboll Martinez vill spela. När motståndarna väl läst sönder taktiken finns ingen plan B. Everton ska inte sträva efter att spela som Arsenal. Faktum är att det inte ens fungerar i The Gunners. Laget har inte vunnit en ligatitel sedan kraftkarlar som Patrick Viera slutade, sådana som man brukar säga i England har förmågan att ”mix it”. Hårdrar man det är det endast FC Barcelona som lyckats med tiki taka under en längre period i alla typer av matcher och samtidigt ta stora titlar som liga och Champions League. Och där vilar spelet på en fostran från barnsben samtidigt som de lyckas locka till sig världens främsta spelare.
Everton backade hem och spelade omställningsfotboll vid några tillfällen ifjol. Varierade med att även spela mer direkt. Resultaten började komma och inte blev det mindre underhållande. Det är också därför premiärmatchen mot Watford är så oroande. Bollinnehav på dryga 66 procent och ett stillastående spel med en toppforward och en stackars Ross Barkley som nog inte ska spela i nummer tio-rollen, då han hamnar i någon form av ingenmansland. I andra halvlek tvingades Martinez till förändringar och Koné spelade topp tillsammans med Lukaku i ett 4-4-2 eller snarare ett 4-3-3. Barkley fick komma bakifrån med sin fart och kraft, trycket på motståndarna ökade och Everton lyckades kvittera två gånger.
Så länge Everton inte är FC Barcelona finns det ingen som helst anledning att slaviskt sträva efter bollinnehav som både mål och medel eller någon form av Martinezk tiki taka. För inte tänder det någon publik heller. Snälla Roberto Martinez, du har ett fantastiskt lag, men anpassa taktiken. Annars lär du inte ha kvar jobbet till jul.
